Den är min! Nej min!

Förre ägaren hette Eje Christensson. Han som komplicerade till allt från början. Hans röda Amazon från 1970 var visserligen en av de sist tillverkade men ändå ständigt först med nyheterna. Eje daterade upp sin älskade bil så snart ny utrustning uppfunnits.

När någon revolutionerande nyhet lanserats av biltillverkarna lånade eller kopierade Eje den direkt. Eluppvärmd bakruta var bland det första att hamna på Amazonen och ingen tjafsigt påklistrat  litet celluoidstycke.

Hela bakrutan byttes mot en med inbakade eltrådar. Sen följde Bahcovärmare, radio med elantenn, varvräknare, elektrisk klocka och sidoljus med blinkfunktion. Utrustning som i sjuttiotalets början nästan var ultralyx.

Eje tyckte att bilen gick bättre för var förbättring och använde den smått som stort. På åttiotalet stoppades en utbytesmotor i. Den var fixad och trimmad enligt konstens alla regler och en stolt Eje uppskattade styrkan till 185 hästkrafter. Tillsammans med överväxeln från Laycock de Normandie och 5,5-tumsfälgarna blev Amazonen en vägvagn av rang.

Pärm efter pärm fylldes med fakta om utförda förbättringar som styrservo, centrallås, eluppvärmda stolar, elektrisk öppning av bakluckan och elbackspeglar.

På höstarna kavlade Eje upp skjortärmarna för att byta bakaxeln mot en med differientialbroms inför halkan. På våren gjordes en omvänd procedur.

Trots denna handfasta ådra i förening med bristande rädsla för att skita ner sig var Eje i grunden ingenjör. I sin tur innebar detta att en skog av relän och att kabelstammar tjocka som överarmar dragits från motorrummet och bakåt vilka betjänar funktioner som bara Eje kände till.

Mystiska knappar och instrument från flygplan blandades med Ejes egna avancerade konstruktioner och Biltemas simpla fönsterhissar monterade på fönstervevarnas axel. Ett spann av utförande och detaljvariation som närmade sig det oöverskådliga.

Ju längre tiden gick desto djärvare blev tilltagen. En fotocell som tänder instrumentbelysningen vid tunnelkörning blev till ett ingenjörsjobb liksom den extra bensinpumpen som förser Weberförgasaren med en liten snaps före startproceduren.

De sista åren skenade det iväg en gnutta. Inte en utan dubbla torkare monterades på bakrutan, med intervallfunktion förstås. Öppningen av bakre sidorutorna med hjälp av vakuum från motorns insug hann Eje däremot inte färdigställa. Jag har tittat på alla dess stag och länkarmar och rivit mig i huvudet. Bea letar både efter farthållaren samt fartvarnaren.

Varselljusens funktion i tre steg har ingen av oss klurat ut handhavandet av. Bilen är däremot bäddbar och de fyra solskydden funkar lika bra som riktiga rullgardiner.

Men när vi slagits färdigt om vem som ska köra och nu när familjen ska på långresa undrar vi en sak. Var gömde du kaffekokaren Eje? Vi hittar bara dess relä!