Nästa artikel
Sverigeresan: Dalsland och Värmland i Morris Minor Traveller
Reportage

Sverigeresan: Dalsland och Värmland i Morris Minor Traveller

Publicerad 23 oktober 2022 (uppdaterad 28 december 2022)
En bil som heter Traveller måste ju få komma ut och röra på sig. I en av världens mest dekorativa stationsvagnar siktar vi mot Dalsland. Och åker vidare till Värmland.
Det här är en upplåst Premium-artikel

Den här artikeln är exklusiv för Premium-medlemmar och tidningsprenumeranter på Klassiker, men den är tillfälligt upplåst för att alla ska kunna läsa. Klassiker storsatsar för att ge våra läsare tillgång till tester, reportage och inspiration i digital form.

Det är enkelt och smidigt att bli Premium-medlem – klicka här för att komma igång och få tillgång direkt!

Det finns få bilar som är så sammankopplade med bilden av det gamla goda England som Morris Minor Traveller, den formligen osar av sunda värderingar, kontinuitet och tradition. Ändå var den något av en trendputte när den lanserades hösten 1953. Vi har fått låna en -57:a med uppgiften att verkligen köra med den, det har inte blivit så mycket med den saken de senaste två åren. Annars är Travellern verkligen berest. Som ny hösten 1957 exporterades den till Singapore, två år senare kom den tillbaka till Storbritannien och ägdes sedan av samma familj i södra England under drygt 30 år. Därefter tog en rad entusiaster över, och var och en förbättrade skicket innan de sålde den vidare till nästa. När Morrisen kom till Sverige 2006 var den i princip helrenoverad och hade fått sin 948-kubiksmotor utbytt mot en 1 098-maskin samt försetts med skivbromsar fram. Ett år senare köptes den av då nyblivne pensionären Anders Tyllström från Göteborg. Han ville ha en rolig bil att pyssla och resa med och han har verkligen utnyttjat Morrisen, bland annat har han varit i England flera gånger med den.

Vi åker vägen norrut från Göteborg. Det regnar lätt och de små torkarna behöver aktiveras emellanåt. Målbilden är Dalsland och vi har bestämt oss för att på snabbast möjliga sätt ta oss åtminstone förbi Uddevalla innan vi börjar utforska mindre vägar. Lars Edwardsson sitter bakom ratten och låter tålmodigt långtradarna dåna om.

I höjd med Munkedal svänger vi äntligen av E6 och som genom ett trollslag spricker molntäcket upp och släpper fram en klarblå himmel. Jag tar över högerstolen och får en stor ratt med banjoekrar framför mig. Den mittmonterade hastighetsmätaren flankerad av en handskfackslucka i lackerad plåt på varje sida förenklar en konvertering till vänsterstyrning men Anders Tyllström har låtit ratten sitta kvar på höger sida. Han har inte ens bytt till km/h-mätare, istället sitter små lappar på glaset med de svenska fartgränserna markerade. Det känns som om Minorn bara är i Sverige på tillfälligt besök.

Att äga en Trämorre är lite som att ha en båt i samma material, det krävs ett löpande underhåll annars sätter rötan in. Men här är det nyförnissat.

Vi fortsätter söka oss norrut genom Bohuslän, trots att det är högsommar är det lugnt på vägarna och vi kan köra i vår egen takt. Sisådär 90-95 km/h på mätaren är runt 80 verkliga knutar och det är en fart som passar Morrisen bra. Motorn på knappt 50 hästar är snärtig och den låga utväxlingen bidrar till känslan av respons. Styrningen är avslappnat exakt och växelföringen enkel att komma överens med. Minorn känns betydligt modernare att köra än den ser ut.

Orten Hedekas har 406 invånare och – visar det sig – ett alldeles utmärkt matställe. På Trogens Place serveras oväntat avancerade pizzor och goda hamburgare – dessutom finns ett bord byggt av en traktorfront från en Volvo BM. Om det är bordet som får Lars att spontant minnas en gammal traktor som han för flera år sedan sett i skogarna en bit norrut, eller om utflykten som företas efter lunchen är sedan länge planerad får jag ingen riktigt klarhet i men det är klart att vi måste ta reda på om den står kvar. Med hjälp av gps-positionen på den bild som Lars tog av traktorn på en skogspromenad för åtta år sedan söker vi oss ut på allt mindre vägar, sista biten kan mer beskrivas som en stig men Morrisens markfrigång gör att vi klarar underredet. Sista biten får vi ta oss till fots, bland annat över en sommar-stugetomt, men ansträngningarna ger utdelning. I en skogsbacke står den, en nästan komplett Fordson Major!

