Sverigeresan - västertrafik!

I ett avlägset hörn på det massiva fabriksområdet står den och värmer sin maroonröda kaross i solen. Med gnistrande krom, perfekt lackering och helt nyrenoverad motor utgör denna Volvo PV 60 en av ögonstenarna hos Volvo Cars Heritage. Den står nu till vårt förfogande och västkusten väntar.

– Vi har inte riktigt hunnit ställa in motorn så den går lite ojämnt, förklarar mekanikern Lars ”Larro” Nilsson och räcker över en skrynklig papperslapp med sitt telefonnummer.

Vår nervositet är påtaglig inför de prestigefyllda första meterna men vi nickar förstående och glider försiktigt ut i morgonrusningen. 

Sidventilssexan bjuder på en i princip obefintlig tomgång och den dåligt justerade Carter-förgasaren kväver skoningslöst motorn vid minsta tvekan på gasen. Ett försiktigt pumpande på pedalen visar sig snart vara en vinnande metod. Vårt tempo verkar däremot inte imponera nämnvärt på omgivningen och efter bara några meter kommer den första omkörningen. Sedan följer en klunga med tävlingscyklister, ett turistande husvagnsekipage innefattande en ytterst liten husvagn med tillhörande ännu mindre polskitaliensk småbil och Västsveriges alla övriga fordon. Vi undviker därför den trafikerade Europavägen och svänger in på den gamla sträckningen norrut. 

Högst på vår lista finns resans kanske allra mest svåråtkomliga mål. Den klassiska badorten och seglarnästet för Göteborgs societet – Marstrand. Att ta sig över med bil har vi fått veta är omöjligt. Det sägs kräva månader av planering för att ens vara i närheten av att lyckas men hur svårt kan det egentligen vara? 

Den mjuka fjädringen och minst lika komfortabla framsoffan sväljer effektiv ojämnheterna på den gamla riksvägen. Nu har sidventilssexan nått arbetstemperatur men någon silkeslen gång infinner sig inte. Istället möts vi av ett närmast kvittrande oljud som ökar vid gaspådrag. 

– Det är säkert fläktremmen, säger fotograf Simon lugnande och börjar läsa ur dokumentationen vi fått om vår reskamrat. Den verkar ha sålts ny till en köpman i Nyköping som efter en tid sålde den vidare till en guldlistfabrikatör.

– Titta där!

Simons plötsliga utspel får mig rycka till i den tunna rattkringlan. I vägrenen reser sig en välbekant form. Ett par framskärmar från en äldre Volvo 240 har svetsats samman på en stolpe och bildar en vägskylt. Trots ett omfattande lager mossa går det tydligt att urskilja texten ”Beg. Volvodelar”. 

Ett sådant budskap får oss tvångsmässigt att svänga in på den lilla grusvägen. Andra växeln läggs i, bromspedalen trycks ner samtidigt som min tredje fot ger gaspedalen en lätt beröring. Mirakulöst nog lyckas jag undvika motorstopp och för ett ögonblick framstår det som om jag kört PV60 sedan barnsben. Kaxig över framgången släpper jag gasen lite för tvärt, vilket får både motorn och mitt självförtroende att tvärdö. 

När vi kommer fram till porten välkomnas vi av Jan Jansson. I över trettio år har han bedrivit Tjuvkils Bil & Plåt och fram till förra sommaren har han demonterat det mesta med järnmärket i fronten.

– Den där har jag inga delar till, säger han och bjuder in oss på en rundtur.

Vi leds igenom ett oräkneligt antal rum och vrår fyllda med reservdelar från golv till tak. 

Efter en stund har vi tappat orienteringen helt och Simon passar på att fråga hur man tar sig över med bil till Marstrandsön. Jan stelnar till och vänder sig bort.

– Det är omöjligt! De kommer aldrig släppa över bilen men ni kan ju åka utan den. Nästa färja går snart, säger han och pekar bort mot garageporten. 

Vi småspringer ut till vår reskamrat och efter en tapper insats av startmotorn är vi åter på rull. 

Vägen ut till Marstrand går längs ett pärlband av öar sammankopplade med små broar. Efter några minuters körning har vi tagit oss längs ut på Koön och kommit fram till Marstrands färjeläge i Arvidsvik.

– Parkeringen ligger ditåt, säger Simon som varsamt packat ihop sina fotoprylar och förberett sig för en gångpromenad. 

Istället svänger vi in i filen märkt ”Färjekö”. Det har blivit dags att slå på charmen. Ett målinriktat leende och en snabb salva på göteborgska borde ge resultat. 

– Se avspänd ut nu, väser jag samtidigt som den första svettpärlan rinner ner för min panna. Exakt så här måste de som smugglade östtyskar via gränsövergångarna till Västberlin ha känt hinner jag tänka. 

