Bild
Nästa artikel
Saabresan 2.0 - mot Julle

Saabresan 2.0 - mot Julle

Sommarföljetong

Sista sträckan mot republiken Jämtland

Regnet smattrar mot 80-talsjalusiet och temperaturen kämpar sig över de fem varma men inte mer. Eidsvåg. Att fälla upp det fällda golvet samtidigt som man pressar tillbaka täcke, två madrasser, packning, utan att kliva ur bilen tarvar lite smidighet, ungefär lite mer än jag besitter men Tompa flinar förnöjsamt. Svordomarna haglar i ungefär samma takt som hällregnet.


Kenneth, Saabtoken som hann ikapp oss förra året, möter upp och hos honom bjuds vi kaffe och utsökt tårta som hans fru har bakat. Med en gams målmedvetenhet betvingas bit, på bit, på bit, på bit tills en liten, obligatorisk sista smula finns kvar. Det är förmätet att ta den sista, det vet ju alla. Vi mår, mättheten lindar sig runt kaggen. Även bortsett från bakverken ett kärt återseende och det är lika märkligt som självklart hur samtalen förlöper så lätt och otvunget. Med bara ett gemensamt intresse som halmstrå att bygga kring, ter sig inget ämne onaturligt. Vi tackar Kenneth med familj och hoppas på fler pratstunder. Och tårtor. 
 
Halv fyra är klockan. Vädret alltjämt dåligt. Vad gör vi? Äsch fasen, vi har sett det vi vill se och mer ändå. I en veckas tid har känslan av avskildhet och avlägsenhet uppfyllt vårt inre. Sätt er bästa radar på oss, ni finner oss aldrig ändå. Och gör ni det hinner ni inte ikapp över Norges vidsträckta, böljande vägnät, som stöpt efter våra önskemål. Att de inte spelade in Sagan om Ringen här är ett mirakel. Det finns ju för sjutton en region som heter Fylke redan! Med turbon knappt spoolande rinner vi genom landskapet mot ständigt gastkramande vyer. Det är svårt att sätta något främst, givet alla de fantastiska syner vi lagt till vår klara-vintern-buffert, men ett bestående intryck som nästlat sig fast på näthinnan och som framkallar fåniga leenden än till denna dag, är Trollstigen. Stinten från Gudbrandsjuvet ner till turistcentret, med en bibliskt stark sol som ljusstänker instrumentbrädan och de två röda ikonerna framför, vibrationerna och resonansen strax över 4000rpm innan växelskifte, chassiets bergfasta grepp i den kuperade vägsträckningen och en styrning som får dagens elektromagnetiska halvmesyrer att skämmas kommunikationen ur sig. Nirvana har ett motstycke på jorden, därom råder inga tvivel, och vi tog oss dit med helt rätt bilar. 
 
För att lägga en ytterligare dimension till våra fordon – vad är det vi pysslar med egentligen – är det så mycket mer än bara själva bilarna i sig, som träffar vår känsliga beröringspunkt som inte har något namn. Kombinationen av tillbehör och valmöjligheter för att personifiera sitt fordon är det som gör var bil unik och ger dem det där kittlande ”DET”. Fynden av dessa skänker glädje till var luttrad samlare. Saab hade en hel broschyr med bara stripes, sådant ser man inte idag. Och varje tillbehör har sin charm, somliga mer än andra, men allt har ändå sitt värde. Det handlar inte nödvändigtvis om att ha mest pengar för att ha den finaste bilen, även fast fina vagnar givetvis är dyrgripar, men kontakter och känsla för detaljer kommer man långt med. Min är ett hopplock av det som jag tycker är det bästa över åren och fastän puritanerna skanderar ”Aero, Aero, Aero” ger undertecknads lättrycksturbo mycket attityd för pengarna, samtidigt som en äkta Aero bör förbli original, Gud bevare.
 
Vi spöar på mot Julle och Ås. Från gränsen ändras vägnätet dramatiskt och tvärt och det går undan på riktigt. Hugo sliter av sig brallorna vid gränsen och svarar på våra huvudskakningar med ett lika iskallt som självklart ”Man måste ju hålla traditionen vid liv. Gränspassage, hallå!” Till slut upphör även regnet och det är en annan typ av skönhet som möter oss i detta kära Z-län. Republiken Jämtlands flaggor vajar till på varannan kåk när vi drar förbi i välsynkad a capella. Vagnarna har fungerat felfritt i år. Så gott som i alla fall. Med större harmoni än tidigare, barnsjukdomarna från förra årets modifieringar verkar ha utsorterats, har färden förflutit odramatiskt. Förmodligen mindre kul att läsa om, men med tillförlitlighet kommer lugnet smygande. Det känns bra.

”Jo fan, det håller.”

Vi tackar för oss!

/Isak, Tompa, Hugo.

Taggar: Reportage, Hem
Saabresan 2.0 - mot Julle
Saabresan 2.0 - mot Julle

Kommentarer

#1
Håkan Gustavsson
2013-07-22 10:37

-Så jäkla intressant att följa eran strapats, pojkar!
Ni (eller vem av er det nu är?) beskriver det med sån inlevelse att jag själv nästan känner att jag oxså befinner mig på samma plats! Kanske är det bilderna som gör det sista att man "är med"?
Har själv fått sådan blodad tand att jag (och mitt damsällskap) drar iväg till Norge med entusiastbilen nästa vecka...

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.