Sommarkväll i Fiat 500

Det är lite svårt att förhålla sig till en Fiat 500, en liten bil med en så stor igenkänningseffekt att den nästan känns ointressant för en bilentusiast. Den lockar med samma självklarhet fram leenden och varma känslor som en bebis eller en kattunge. Det är lite för enkelt helt enkelt. Men när man lyckats fippla in sig själv för första gången i den minimala kupén är det omöjligt att inte bli charmad av den asketiska framtoningen. En tvåekrad ratt, tre vippströmbrytare, en hastighetsmätare från Veglia Borletti med integrerade varningslampor – och inte så mycket mer förutom himlen som tak.

Först på med tändningen och sedan en för mig okonventionell startmanöver, ett lyft av den högra spaken på golvet bakom växelspaken. En liten luftkyld pjäs därbak ruskar och frustar för att sedan en smula sävligt hoppa igång.

Fartupplevelsen i en 500 är total, trots att vi mest kör längs 30- och 40-sträckor i centrala Stockholm. Styrsnäckan bjuder på avslappnat glapp kring mittläget men känns ändå ganska direkt och jag upplever en ny nivå av ”småbilskul” med snabba reaktioner.

Vi kör alltså den ”nya” Fiat 500, Nuova, som debuterade den andra juli 1957. Precis som föregångaren från 30-talet, Topolino, också en mycket liten bil men där slutade likheterna. Situationen i Italien var på många sätt betydligt mer kärv efter krigsåren än före och det fanns en större efterfrågan på billiga mikro­bilar som Messerschmitt och Heinkel.

Stockholm badar i kvällssol. Hungern slår till och vi börjar leta efter vattenhål. Det är omöjligt att inte bli till en kliché när man kör upp framför en restaurang i en Fiat 500 med taket bakrullat. Därför är det lika bra att gå hela vägen, så när en italiensk krog med rutiga dukar uppenbarar sig på ett hörn är det bara bromsa in, sno den minsta parkeringsplatsen – och bjuda på sig själv.

Ett längre reportage om sommarcharmören Fiat 500 finns i senaste numret av Klassiker. Köp det i din butik eller beställ det här!