Den knallgula trafikfärjan lägger till med en rejäl smäll och vi båda hoppar till. Passagerarna kliver av och en liten lastbil kör iland. Det är nu färjepersonalen upptäcker vad som håller på att borda deras fartyg. En kraftig man i reflekterande dress går med bestämda steg rakt emot oss. För varje steg sjunker vi längre ner i vår framsoffa. Han bankar på sidorutan och jag vevar ner. 

– Vi är här för fotograferingen, säger jag och låter som om jag precis hamnat i målbrottet. 

– Jaha, men ni måste fortfarande betala för överfarten, svarar mannen barskt och spänner ögonen i oss. 

Med darrande hand knappas koden in på kortläsaren och vi får vår biljett. Det är högst oklart vem som egentligen är mest förvånad över framgången. 

Den drygt 200 meter långa färden är snabbt avklarad men när bommarna öppnas är startmotorn livlös. Det dröjer inte många sekunder innan färjepersonal och övriga passagerare puttar upp bilen för den lilla rampen. Vi befinner oss nu på en ö där man inte får köra bil utrustade med en bil som inte går att köra. 

Efter en lång stunds håglöst tittande på startknappen görs ett nytt försök och till vår stora lättnad hoppar sidventilsexan igång direkt. 

Högsäsongen är över och lugn råder åter i det lilla samhället, lokalbefolkningen har återvänt. Vackra sommarvillor med spröjsade fönster och fasader med snickarglädje utgör normen. 

Under nästan alla år har fisket varit den avgörande inkomstkällan på Marstrand, det skvallrar inte minst vapenskölden med sina tre sillar om. I början av 1800-talet började Göteborgs societet att samlas här och Marstrand utvecklades som badort. När Oscar II förlade sina årliga sommarbesök hit fick orten kunglig glans. Idag är detta Västkustens gräddhylla och ett populärt tillhåll för kändisar samt framgångsrika företagsledare.

Det är en speciell känsla att köra runt på de bilfria och kullerstensgatorna med den stora Volvon. Den väl tilltagna ratten gör de bitvis trånga partierna lättmanövrerade.

Förgasaren fortsätter att trilskas och mitt i den brantaste backen kommer baktändningarna tillbaka. Vi lyckas ändå ta oss till toppen och Karlstens fästning. Vår upptäcktsfärd får fortsätta till fots, i alla fall för en stund. 

Efter freden i Roskilde 1658 blev Marstrand åter svenskt och delar av flottan förlades hit. Karl X Gustav beordrade att befästa staden och den nya fästningen skulle även bli ett av landets mest välbevakade fängelser.

Vid en av de gamla cellerna sitter skylten ”Lasse Maja” uppsatt.  Småbarnsföräldern Simon refererar genast till barnböckerna med samma namn.

Sanningen är snarare en av 1800-talets mest kända svenskar och en av de värsta men kanske också mest intressanta förbrytarna för sin tid. Lars ”Lasse-Maja” Molin påbörjade sin kriminella verksamhet i tidig ålder. Efter en kyrkostöld dömdes han till livstid och fördes till Karlstens fästning. Namnet ”Lasse-Maja” kom sig av att han under sin karriär periodvis klädde sig i kvinnokläder. Under åren blev han närmast en rikskändis och hans självbiografi blev en av de mest lästa i landet. I slutändan benådades han dessutom av Karl XIV Johan.

Simon har uppenbart tröttnat på historielektionerna och påpekar att det är lunchdags. Vår reskamrat hoppar igång och vi kan bege oss ner till Grand Hotell – det är hög tid för Afrikana! Namnet till trots är detta en rätt med högst lokal anknytning. Det började med att hotellets kock funderade hur de skulle lösa problemet med den stora mängden oxfiléspill som uppstod. Med inspirationen från den stora kontinenten i söder och en enorm mängd curry föddes den numera legendariska rätten i början av 1970-talet.

Väl på plats är dock Afrikanan och den andra paradrätten gratinerade havskräftor slut för dagen. Som tröst får vi en rundvandring i den praktfulla hotellbyggnaden med anor från 1892. En viss guldlist-fabrikör hade garanterat varit mäkta imponerad över installationerna!

När vi kommer ut igen står en liten folksamling runt Volvon. Vid det här laget har vi fått höra frågan ”Vad är det för märke?” vid ungefär 27 tillfällen och vi är redo att ge samma svar när Margareta Jacobs utbrister:

”Vad roligt att se en PV60 på Marstrand! Min far körde en likadan när jag växte upp.”

Lätt överraskade bjuder vi på en snabb uppvisning innan det har blivit dags att ta färjan tillbaka till fastlandet. Ett rejält körpass lockar och Simon har hittat den perfekta vägen!

