Sakta verkar det som Klassikersverige börjar förstå vad som försiggår i min verkstad. Det är alltid kul att få feedback på det man pysslar med. Nu blir det inte så mycket verkstad i den här delen utan jag ska berätta lite om det här med få tag på delar.
För 90 år sedan, 1928, rullade min Dodge ut från fabriken i Hamtramck, Michigan. Det är en faslig massa år sedan, även om många äldre säkert fortfarande kan komma ihåg när dessa sena 1920-talare rullade i trafiken. De flesta försvann för gott från vägarna när andra världskriget började.
I lador och på ladugårdsbottnar blev de kvar efter kriget, hopplöst omoderna. För vem ville åka i en kantig och hög 1920-talare när strömlinjeformen på allvar kom efter 1945, för att inte tala om hur det blev under senare delen av 1950-talets med en hel del hysteriska framtidsidéer om rymdfärder och flygande bilar.
Allt färre minns och uppskattar de äldsta bilarna, vilket kan avläsas på prisbilden idag. De passar inte riktigt in i dagens hetsiga trafik. Jag har pratat med så många äldre veteranbilsvänner som berättat om 1920-talare som under tidigt 1970-tal fortfarande kunde hittas i lador. Bilar som många gånger var hyggligt kompletta och som egentligen skulle gått få rull på med ganska små insatser.
Nu var den tidens filosofi helt annorlunda mot dagens retrotrender, där patinan ofta får en fri fil jämfört med helrenoveringar. När veteranbilsintresset verkligen tog fart i Sverige skulle allt totalrenoveras, göras blankt och snyggt. Inget fel med det, men balansen var inte alls som idag, där vi på en träff kan se en petrenoverad juvel till bil parkerad intill ett körbart objekt som verkar sitta ihop med ståltråd. Fordon med rosthål kan trots sitt slitna yttre fått massor av tid och kärlek och gjorts körklara och godkända.
Jag tänker inte gnälla på hobbyns olika yttringar. Men ett krasst konstaterande kan göras att ratrod-trenden och folks många gånger maniska samlande på gammalt skrot har effektivt minskat chanserna att hitta och undanstoppade och riktigt gamla, oförstörda bildelar.
Med denna bakgrund behöver man alltså inte vara någon Einstein för att förstå svårigheten med hitta delar till en Dodge från 1928 – knappast det lättaste caset man kan ge sig på. För även om jag har det mesta till Farfar så är det ändå en del prylar som jag väldigt gärna vill ha tag på.
Det var lite sammalika när jag började bygga upp Victoryn för mer än 20 år sedan. Det var alltså kris på delar redan då. Victoryn var mycket sämre än Epan och karossen från Boden tillsammans, vilket innebar jag skannande alla tips som dök upp. Men turerna över hur man hitta donatorer kan ibland visa sig rätt spännande …
När jag precis börjat med Victoryn, och för att få loss byggkapital, så bjöd jag ut min Pontiac Firebird 1972. Köparen fanns i Skåne, 107 mil bort och i vår uppgörelsen ingick vi skulle mötas på mitten och göra upp affären. Alltså Mariestad.
Jag och min kamrat Pelle drog Firebirden på en trailer på grund av dess stora bränsletörst – toppnoteringen prickades en sen natt på väg hem efter Power Meet i Västerås. Tolv liter milen!
När affären väl var klar och köparen bullrade söderut med virvel i tanken stod vi där helt plötsligt med en tom trailer. Och en hel bunt med kontanta medel. Skarpt läge för impulsaffärer med andra ord.
Som av en händelse hade vi fått för oss att slinka förbi en bilskrot i Tibro. Inte för att köpa något, inte alls. Jo, förresten, det skulle finnas en grå skinninredning från en Saab 9000, som skulle passa förträffligt i mitt nyss startade rodbygge.
Priset kändes dock i saftigaste laget, eller som Pelle menade: för samma peng får du ju en fin skinnsoffa till din lägenhet. Vi lämnade skroten utan säten. De reserverade 8 000 kronorna låg plötsligt väldigt löst i fickan.
