Bild
Nästa artikel
My Fiat is fantastic

My Fiat is fantastic

våra klassiker

Vad gör Claes när vardagskärran packat ihop under lätt förödmjukande former? Han köper en likadan.

Jag stålsatte mig och knappade in ”Toyota” i sökrutan. Efter det tragiska slutkapitlet i historien om familjens älskade Fiat Multipla, där varje mekaniskt delsystem fallerat inom loppet av en månad, föreföll det vara det enda logiska. Ingen ska påstå att jag inte försökte.

Men för varje gråmatchad japansk ratt jag provkörde kände jag hur livet långsamt rann ur min kropp. Bilar får gärna vara intetsägande, men då ska de vara det i sådan grad att det blir egenskap att vältra sig i. Toyotorna jag konfronterades med var alla lite okej. Lite snygga. Lite schyssta att köra. Det var fasansfullt.

Det måste ha varit en kaka i sökmotorn. För när jag en sen kväll knappade in fi – som i Feministiskt initiativ – blev jag vittne till hur datasystemet lotsade mig till en ljusskygg vrå av internätet där en Fiat Multipla i Falun skamlöst bjöd ut sig och hade så gjort den senaste månaden. Sista årsmodellen med originalfejset, en nollfyra som gått sju å fem.

Fem år nyare än den förra. Halva miltalet. Dubbla takluckor. När jag dessutom i ett tredjedels andetag prutade 23 procent fylldes jag ändå av en känsla av att jag handlade helrätt. För handlade gjorde jag.

Men gillaknappen kärvade. Efter den obligatoriska dagen-efter-tvätten slutade det fjärrstyrda  centrallåset att fungera. Irritationen över detta hann knappt gro när nästa ångesthärd sade goddag. Bromsarna. Fungerade. Inte. Svaren från verkstan blev alltmer korthuggna för varje påringning. Först efter en total genomgång och byte av i stort sett alla komponenter (utom bromsskivorna fram) lokaliserades felet till huvudbromscylindern.


Jag fick välja mellan en ny originalare för fyraåfem eller renovering för kanske en tusing. Den smala vägen skulle bara ta lite längre tid. Tyvärr existerade inga italienska tätningar, men expertisen meddelande att motsvarande enheter var riktligt representerade inom den ex-sovjetiska bilindustrin. En laddning Vaz-tätningar var på ingång vilken vecka som helst. Via Finland. Det var här någonstans jag började förstå att jag blivit med ännu en entusiastbil.

Efter en lång väntan rullade några svartingar ur en kartong på en disk på Tomtebogatan och de visade sig passa perfekt. Till en Belarus 4520.

Stilleståndet var nu uppe i drygt  tre veckor och med sammanpressade käkar beordrade jag att en guldpläterad italiensk originaldel skulle flygas in. När den på liknande vis någon vecka senare rullade ur sin kartong passade också den helt perfekt – till en vitrysk monstertraktor.

Nu reagerade vännerna på GKG Reservdelar. Herr Karlevall började hårdringa till Europas ledande distributörer och efter fyra timmars knogvite kom han fram till att en högst prisvärd Alfa 156-cylinder nog ändå skulle passa. Ett genombrott.

Med kamrem, service och bussningar till krängningshämmarna slutade totalnotan därmed på nittonåfem. Jag har drivit bilflottor för den typen av pengar.

Till nästa gång – verkstan sade precis så – bör fokus läggas bromsskivor, avgassystem, kylare, vindruta och, om jag minns rätt, psykofarmaka. Allt sådant som stärker motormannen i uppfattningen om att en Toyota aldrig kan vara ett alternativ.

Fiat Multipla 1,6 2004

Ägare: Claes Johansson, Fiatelist

Ursprungsplan: Köpa och köra.

Ny plan: Laga, laga och köra.

Oplanerat: Fiskmåsljud i förarstolen. Gnagarljud från höger bakhjul.

Taggar: Våra klassiker, Hem

Kommentarer

#1
eeeee
2011-07-07 10:37

Men den är ju så. jäkla. ful.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.