Nu får PV60 sträcka ut sig för första gången under resan. Efter en stund uppnår sidventilssexan det där magiska temperaturspannet på en trefjärdels grad där den varken kokar eller är så kall att den vägra gå över huvud taget. Resultatet är en närmast silkeslen gång som i vanliga fall är så starkt förknippad med motortypen. 

Den tydligt Art déco-influerade hastighetsmätaren är av den mindre praktiska typen icke fungerande men lik väl vacker att beskåda. Den treväxlade växellådan bjuder på en diffus känsla genom rattspaken och ibland krävs några omtag för att växeln verkligen ska gå i. På högsta växeln och i lämplig fart klickar sedan den automatiska överväxeln in med besked. 

Vid Åsen i höjd med Uddevalla ligger ett närmast unikt vägparti. Under den stora depressionen rådde en förödande arbetslöshet och Statens Arbetslöshetskommission satte igång omfattade vägprojekt – de så kallade AK-vägarna som spikrakt växte fram på landsbygden.

Vägpartiet väster om Åsen stenlades för hand under mitten av 1930-talet och är idag ett byggnadsminne, faktiskt den första svenska vägen som tilldelades den ärofyllda titeln. 

Trots att det är direkt olämpligt kan jag inte motstå frestelsen att köra över på vänstersidan, om än för en kort stund. I periferin passerar mjölkpallarna och den nerlagda lanthandeln snabbt. Tidsresan blir om möjligt än mer påtaglig och för en sekund känns det nästan som vi susar fram i 1940-talet. 

När vi som allra mest intensivt dagdrömmer oss bort öppnar sig himlen. En blinkning senare kämpar diagonaldäcken efter grepp på de glashala gatstenarna. De magra torkramarna kämpar ihärdigt över de två plana vindrutorna. Varje tag blir något mindre kraftfullt och till slut lossnar det högra bladet. Efter en kort räddningsaktion från Simon kan vi fortsätta färden.

Det har nu börjat skymma rejält och vi beger oss in till Uddevalla. Den kuperade Göteborgsvägen har figurerat på en uppsjö av klassiska vykort och vi passar självklart på att ta en liknande bild att skicka hem till redaktionen. Den enda skillnaden från förlagorna är den pampiga Uddevallabron i bakgrunden med sina uppstickande pyloner.

Vi fortsätter ut mot det gamla varvsområdet vid Sörvik. Under andra världskriget hade den amerikanska varvsindustrin vuxit snabbt där bland annat industrimagnaten Henry J. Kaisers så kallade Kaiservarv massproducerade lastfartyg. Vid krigsslutet köpte skeppsredare Gustaf Thordén ett av varven som sedan monterades upp i Uddevalla. 

Under en period var Uddevallavarvet den största arbetsgivaren i Bohuslän och här byggdes bland annat TT Nanny, på den tiden världens största oljetanker. Med åren blev konkurrensen från utlandet allt tuffare och en kylig februaridag 1986 föll den ikoniska bockkranen till marken. En framgångsrik varvsepok var över. Volvo Personvagnar tog nu över marken och med hjälp av ett stödpaket från staten byggdes Uddevallaverken. Det som utmärkte den nya fabriken var avsaknaden av löpande band. Istället arbetade bilbyggarna i små lag och den första bilen lämnade fabriksportarna 1986. Några år senare bildades AutoNova där Volvo tillsammans med brittiska TWR började tillverka C70. Samarbetet var kantrat av problem och under en kort period slutmonterades även mittmotorbilen Clio Renault Sport V6. 

År 2000 tog Volvo åter över kontrollen och tillsammans med Pininfarina kom andra generationen C70 att byggas här fram till 2013. Några nya bilar syns dock inte längre till för numera produceras prefabricerad betong i den 100 000 kvadratmeter stora fabriken.

Mindre entusiastisk påminner Simon att det är flera mil kvar till det lilla samhället Örn och vårt boende. På vägen ut förvandlas det tidigare duggandet till en mindre monsun och när vi anländer står Bengt Låstbom redo med ett paraply. I en före detta lanthandel driver han ett bed & breakfast kallat Hem till Bengt.

Med erfarenheter från sina många jordenruntresor och tidigare arbete som inredningsdesigner för stora hotellkedjor har han skapat ett personligt boende så långt bort från Scandic som det går att komma. 

På hans lilla pittoreska bergstomt står några hus utplacerade och vi får varsitt rum. Innan läggdags tar vi en vända förbi den lilla restaurangen. Här finns en stor världskarta uppspänd där hundratals kartnålar visar Bengts omfattande äventyrsresor på motorcykel och skidor. Vi berättar om morgondagens plan att hinna ut till den närliggande Malmön före soluppgång. Bengt skakar på huvudet men önskar oss lycka till.

Under natten blir det kraftiga ovädret allt värre. När väckarklockan ringer efter en omänskligt kort sovstund blinkar de digitala siffrorna ilsket 4:05. 

