Bild
Nästa artikel
Lackolycka

Lackolycka

PLAN 53 DEL 38

Det gäller att blanda rätt – annars blir lacken inte lyckad. Julle och Kåre får extrajobb med ”fuldörren”. Något att garva åt om två månader…

Det blir lätt fel när stress är inblandat och i regel ser då Mr Murphy och hans lag till att det är de mer komplicerade sakerna som går galet. Ni vet den där första skruven som egentligen skulle sättas fast sist och så vidare.
 
Fast det är klart, de mindre skitsakerna går man ju oftast vidare från med en axelryckning och gör om. Värre är det ju exempelvis då man glömt att montera urtrampningslagret och det hittas längst in under arbetsbänken efter ett irriterat letande efter fel över kopplingens frånvaro när projektet skall köras ut ur garaget första gången.
 
En annan intressant tes är även att dessa misstag senare glöms och slätas över när det väl är funkis på prylarna. När man står i mitt misären är det en enorm katastrof, värre än det värsta värst. Månader efteråt, en varm sommarkväll i juli, avfärdas allt med ett garv och kanske en öl.
 
Vinterkvällen förra veckan avfärdades inte med ett garv kan jag berätta, i alla fall inte från Kåres sida. Visst gjordes det misstag under veckorna inför Wenngarn med Plan 53 och en del logistikproblem som frestade humöret uppstod men det här verkade vara av större dignitet.
 
Att vi skulle lacka ”fuldörren”, den bakdörr vi inte hann med,  rådde det ingen tvekan över. Inte heller att Kåre gärna tog på sig slitgörat (enligt mig) att slipa färg och hasa spackel. Jag känner personligen att jag inte mår så bra av det damm som blir och väjer därför gärna så länge inte maskiner med vettigt utsug finns att tillgå.
 

Men Kåre gick all in med skyddsmask och fixade skador och bubbel och det började dra ihop sig mot slipgrund. Under en hobbykväll med både Farfar och 53 var planen satt. Under tiden som Kåre fixade det sista på fuldörren så svetsade jag på Farfar och som sista moment för kvällen skulle jag lägga en slipgrund som Kåre kunde hasa ner dagen efter. Så kunde jag kvällen sedan lägga en topplack innan släck och lås.
 
Det är lite så man får lägga upp jobben när det jobbas med annat och lackas i samma utrymme. Torktider och härdningsprocesser är svåra att skynda på så jag brukar använda nätter till detta.
 
Nåväl jag finriktade några plusbucklor och vi maskade in 53:an. Kåre åkte hem samtidigt som jag plockade bland burkarna med epoxiprimer och grundfärg som Lars Edwardsson på Verktygsboden levererade när vi kämpade inför Wenngarn.
 
Jag var trött efter en hel dags action med Farfar och nu var klockan närmare 23. Burkarna var förvillande lika, jag läste rätt men tog nog fel. Jag har ingen annan förklaring men minns att jag var lite brydd över blandningsförhållandet som Kåre med sina glasögon hjälpte till att läsa i mikroskopisk tex. Ni vet ålder och det där med syn...
 
Jag reagerade inte heller över färgen eftersom de tidigare slipgrunder jag lagt oftast varit ljusgula så jag öste på och första varvet satt som det skulle. Jag studerade ytan, det såg bra ut och fyllde på med mer slipgrund där det behövdes. Väntade sedan en stund och drog på lite mer.
 
Nu började det hända grejor, slipgrunden verkade tung och började "hänga lite". Egentligen inte alldeles ovanligt framför allt om det som nu var lite kallt i verkstan och man forcerar. Det vill säga lägger på för mycket material.
 
Jag ville göra kväll så jag drog igång extravärmen från en byggfläkt och väntade en stund. Lagren verkade ligga still, fanns antydan till "draperier" men slipgrunden är ju ingen större jobb att dra ner så det skulle nog funka.
 
Det fanns en del material kvar i sprutan, ytan verkade hyggligt torr och det fanns några pytteprylar på dörren som inte var täckta så på’t igen. Jag drog ett sista flödigt varv över hela dörren och kände mig nöjd.
 
Jag gjorde ren sprutan samtidigt som jag såg hur slipgrunden drogs nedåt av tyngdlagen. I ett sådant läge finns i princip två alternativ. Torka bort och börja om, eller testa att "dra ner" hänget om det finns en kant, dropplist eller liknande i närheten.
Slipgrunden är lätt att hasa tänkte jag men ytan såg samtidigt märkligt ut för slipgrund brukar inte bete sig på detta sätt. Shit happens! Kåre får jobba lite extra så jag dimmade på en avvikande kulör för bra synbarhet inför slipningen släckte och larmade på.
 
Kvällen efter dyker Kåre upp, vi dricker kaffe och han tar nycklarna till verkstan eftersom jag sitter och jobbar med papper. Det går väl 15 minuter innan Kåre messar "Fyy faaan det här va inte kul… dåligt blir det dessutom!"
 
Slipgrunden är oerhört tungslipad, det inser jag själv efter att jag provat för att inte prata om hur svåra de rent groteska fjälltopparna till rinningarna är att slipa ner. Kåre är givetvis inte glad, vi har varken tid eller lust med sånt här strul och jag försöker hitta en orsak annat är ren okunnighet.
 
Insikten och facit drabbar mig som en iskall dusch när jag rotar runt bland färgburkarna i hyllan när jag inser istället för slipgrunden tagit fel och lagt en epoxygrund och det är därför det är så hårdslipat.
 

11 dagar kvar till Elmia...
 
Text och Bild Lars "Julle" Olofsson och Kåre Torfjäll
 

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.