Bild
Nästa artikel
Solonummer i tre akter

Solonummer i tre akter

Sportbilsförsök

Skulle en brittisk sportbil kunnat konkurrera med Porsche, Ferrari och de andra på nittiotalet?

Robert Jankel kom från modeindustrin och höll på med att trimma bilar på sin fritid.  1971 sadlade om till bilbranchen på heltid.
Under namnet Panther Westwinds blev han känd för en rad spektakulära bilar - men hade en hel del framgångsrika modeller med. Som retrosportbilarna Kallista och Lima.

Men 1980 sattes Panther Westwinds i konkurs.  Nu bekom det inte Robert Jankel så mycket för han hade fler äpplen i korgen.
Under artistnamnet Le Marquis sattes kapen i Rols-Royce, Bentley och Mercedes som byggdes om till kombis och limousiner.
I Jankel group fanns flera bolag som framöver kom att syssla med att bygga specialfordon åt polis och andra. Man var och är än idag specialister på bepansrade fordon, limousine och säkerhetsutveckling.

Men Panther Westwinds levde vidare utan Robert Jankel. En koreansk affärsman vid namn Young Chull Kim var i London och funderade på att köpa en Lima.
När han fick höra attt tillverkaren nyss gjort konkurs så slutade det med att han köpte både bilen och hela företaget! 

Young ville ha en modern sportbil med mittmotor och den skulle kunna säljas för under £10000. Den var tänkt att komma på marknaden 1985.
Då man redan använde Fords V6 i Kallistan så var det inga problem att få till en deal på 105 hästars fyran från Fiesta XR3i.

För att få ihop den motorn med ett chassi tog man in en av de bästa man kunde hitta - Len Bailey.
Fd ingenjör hos Austin som hade flera års erfarenhet av att konstruera racer och formel 1-bilar.

Så skulle det hela kläs med ett skal.  Young ville ha en tuff bil som samtidigt skulle vara praktisk. Och den skulle vara ritad i England.
För detta tog man kontakt med en konsthögskola - Royal College of art. Varför inte låta en grupp designstudenter få formge den nya bilen?

Det blev dock deras lärare Ken Greenley som kom att svara för det mesta arbetet och den färdiga bilen visades upp på Birminghammässan 1984.
 

Solonummer i tre akter

Pressen och allmänheten var lyriska - Panther Solo var en bomb.  Den såg tuff ut, hade aluminiumkaross och mittmotor.
Man hade kalkylerat med att kunna bygga drygt 2000 bilar om året. 

Den såg helt färdig ut för att gå i produktion - det var den långtifrån. Det var en prototyp och man visste att en hel del på den måste förbättras.

En del detaljer behövde ändras och förbättras men det varinga stora problem.  Dessvärre dök det upp ett större problem - det hette Toyota MR-2.

Young provkörde den och insåg att loppet var kört. Här hade Toyota en bil i samma anda som Solo, men billigare, piggare och i massproduktion.  Young beordrade att allt arbete på Panther Solo skulle avbrytas. 

Men man lät sig inte nedslås av det - istället levlade man upp!

Redan 1987 visade man upp Solo 2, och det var helt andra bullar.
 

Solonummer i tre akter

Solo 2 var en långt mer avancerad bil än föregångaren, fyrhjulsdriven och ett par nummer större.
En längsställd Ford V6 från Cosworth på 206 hästkrafter satt i mitten kopplad till en femväxlad låda. 

Karossen var också avancerad, coupén var som på en racerbil byggd i en stark monocoque. Resten var en sanwichkonstruktion av aluminium och kolfiber. Detta var bondat med epoxy mot ett chassi i stål.  Instrumentbrädan imponerade med att vara gjord i kolfiber.

Ken Greenley var inblandad i formen också denna omgång, men fick hjälp av March Engineering för att finslipa aerodynamiken. Det här var en bil som teoriskt skulle kunna göra 270km/h, så man arbetade mycket på downforce. Det här var en rakt igenom innovativ bil, från material, chassi och de snurrande lamporna på flyglarna.

Men allt detta drog ut på tiden, det fanns otåliga kunder och ett otåligt ledarskap. Youngs bolag Jindo corperation hade nu gått upp i SSangyong business group och det var deras pipa man fick dansa efter.  Fabriken skulle flyttas och antal omogansiationer skulle göras. Mitt i röran skulle man även få klart bilen också.

Många orders och depositioner för minst 150 bilar kom in. Det lät ju lovande, men satte ännu mer press på teamet som febrilt försökte få fason på Solo 2.

År 1990 kunde man äntligen visa upp den färdiga Solo 2, nu skulle man komma igång på allvar och bygga Englands nya sportbil. Prislappen var satt till £39950.
 

Solonummer i tre akter

Så hur var den nya förbättrade Solo 2?  Hela lanseringen hade föregåtts av en enorm hype - som luften gick ur på fullkomligt.
Motorpressens dom var inte nådig.  Det var en raffinerad och innovativ bil det gick inte att förneka.
Chassit var fantastiskt och en sportbil med både fyrhjulsdrift och karossutvecklad för att ge downforce var helt nya grepp långt före sin tid.
Men den räckte inte till.

Den förlorade på nästan alla punkter mot nya Lotus Esprit SE. Den var för klen, för dyr och kvaliteten lämnade mycket övrigt att önska.  Bilen var helt enkelt inte färdig nu heller. Den hade behövt mer utveckling, men tid eller pengar hade inte funnits till det. 

Nu hade Panther Westwinds rejäl slagsida. Spekulanter hoppade av, inte bara Solon utan även deras brödmodell Panther Kallista som hållit bolaget vid något sånär anständig likviditet. 

Hur många som gjordes är lite luddigt, en del testbilar fick nya chassinummer och såldes ut. Mellan 15 till 25 bilar är den troliga siffran.

Men liksom många andra brittiska sportbilar är det inte helt självklart att det som är begravet stannar kvar i jorden...
 

Solonummer i tre akter

1995 visades Solo 3 upp. Panther var nu helt borta ur leken, bilen gjordes hos SSangyong och hade några modifikationer gentemot originalet. Lite modernare och med ett helt omarbetat bakparti.  Motorn var en sexa på 3,2 liter och 220 hästkrafter.

Men Solo 3 var inte menad att gå i produktion. Den gjordes i ett enda exemplar, en conceptbil som skulle vara dragplåster åt Ssangyong på bilmässor och utställningar.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.