På ren rutin stapplar vi oss gäspande upp men tröttast av oss alla visar sig vår reskamrat vara. Trots ett laddat batteri snurrar startmotorn oroväckande långsamt innan sexan till slut tänder på nästan alla cylindrar.

Sexvoltslamporna gör sitt yttersta för att kasta några få strålar över den beckmörka landsvägen. En lampa lyser dock starkt – kontrollampan till tändningen som lägligt nog monterats rakt emot föraren. Detta i kombination med en närmast ogenomtränglig imma gör sikten i princip obefintlig.  

Efter någon kilometers körning i blindo kommer vi fram till hamnen. I den grova sjön guppar en öde färja och ett ögonblick senare befinner vi oss på Malmön. Efter någon kilometer övergår den tvåfiliga asfaltsvägen till en smal grussträcka och strax där-efter slutar den helt – högst upp på klippblocken. Vi är omgärdade av Sveriges första granitstenhuggeri.

Bara några meter framför vår spetsiga kylare tampas de kraftfulla vågorna med den karga graniten. Här, på en av naturens mest krävande platser, står något oväntat en ensam röd stuga. Runt omkring finns ett högt staket med kraftiga taggtrådar och innanför hänger hundratals lackerade plåtbitar. Detta är dock ingen misslyckad konstinstallation utan här testas färgkvaliteter och korrosionsskydd till sitt yttersta. Under åren har helikoptrar flugit hit med allt från lastbilshytter till bilkarosser för att avslöja konstruktionsmissar.

Genom vindrutan ser  vi hur himlavalvet sakta förvandlas till en akvarell av mörka blå toner. När vi har tagit in den vackra vyn beger vi oss tillbaka till Bengt. På plats bjuds vi på en diger frukost uppdukad på den lilla glasverandan. Om några timmar ska vi lämna tillbaka vår reskamrat men först har vi några punkter kvar på listan. 

Smögen är en av de mest exploaterade orterna i hela Bohuslän. Restaurangerna och butiker duggar tätt. De färgglada fiskebodarna på Smögenbryggan är sedan länge förvandlade till åtråvärda statusobjekt och på höjden ovanför blickar villaägarna ut från sina inglasade altaner. 

Efter några turistbilder beger vi oss söderut och på vägen passerar vi den välkända Tjörnbron. Tidigare låg här Almöbron som när den invigdes 1960 var världens längsta bågbro. En konstruktion som skulle visa sig få förödande konsekvenser en januarinatt 1980. Efter att bulkfartyget Star Clipper kommit för långt babord i farleden körde det rakt in i det västra brofästet vilket fick bron att rasa samman. Åtta människor fick sätta livet till innan vägbanan spärrades av.

Det är med vördnad vi kör över till Stenungsund på fastlandet. Snart ska vi lämna tillbaka vår reskamrat, ett smärtsamt farväl. Det ska erkännas att vi båda hade en lätt ansträngd relation till varandra under resans inledning. Att dagshälsan inte heller varit den bästa kan ha förtagit upplevelsen. Bilens potential skymtar ändå emellanåt fram och då är det få bilar som bjuder på samma helhetsupplevelse. Tänk att bilkörning kan vara så annorlunda och spännande!

I samma sekund baktänder motorn kraftigt och uppförsbacken framstår nu som närmast oövervinnlig. Samtidigt närmare sig en lastbil i oroväckande hög hastighet.

Likt ett vilddjur tar den in på oss. Till synes helt ostoppbar och snart flåsar den oss i nacken. Efter vad som upplevts som en evighet kommer vi till slut över krönet och finner till vår lättnad en liten avtagsficka. 

I nästa sekund dundrar den 24 meter långa besten förbi med en hårsmån till godo. Karossen skakar till och det efterföljande vinddraget blir dödsstöten för vår reskamrat som vettskrämt baktänder en sista gång.

Allting blir tyst. Vi sjunker ner i framsoffan och tittar lätt uppgivet på varandra. Det enda som hörs är det ihärdiga regnandet som skoningslöst slår mot den bastanta plåten.

Plötsligt avbryts droppljudet abrupt av den kraftigaste av elektriska urladdningar. Genom den delade bakrutan ser vi det intensiva ljusskenet lysa upp himlavalvet. En detonationsliknande smäll följer och en eventuell nedräkning hinner inte ens påbörjas förrän åskmullret ekar mellan träden.

Startknappen trycks in och mirakulöst nog tänder sidventilssexan till utan minsta tvekan. Så här motiverad har den aldrig tidigare varit under vår resa. 

Några minuter senare svänger vi in vid Volvo Cars Heritage. Mekanikern Larro ser något förvånad ut när han hör hur fint motorn går. Tänk vad en blixtreparation kan göra!