Bild
Nästa artikel
Plan Farfar – Nutid

Plan Farfar – Nutid

plan farfar del 5

 Inget mer velande. Saker behövde idisslas, idéer processas. Nu är det klart. Nu vet Julle vad skrotet ska bli. Dags att koppla in direktsändningen nu när göralusten sätter in.

Jag har en plan

Vi är nu åter i nutid och hur jag traskade runt som en osalig ande veckorna efter racet med Plan 53. Finalen på Wenngarns slott var ju avklarad och dialogen med Klassikerredaktionen gled fortfarande på vågorna efter den succén samtidigt som jag försökte blicka framåt. Tomhetskänslan som jag hade måste botas. Jag behövde helt klart en ny plan.

Det saknades absolut inte projekt. Jag kunde utan problem redan dagen efter Kåre och jag var hemma startat upp Plan 32 eller Plan 54. Varför inte Plan 57... kanske 58 eller 67, 69, 79... om jag ville. Det var i princip bara ställa sig mitt på gården. Blunda, snurra och peka på något utav alla mina projekt med olika dignitet och storlek.

Dodgekarossen från -28 och den tillhörande ramen var faktiskt just då inte ens med i mina funderingar. Utan jag måste bara få hitta på något att göra. Det liksom kröp i kroppen av göralust men det skulle i så fall vara något alldeles extraordinärt. Inte ett motorbyte, rostlagning eller något annat sånt där simpelt. Det pysslade jag ju med hela tiden ändå.

Jag tog med mig min jycke Cleveland ut på gården för att få bort lite rastlöshet och jag skrattade av hans livslust. Så mycket energi och spring med sin boll som han maniskt rusade runt och lekte med. Jag gick ett varv på gården med en studsande hund i hasorna och vi fastnade vid Dodge 28-karossen.

Jag hängde över takkanten och kikade ner genom det stora hålet där pegamoidtaket en gång suttit.  Den smala instrumentbrädan med sitt gapande hål, fästet där rattstången skulle sitta. De löst hängande trådarna som en gång varit kopplade till den vackert skulpterade taklampan i art deco stil. Det var massor av saker som behövde lagas, göras i ordning, byggas eller renoveras.


Med ens så träffade insikten mig. Här mitt framför min näsa fanns en tillräckligt biffig plan för att kunna välta och knäcka den största entusiasten. Precis en sån där galen utmaning som jag bara älskar att dra igång med och som utan problem matchade Plan 53 i fråga om göralista.

Det var liksom ingenting att fundera på, det var nu eller inte alls tyckte jag den gamla Dodgen signalerade. Jag gjorde en kort översyn på ramen, hur var den egentligen efter det långa förvaringen utomhus. Vad behövde göras innan karossjobb kunde startas?

I vanlig god ordning så är impuls och tanke ofta samma sekund och inte ens en minut senare hade jag knuffat in ramen i verkstan och dragit igen verkstadsportarna. Cleveland släppte sin boll på verkstadsgolvet och tittade på hussen med en olycklig blick.

– Är det redan slut på leken? sa hans ögon och jag rufsade om hans djupa päls samtidigt som jag satte mig på huk framför honom.

Med ens landande hans tunga tass i mitt knä – Clevie ... vad tror du om Plan Farfar? Plan Farfar, visst låter det bra … med ett flak som du kan sitta på och åka till skogen tillsammans med husse. Som ett skott försvann han ut genom dörren. Skogen, det magiska ordet som alltid sätter raket på honom.

Det var snack om skogen sade hans blick när han sekunder senare åter stod i dörröppningen med en frenetiskt viftande svans och så fick det bli. För nu hade jag äntligen hittat lugnet. Och en ny plan.  

 

Bild och text Lars "Julle" Olofsson

Kommentarer

#1
Christer
2017-12-12 18:27

Varför förstöra gamla originaldelar när man kan bygga nytt. Det kommer väl ändå inte att vara kvar så mycket av delarna när det är färdigt. Jag tycker inte att Klassiker ska bli en Hot Rod-tidning.

#2
Julle
2017-12-12 18:59

Hej Christer!
Varför måste allt vara svart eller vitt?
Sedan kan man ju alltid ställa frågan hur mycket som blir förstört om jag nu exempelvis lägger 800 svetstimmar på en kaross. Som från början är så pass dålig att den krävt minst det dubbla för att åtminstone komma i närheten av ett originalutförande.
Är det då bättre att låta den stå och ramla ihop till ingenting återstår?
Den här karossen räddades från en skrotbilsinsamling 1975 och har sedan dess varit känd i veteranbilskretsar. Men ändå är det ingen som haft viljan eller kraften att renovera den till originalskick.
Över huvud taget tycker jag det är synd för jag gillar verkligen sena 20-talare. Men tyvärr, hur många vill ens äga en sådan gammal bil idag? Det är ännu färre som renoverar.
Så alla fina delar som jag nu "förstör" kommer nu faktiskt till användning istället för att (hemska tanke) hamna i Stenas tuggande fragg.
Vidare tror jag inte Klassiker blir en Hotrod-tidning på grund av det jag håller på och snickrar ihop i verkstan just nu.
Min förhoppning med Plan Farfar är att även riktigt inbitna originalvänner kan tycka det här är skoj och kanske även lärorikt att ta del av ett tänk lite utanför boxen.
Mvh/ Julle

#3
martin v
2017-12-12 19:50

kul att du gör nåt och visar skaparglädje!

#4
Johan Thuresson
2017-12-18 00:56

Heja Julle! Kämpa på! Vill man gå sin egen väg så ska man göra det. Det här är inte Sovjet, man får faktiskt lov att ha egna idéer och tankar. Om man gör som alla andra så blir man som alla andra.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.