Bild
Nästa artikel
Små jänkare

Små jänkare

Småttigt

I USA har man även byggt mycket småbilar under årens lopp

Fredagsnöten var ju som sagt en Playboy, stationsvagnen kom dock inte i produktion utan stannade vid en eventuellt två prototyper. Totalt lär bara 97 Playboy ha gjorts.

Men dom var inte ensamma om att ge sig på småbilar i det stora billandet USA, här kommer några till. Ett tidigt exempel på en småbil var Trumbull från Bridgeport, Comnnecticut. Detta var snäppet över "cycle-cars" och under T-Forden men föll på det att spårvidden var för smal. Vid tiden 1913-14 så var större delen av landsbygdens vägnät i stort sett bara hjulspår, och den lilla Trumbull passade inte in i dom. Hoppet stod då till att exportera den till Europa. England hade visat intresse och Trumbulls marknadchef skeppade själv över den första ordern bilar 1915. Olyckligtvis skedde detta med fartyget RMS Lusitania, och i stort sett hela produktionen gick ner med den.

Engelska Austin Seven var en tidig "världsbil" som kom att byggas på licens av både BMW i Tyskland och Nissan i Japan. Och även i USA under namnet American Austin med lite mer amerikanifierad design. Första året 1931 såldes 8558 bilar, vilket kom att vara toppnoteringen under dess tioåriga existens. 1935-36 byggdes inga bilar men 1937 återuppstod den under namnet Bantam.

Den lilla bilen fanns med en rad olika karosser bland annat en egendomlig men flott liten skåpbil som kallades Boluevard Delivery 1940. Bantam kom inte mer bygga bilar, men räddades undan fullständig ruin genom att utveckla prototypen till Jeep, som dock kom att byggas till största delen av Willys och Ford.


1937 tog ett par konstruktörer som innan arbetat för flygmotorfabriken Franklin fram en prototyp till en småbil, en trehjulig framhjulsdriven coupé med luftkyld fyrcylindrig boxermotor. Lewis Airomobile hette den, men bara en prototyp färdigställdes och fyra till hade påbörjats när man gick i likvidation.

Desto bättre gick det för Powel Crosley, som egentligen var radioelektriker. 1939 presenterades den lilla Crosley som gick att få i olika versioner som cabriolet, stationsvagn, varubil eller coupe. Motorn kom från Waukesha och var luftkyld, två cylindrar och 580cc. Från 1945 kom en helt ny Crosley som även fick en lite större fyrcylindrig motor på 720cc motor med överliggande kam. 26 hästkrafter räckte åt den lilla bilen, som dessutom hade skivbromsar runt om.

Efterkrigstiden gick det rätt bra för Crosley,toppåret var 1948 då man sålde hela 24871 bilar, men sen sjönk det kraftigt ända tills tillverkningen lades ner i juli 1952. 1949 kom den lilla roadstern Hotshot som blev relativt populär och rönte stora framgångar i racing. Två versioner byggdes, Super Sports med dörrar och Hotshot utan, i totalt 2498 exemplar. Denna modell hade en helt ny motor som utvecklats av Crosley och den kom att produceras långt efter bilarna, användes framgångsrikt bland annat i en del italienska racerbilar som t ex Bandini och Siata.

Efter kriget fick Crosley konkurrens av flera företag som försökte sig på småbilar,från Kalifornen kom Bobbi-Kar 1947. Detta var en relativt avancerad småbil med plastkaross och individuell hjulupphängning, men efter ett fåtal byggda flyttades tillverkningen till Huntsville, Alabama där den återuppstod och modifierades av George D Keller. Motorn kom från Continental och var på 2,2 liter och 49 hästkrafter. Bilarna byggdes av flygtekniker och materialet som användes kom från krigsårens enorma överproduktion av flygplansdelar. Dock upphörde tillverkningen 1948 efter bara 18 stycken byggda då George D. Keller avled. Men 1950 exporterades dock en del Keller-bilar som aldrig fördigställts, och som kom att monteras ihop och säljas av PLM i Antwerpen, Belgien.

Under kriget var det produktionsstopp på personbilar, men från Carter Motor corperation i San Diego lanserades en "Town Shopper" enligt en uppgift redan 1943, en annan 1948, hursomhelst är det oklart om det blev någon produktion av det.

Då var den lilla Playboy mer framgångsrik, mellan 1946-51 byggdes man närmare 100 exemplar av denna lilla roadster i Buffalo, New York, inkluderat en eller två stationsvagnar. Playboy såg ut mer som en "stor" bil med tilltalande design. Den drevs av en 40 hästars fyrcylindrig Continental-motor och hade automatlåda.

1946 dök den abnormt lilla King Midget upp, såldes främst som byggsats och såg mest ut som en trampbil. för 270 dollar fick man chassi, axlar, hjul och monteringsanvisning, den var gjord för en liten encylindrig motor. 1952 presenterade man en större tvåsitsig modell, som även gick att få färdigbyggd. denna modell blev en långkörare, först med en 6 hästars motor. 1957 kom series 3 med hydrauliskt bromssystem på alla fyra hjulen och en motor på nio hästkrafter. King Midget kom att tillverkas ända fram till 1970, och totalt i över 5000 exemplar.

