Bild
Nästa artikel
Sprinten vi aldrig fick se

Sprinten vi aldrig fick se

överladdat

Det är 1983 och Volkswagen visar upp Polo på steroider, lackad i guldflake och alla moderna stylingtrick. Men det var inte det enda som var spektakulärt med bilen.

Volkswagen Polo var i andra änden av skalan i det som kallas coolt och häftigt. Det fanns förvisso en Polo GT, men med 75 hästar i en bil som såg lika spännande ut som ett beigt arkivskåp var man långt ifrån den ärtiga Golf GTi.

Så när man visade upp Polo Sprint höjdes det på många ögonbryn.  Vad var detta?  En Polo på steroider? Skulle man göra en GTi-dödare av den tama lilla Polon?

Den såg spektakulär ut lackerad i glänsade guldflake och breda uppkäftiga kaross. Inuti satt recarostolar klädda i skrikande orange och lila mocca, brädan var draperad med mörk purpurfärgad velvetex - en slags plysch. 
Under skalet var heller ingenting sig likt. Under huven fram satt ett kyl, reservhjul, bränstetank. Motorn - den hade klämt in därbak!  Och den, samt den femväxlade lådan kom i sin tur från Caravelle Carat.  1,9 liters boxerfyran var på 90 hästar men det räckte inte. Med nytt insprut, intercooler och en liten kompressor (prototypen till vad senare blev G-lader) stressade man upp den till hela 155 hästkrafter. Golf GTi hade bara 110...  

0-100 avverkades på 8 sekunder och toppfarten uppgavs till 200km/h. Bilen vägde bara 900 kilo och  här hade man en förklädd racerbil som kunde åka ifrån allt i småbilsklassen.

Men det var inte meningen med den. Den var aldrig tänkt att sättas i produktion, och hade väl i så fall blivit en fasligt dyr Polo. Tanken med Polo Sprint var strikt vetenskapligt. 

Man använde Sprinten för att prova ut system som anti-sladd och anti-spinn. Man ville testa var gränserna gick och då fyllde en rejält övermotoriserad Polo den funktionen. Då den med svansmotorn kan liknas vid en bakvänd framhjulsdriven bil användes conceptet också som försökskanin i fråga om effekt kontra drivning.
Vid den här tiden var kombinationen hög effekt och framhjulsdrift någonting som ställde till problem på flera punkter. 


Jürgen Nitz som var hjärnan bakom Polo Sprint trodde själv vid den här tiden att det skulle vara svårt att göra en framhjulsdriven bil med mer än 130 hästkrafter. Men med testerna av Sprint insåg han att den vallen kunde sprängas.

Polo Sprint var en häftig bil, men ännu häftigare är ju själva tanken att man lade massor med resurser på att byga en helt vild showbil av vad som bara var en testbänk! 
Det hade lika gärna kunnat vara en grovt tillyxad mula som fått mata mil efter mil på en stängd testbana helt anonymt, utan att någon ens vetat om att den funnits.

Sprinten finns idag i Volkswagenmuseets samlingar.







 
Sprinten vi aldrig fick se
Sprinten vi aldrig fick se
Sprinten vi aldrig fick se

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.