Naturen har gjort sitt bästa för att få den 70-75 år gamla traktorn att smälta in och de torra gummihjulen är gröna av mossa och alger. Startveven sitt kvar och Lars drar prövande i den och blir väldigt glad när det visar sig att motorn går att dra runt.

– Tänk om den går att få igång på plats, säger Lars. Visst borde den gå att köra härifrån!

Jag smäller ännu en mygga med handflatan och håller med, även om min entusiasm är något svalare. Traktorn står ju så vackert här.

Naturen har gjort sitt bästa för att få den 70-75 år gamla traktorn att smälta in och de torra gummihjulen är gröna av mossa och alger

Morris Minor började utvecklas under kodnamnet Mosquito under andra världskriget och presenterades hösten 1948 på London Motor Show. Med självbärande kaross, kuggstångsstyrning och torsionsfjädring fram var det en i många stycken supermodern bil som chefskonstruktören Alec Issigonis åstadkommit. Sidventilsmotorn från 1930-talet matchade dock inte vägegenskaperna och efter att Morris och Austin 1952 båda blev en del av det nybildade BMC bestämdes att Minor skulle få toppventilsmotorn från Austin A30, en nykonstruerad maskin på 803 kubik som medförde aningen bättre prestanda. Ytterligare några år senare ökade cylindervolymen till 948 cc och modellen som nu blev betydligt piggare fick beteckningen Minor 1000. Minor blev den första brittiska bilmodell att tillverkas i över en miljon exemplar och tillverkningen av den sista versionen slutade inte förrän 1973. Då hade motorn vuxit ytterligare, till 1 098 kubik.

Från början fanns bara två karossvarianter – tvådörrars saloon och den öppna Tourern. Något år senare kom en fyrdörrarsversion, därefter arbetsbilarna Van och Pickup. Hösten 1953 lanserades Traveller. Stationsvagnar hade börjat bli fashionabla i USA och modet föreskrev en kombikaross med tydliga inslag av trä – en konstruktion som setts på specialbyggen i flera decennier men som aldrig nått ut till de breda massorna. Traveller var mer än en påbyggd Minor. Bottenplattan var förstärkt vid trösklarna och modifierad för bättre lastförmåga. Under lastgolvet fanns plats för reservhjul, tank och småsaker och baksätet gick att fälla ihop för ökad flexibilitet.

Stommarna till karossidorna tillverkades av torkad ask och bestod av femtio olika delar. Trä-ramarna skruvades sedan fast i karossen. Sidopanelerna och den bakre delen av taket var i aluminium, bakskärmarna var i plåt men skiljde sig från de andra Minor-modellernas. I höjd med B-stolparna fanns en synlig skarv i taket som visade var den vanliga Minorn slutade och Travellern började.

Produktionsprocessen var krånglig – Morrisfabriken i Cowley byggde först bilen minus bakdel, sedan skeppades den till MG-fabriken i Abingdon där träkarossen som byggts i Coventry väntade. Legenden säger att Morris förlorade pengar på varje såld bil, åtminstone i slutet av produktionsperioden. Ändå var Traveller den sista personbilsvarianten att läggas ner, bara de kommersiella versionerna tillverkades något längre.

Planen var Dalsland men det visar sig att jag har kollat lite slarvigt på kartan när jag bokade boende. Men jag tyckte att eftersom vi skulle åka stationsvagn så passade det bra att bo på Sillerud station – som ligger i Värmland. Nåja.

Vi ska inte bo inne i själva stationsbyggnaden utan i tågvagnen utanför. Den är samtida med Morrisen, byggd av Kalmar Verkstad i mitten av 1950-talet. I slutet av 1980-talet moderniserades 20 av de ursprungliga WL3-vagnar av SJ för att passa affärsresenärer på sträckan Malmö-Berlin. Några av kupéerna fick till och med egen toalett och vi har bokat varsin sådan förstaklasskupé för 795 kronor vardera. Men hur hamnade sovvagnen här?

– När vi tog över stationshuset så startade vi sommarkafé, berättar Sinikka Ohlin som äger Sillerud station tillsammans med sin man Rikard. Men vi kände att vi vill kunna erbjuda boende också och vad är mer passande än en tågvagn utanför ett gammalt stationshus?

