Bild
Nästa artikel
Alfa-feber: Allt är farsans fel

Alfa-feber: Allt är farsans fel

våra klassiker

En Le Mans-blå Alfetta 1,8 i svenskt utförande avhämtad i Milano 1976 blev början till ett långt Alfa-förhållande.

Under ett par år i mitten av 1970–talet bodde familjen i Sierra Leone. När det var dags att återvända hem skulle även en ny bil inhandlas. I sann demokratisk anda fick sonen i familjen välja bil, modern färg och fadern – som betalade – fick äran att välja fälgar.

Sommaren 1975 provkördes många bilar under semestern i Sverige. VW Golf, Volvo 240 och Saab 99 försvann omgående, men en provkörning i Örebrotrakten av en Alfetta levde vidare i minnet. Femväxlad låda, närapå perfekt viktfördelning och hisnande prestanda för tiden var farsans minnen.

Till saken hör att både far och son hade ett visst intresse för snabba vagnar. Hemma i garaget väntade vår P1800 från 1961 och nyförvärvet borde gå i samma stil. Alfasud Ti var länge med i diskussionen men till sist återstod Fiat Coupé och Alfa Romeo Alfetta. Fiaten slutade tillverkas 1975 så det blev walk–over för Alfan.

Avhämtningen vid Arese­fabriken var högtidlig. En disk med herrar och damer i vita rockar skötte utlämningen av exportvagnar. Stämningen påminde om en exklusiv juvelerarbutik. Betalningen hade dock inte gått igenom på grund av bankstrejk, så tyvärr kunde inte Signore Erlandssoni få sin Alfetta idag enligt den rockförsedde bilhandlaren.

Detta hörde en australiensare som just var i färd med att hämta ut sin Alfetta GT.  Han erbjöd sig omgående att betala vår bil kontant! Vi fick en lapp med hans kontonummer, vi kunde sätta in pengarna där. Sen var det klart. Tiderna var annorlunda förr!


Vi kom inte längre än till Schweiz innan farsan åkte på en kraftig förkylning. Han blev förvisad till liggande läge i baksätet. Morsan körde ensam med mig i framsätet hela sträckan Schweiz–Travemünde. Och som hon körde! Längs Autobahn kunde vi marscha 160 km/h, vilket var en enorm upplevelse för den lilla pojken.

Inför passage av svenska tullen steg pulsen en aning. De viftade dock förbi oss då de italienska exportskyltarna antagligen misstogs för vanliga italienska skyltar. Väl hemma i Sverige fördes bilen efter mycket byråkratiskt krångel in i vårt svenska register. Privatimport var inte helt vanligt vid den tiden.

Alfettan blev en uppskattad familjemedlem och det var bilen jag tog körkort i. I mitten av 1980-talet tog sagan slut efter en frontalkollision som farsan inte var vållande till.

Men Alfaintresset bestod och i garaget står nu fler Alfor än jag behöver. För tio år sedan köpte jag min första egna Alfa, en 75 2.0 TS som jag har kvar än idag. Utöver denna har vi en 156 V6 -98 som min hustru lagt beslag på samt två Alfetta GTV, den ena en GTV6, den andra en 77:a som är tillverkad innan plastspoilerhysterin började.
Allt är farsans fel…

Blandade Alfor

Ägare: Staffan Erlandsson

När våren kommer: Åker jag 75 TS så fort gruset på vägarna är bortsopat.

Till sommaren: SKA jag åka banmöte med GTV6:an.

Och i höst: Har jag kanske fått förra vinterns arbete gjort på gammel-GTV:n. 

Kommentarer

#1
Oscar G
2011-01-29 22:39

"I sann demokratisk anda fick sonen i familjen välja bil", skriver du. Och sen avslutar du med att skylla på din stackars far!
:-)
Fast värre beskyllningar mot föräldragenerationen har man förstås hört...
Njut av dina Alfor, och hedra din fader och din moder!

#2
Lars "Julle" Olofsson
2011-01-30 22:29

Fasen jag skulle mycket väl kunna tänka mig en GTV6´a...
/Julle

#3
Mr B
2011-02-22 16:05

Märkligt att dessa Alfor lever i flock :-P

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.