På en mack köpte jag Fyndbörsen. Pelle hade en gigantisk mobil i fickan, den kostade mängder att ringa på. Men hans jobb betalade. Internet var verkligen inte var mans egendom. Därför stod vi nu på en mack och läste annonser i hopp om att hitta en annons på ett Dodge 1928-vrak. Jag hade ringt på den någon månad tidigare, men hade förstås inte sparat tidningen. Eller ska vi säga att jag glömde den hemma.
Annonsen fanns inte kvar, men jag mindes att Dodgen fanns i Eksjö. Och då vi redan åkt så långt spelade 20-25 bonusmil mindre roll.
Vinst eller förlust (troligen förlust). Vi siktade mot Eksjö.
Några mil innan målet var planen utarbetad. Vi svänger in på någon verkstad omringad av lämpliga bilar och hugger tag i första bästa smålänning, och så blev det. Det var en stor asfalterad plan med skogsmaskiner och i ett hörn ett Oldsmobile vrak. En lång länga med stora portar och mekaniska firmor på rad. Det kändes rätt.
Innanför första porten skickade en overallförsedd smålänning in oss till en annan snubbe i hallen intill. Där blev fågelholken total när han väl förstod vi på vinst och förlust rullat hela vägen från Östersund för att försöka hitta en gammal 20-tals Dodge.
Ska väl erkänna, så här i efterhand, att jag kanske inte berättade hela sanningen med resans syfte. Bättre då att blåsa igång lite extra aktivitet – och strax gick han iväg för att ringa några samtal.
Det blev träff och åter lyckades historien om de "tokiga jämtlänningarna" och vår långa resa öppna upp för en affär och strax var lastningen igång med hjälp av en granne. Ägaren till Dodge -28:an var borta på jobb hela veckan.
Drygt tre timmar senare kunde vi börja köra norrut igen med ett nyplockat vrak på släpet. Den känslan! Ett vrak som gav fyra skärmar, kepsen ovanför vindrutan och en massa andra bra-att-ha delar till min Victory.
Jag berättar det här med en förhoppning att väcka något hos dig som läser. Se min historia som en – efterlysning! Vad finns det där ute? Vad kan ni kära läsare lyckas vaska fram i fråga om Dodge 1928?
Inget tips är för litet!
Jag söker framförallt fram-, bakskärmar och lyktstaget fram. Tänk vad guld det skulle vara att hitta en främre stötfångare och halvorna bak. Jag har bara en bakljusarmatur. Den är tyvärr utan glas men det kan jag hyggligt enkelt lösa. Kanske du har en komplett eller åtminstone en trasig burk som går att laga till andra sidan?
Rostigt, buckligt eller enbart fragment gör detsamma, jag har ju precis ingenting idag så även blott en skärva kan vara ett fynd.
Sprid ordet.
Välkommen att höra av dig!
Bild och text Lars "Julle" Olofsson
Det gick förvånande smidigt att hitta han som annonserat ut en Dodge 1928 för över en månad sedan i Fyndbörsen. Trots inga tidigare kontakt annat än ett kort telefonsamtal så lokaliserade jag och Pelle både ägare och samhälle där Dodgen fanns efter vi på vinst och förlust knackade på hos en lokal smidesverkstad. Affären och lastning sköttes genom en granne eftersom ägaren själv var borta på jobb.
Åter hemma i Ås demonterades Dodgen på de delar jag saknade. Karossen på den här var bättre än den jag höll på med så bland annat hela bakstycket togs till Victoryn från Eksjödodgen.
Men det absolut viktigaste och mest svårhittade var skärmarna. Jag hade utan tvekan åkte hela vägen ned till Eksjö enbart för skärmarnas skull. Det är lite samma även idag. Har du som läser detta möjligtvis skärmar eller tips på vart jag kan hitta till Plan Farfar så är risken stor du får bjuda på kaffe. Kalix eller Trelleborg har egentligen inte så stor betydelse.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.