Jakten på lämpliga tågvagnar pågick under några år, sedan kom tipset om sovvagnarna som skulle rangeras ut.

– SJ tog dem ur drift 2013, berättar Sinikka. Trots att hade fräschats upp bara två år tidigare så såldes de som skrot. Det var slutet anbud och jag bjöd 55 000 kronor. Sedan visade det sig att jag var enda budgivaren men jag tycker att det var billigt för åtta färdiga hotellrum! Transporten de 16 milen hit från Nykroppa där den stod kostade mer…

Det fanns ingen räls utanför stationen att ställa vagnen på, det sista tåget passerade Sillerud redan 1954. Istället vilar vagnen på stabila betongfundament.

– Det var en väldig uppståndelse när vagnen kom hit, mycket publik, säger Sinikka. Vi försökte rädda vakuumtoaletterna som satt i men för mycket hade skadats när boggiehjulen togs bort av SJ. Men vi hittade kompakta kvarntoaletter från Italien.

Det är en fin kväll och efter varsin stor räkmacka i trädgården hoppar vi in i Morrisen igen och styr västerut, mot Båstnäs nära norska gränsen. Äntligen ska en stor brist i vår bilhistoriska grundutbildning åtgärdas – vi ska för första gången besöka Ivanssons Bilskrot.

De sju milen på allt mindre och knixigare vägar avverkas under stor förväntan. Vi har sett mängder av bilder och filmklipp härifrån, läst reportage och böcker. Kan det verkligen vara så fantastiskt?

Ja, det kan det. Just när vi börjat undra om vi verkligen är på rätt grusväg skymtar en Ford Taunus i slyskogen till vänster. Sedan ser vi en Cortina, en Volkswagen, en Saab… Likt trattkantareller blir de synliga en efter en när ögonen väl ställt in sig.

Vi rullar sakta fram mot skylten vi sett på så många bilder ”HÄR SLUTAR ALLMÄN VÄG” och ser de rostiga taken avteckna sig i det höga gräset framför det gamla bostadshuset. Trots förväntningarna är vi inte beredda. Inte på omfattningen, det står bilvrak precis överallt, eller den totala tystnaden. Trots att vi vet att den gamla skroten är en turistattraktion som lockar stora mängder varje år så känns det som om vi är de sista människorna på jorden. Det är först efter en stund som vi inser att det rasslar i buskarna överallt. Lågmälda konversationer som på en kyrkogård, klickande systemkameror, mobiltelefoner som blixtrar till. Instagram fylls på ytterligare.

Skroten ägs fortfarande av släktingar till bröderna Ivansson som startade den på 1950-talet. Försäljningen av bilar och delar har så gott som helt avstannat, dels för att förfallet gått så långt, dels för att ljusskygga individer stjäl och förstör. I omgångar har området hotats av sanering och delar har försvunnit men Båstnässkrotens betydelse som besöksmål har på senare år gjort att den verkar få vara kvar.

När vi till slut vänder tillbaka mot våra tågkupéer i Sillerud funderar vi på hur det låter när en stötfångare i rostfritt till slut släpper sitt grepp om karossen på en Peugeot 504.

Tips på Vägen

Sillerud station

Café och vandrarhem med boende i tågvagn, öppet i juli och augusti. Då arrangeras också många kulturkvällar med musik och annat.
www.sillerudstation.se


Ivanssons bilskrot

Från Töcksfors följer du skyltningen mot Västra Fågelvik söderut. Efter 25 km är du framme. Öppet dygnet runt. Vill du köpa delar eller har andra frågor kan du kontakta Tomas Ivansson på
070-342 99 88.

Resefakta

Kärra: Morris Minor 1000 Traveller 1957

I kupén: Carl Legelius och Lars Edwardsson

Körsträcka: 34 mil

Bränsle: 25 liter

Är det en Volkswagen? II

Är det riktigt trä? IIII

Det här är en upplåst Premium-artikel

Den här artikeln är exklusiv för Premium-medlemmar och tidningsprenumeranter på Klassiker, men den är tillfälligt upplåst för att alla ska kunna läsa. Klassiker storsatsar för att ge våra läsare tillgång till tester, reportage och inspiration i digital form.

Det är enkelt och smidigt att bli Premium-medlem – klicka här för att komma igång och få tillgång direkt!

Ämnen i artikeln

Missa inget från Klassiker

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.