James V Martin hade redan på 20 och 30-talet kommit fram med några helt egna prototyper som aldrig föll i god jord. Det gjorde inte hans "Stationette" från 1950 heller. Bilen byggdes helt i trä och hade inga egna hjulaxlar, fasta framhjul, och med motorn bak styde och svängde man med det direktdrivna bakhjulet. Detta för att göra den så billig som möjligt. han lyckades inte denna gången heller sälja in sin prototyp hos någon intressent.

Samma man var senare involverad i projektet med "Tri-car" som inleddes av GM-ingenjören Richard Keane, av detta blev det intet, rättigheterna såldes och det är oklart vad som egentligen hände när Tri-Car rann ut i sanden. Men ett exemplar på patentet dök upp från Basson industries på Martins design 1954.

Den första småbilen i stor skala kom dock att tas fram av Nash, redan 1950 hade man utvecklat en prototyp, 1953 började man tillverka Metropolitan hos Austin i England för den amerikanska marknaden. Totalt byggdes lite över 105000 exemplar, varax närmare 10000 utanför nordamerika, mellan 1953-62. Motorn var då en Austinmaskin på 1,2 liter och var samma motor som satt i A40, senare metroplitan fick den större 1500-motorn från A50 och på 55 hästkrafter. Den kan kallas den första subcompact-bilen en klass som egentligen inte dök upp förrän runt 1970, men Metropolitan klarade sig rätt bra för att vara före sin tid och blev en populär bil främst att ha som familjens andrabil.

Nu var Nash/Rambler ombildat till AMC och experimenten med småbilar fortsatte dock utan någon egentlig intention att ersätta Metropolitan , på sextiotalet byggdes en del hybrid och elbilar i minibilsklass för test, och blnad annat en radikal experimentvagn som kallades Armitron 1967. General Motors och de andra hade nu också vaknat till och börjat laborera med småbilar, "citybilar" som t ex GM:s moderna XP-883 från 1969. En något mer egendomlig vagn från AMC under märket Jeep var XJ-001, var baserad på den så populära Beach-buggytrenden på denna tid och var framtagen som ett fabriksbyggt förslag. De kommande "subcompacts" var dock snäppet större som AMC Gremlin, Ford Pinto med mera men dom är för stora för att tas med här.

Det kom att bli mer och mer sällsynt för småskaliga entreprenörer att ge sig in i bilbranschen, men en entusistisk uppfinnare i Idaho , Don Stinebaugh presenterade 1975 den lilla Leata. Ramen byggdes i stål av en annan firma, kaross i glasfiber från Stinebaugh själv. Riklig instrumentering och valnötsträ fanns inuti. En motor från den bra mycket större Ford Pinto gav lilla Leatan skrämmande prestanda. 22 stycken byggdes plus tre pickuper.

Efter oljekrisen 1973 spåddes elbilen återigen en framtid, hur det gick med den saken vet vi med facit i hand, men i Florida byggde Sebring-Vanguard en modell under namnet Citicar åren 1974-77. Runt 2500 byggdes. 1979 återupptogs tillverkningen nu under namnet Comuta-car, och såldes fram till 1982.

David Edmonson började redan 1970 att experimentera med små lätta konstruktioner för att delta i "economy-runs" 1979 påbörjades fullskalig tillverkning av HMV Freeway. Problem med finansiering försenade byggandet och trots orders på över 1000 bilar skall det totalt kanske gjorts 350 Freeways fram till 1981, av dessa hade 15 försetts med elmotor, resten med små dieslar eller 16 hästars bensinmotor.

En modernare efterföljare till Freeway får man nog kalla Corbin Sparrow. premiärvisad 1998, produktionen började 1999 i Holister, Kalifornien. Den eldrivna trehjulignen vägde lite över 600 kilo, toppfart 120km/h. 285 Sparrows byggdes 1998-2002.

Senaste tillskottet i den amerikanska mikrobilsfloran kommer från Spokhane, Washington och heter Tango. Från början tänkt som byggsats, delarna till dessa tillverkas i England. Första satsen levererades 2005 till inegn mindre än George Clooney, men strul ledde till att Tango nummer 2 inte kunde levereras förrän 2008. Tango är 99cm bred, och lite över 2 meter lång, eldriven. Komplett färdigbyggd T600 har en prislapp på över 100 000 dollar. Försäljningen går trögt, en mindre billigare Tango lär vara under utveckling.

Taggar: Reportage, Hem

Kommentarer

#1
Hackenbush
2011-12-04 19:20

Vad konstiga dom här småbilarna ser ut när man försöker få dom att se ut som de stora bilarna. Var väl bara Nash som såg någorlunda normal ut.
Jag ställer mig verkligen frågade till om jänkare som gillar allt som är stort verkligen köpte sådana här småbilar.

#2
Morgan Eklöf
2011-12-05 04:52

Fascinerande sida av USA:s bilmarknad som man sällan får se. Fyrtiotalsbilarna får de fordon som Musse Pigg och Kalle Anka kör att se mycket mer verklighetstrogna ut.

#3
Saabo
2011-12-12 06:18

Trodde jag kunde en del om bilar, känns väldigt vitt på kartan....
När kommer jämförande provkörningar i Klassiker?

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.