Bild
Nästa artikel

Duetten och jag – och en till

våra klassiker

Magnus Björkquist har alltid kört Duett. Och kommer alltid att göra. Här försöker han förklara varför.

Redan några år efter nedläggningen av Duetten i februari 1969 fick den lilla trubbnosade herrgårdsvagnen en slags kultstatus. Den blev till exempel symbolen för grönavågenrörelsen. På alla lantliga kollektiv stod en lätt bedagad Teleduett köpt på kronans överskottsförsäljning för kaffepengar.

När alla statliga verk såsom Televerket, Postverket, Polisen med flera sålt ut sina Duetter fick de snällt knoga vidare långt över pensionsåldern.

Konstruktionen med en överdimensionerad kryssram gjorde att bilar vars karossidor mest liknade våta Mariekex ändå gick igenom besiktningen. Så länge ramen var hel brukade det inte vara några problem. Ingen annan bil har väl under så lång tid varit både bruksbil och veteranbil samtidigt.

Det är omöjligt att inte använda en Duett så som den är tänkt att användas; att lasta till bristningsgränsen.

Själv kom jag att älska modellen när jag som inte så lite beskäftig 14-åring gick med i Svenska Volvo PV-klubben. Det här var 1981 och den yngsta Duetten var inte mer än 12 år så ännu fanns det gott om dem ute på vägarna.

Som 20-åring blev jag äntligen med Duett. Jag hade snöat in fullständigt på de tidiga årsmodellerna med delad framruta och femribbad grill. Efter mycket letande hittade jag en körklar Duett av den allra första årsmodellen, 1953.


Jag kan när som helst på dygnet återframkalla den där känslan jag hade när jag åkte hem från Uppsala i den vackra sommarkvällen. Ljudet från det ärtrörsstora avgasröret, lukten från den varma tygklädseln uppblandad med gummiodören från mattorna, utsikten genom den delade framrutan. Ja listan kan göras hur lång som helst.

Redan året efter köpte jag en Duett till. Nu en av modernare snitt med B18-motor, årsmodell 1962. Den bilen har sedan hängt med, jag använder aldrig något annat fordon på somrarna. 62:an och jag är ingrodda i varandra. Jag har skruvat isär ALLT flera gånger. Jag kan bilen utan och innan.

Varför då denna kärleksförklaring till Duetten? Ja, det är inte lätt att förklara men jag vet att vi är många som blivit snärjda av dess charm och dess mjuka former. Kanske är det den osannolika stryktåligheten, kanske är det svenskheten som är så påtaglig i bilen. Reglagen är försedda med text på modersmålet och i kupén är det mycket trä.

Träsidor i lastutrymmet och lister av ask på lastutrymmesgolvet. Kanske är det körupplevelsen med hög ljudvolym, dålig komfort på grund av stenhårda bladfjädrar där bak. Kanske är det alla små egenheter såsom den kärvänliga knuffen från växelspaken och de slokande dörrhandtagen.

Det är inte alltid lätt att sätta ord på känslor. För att det rör sig om känslor tror jag alla som har ägt eller äger en Duett kan vara överens om.

Volvo PV 445 DH 1953 och P210 1962

Ägare: Magnus Björkquist, skribent

Iskallt: Ivern att göra klar gammel-Duetten. Då skulle man ju kunna åka med den redan i vår.

Stekhett: Köpa något nytt objekt. Man vet vilka brister och fel ens egna fordon har, men icke ännu icke inköpta. (Gammalt ordspråk från Preussen.)

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.