Bild
Nästa artikel
Sportvagnsmöte

Sportvagnsmöte

våra klassiker

Vilken sportbil ska man välja – japansk 80-talare eller italiensk 70-talare? Svaret från Carl Legelius är enkelt: Båda!

Det hann nästan bli juli innan Alfan kom ut på vägen i år. Man skulle kunna skylla på en långdragen generatorrenovering och ett starkt behov av nya styrleder men dessa saker ordnade min genomgode far åt mig.

Nej, anledningen var japansk och gråskimrande, försedd med fyrhjulsstyrning och popuplampor. Min Honda Prelude -88 som jag köpte i vintras har nämligen visat sig vara en alltigenom positiv upplevelse, inte minst sedan jag monterat nya sommardäck på 14-tumsfälgarna.

Såsom typisk för sin generation kombinerar den många åtråvärda egenskaper: Här finns servostyrning, insprutning och till och med ABS-bromsar som förenklar vardagen.

Ändå är bilen lätt och körkänslan old school med en väldigt påtaglig direktkontakt mellan förare och bil. Den är rymlig nog för de flesta situationer och jag vågar parkera den nästan var som helst. Hondan har helt enkelt fyllt mitt entusiastbilsbehov alldeles utmärkt under våren, utan att kräva särskilt mycket i gengäld.

När dagen för skiftet mellan försommar- och sommarbil till slut skedde upptäckte jag hur mycket jag tagit för givet i umgänget med Hondan.

I Alfan är det inte bara att dimpa ned bakom ratten och vissla iväg. Pumpa-pumpa med gas, dra runt på startmotorn tills soppan nått webrarna, gasa lite tills tomgången stabiliserat sig, brottas med styrningen för att komma ut ur garaget… Det är bängligt, bluddrigt och bråkigt.


Fast sedan, när oljan i lådan värmts upp, när jordens charmigaste 1600-kubikare kommit upp i varv, när vägen öppnat upp – vilken lyckokänsla! Växellådan och kopplingen är en fröjd att arbeta med sedan renoveringen förrförra året, styrprecisionen med de nya framvagnsbitarna är skarpare än någonsin, dessutom går bilen betydligt stabilare på rak väg.

Vägen hem blir bara längre och längre ju närmare jag kommer, jag kastar mig in på omvägar och avkrokar, vill inte sluta köra. När jag till slut parkerar på garageuppfarten står jag länge och lyssnar på knäppandet av metall som kallnar. Jag är så glad att jag har en Alfa. Också.

Det finns mycket att ta tag i med Alfan – en ordentlig fyrhjulsinställning kommer att ytterligare bättra på väguppträdandet, dessutom kanske ratten kommer rakt igen. Den irriterande bucklan på högersidan måste manglas ut. Ibland låter det som om det läcker någonstans runt grenröret och oljefläcken som bildas under motorn kräver en undersökning. Hoppas det är något enkelt.

Kanske hinner jag med något av det innan det är dags att byta till Hondan igen…

Alfa GT 1600 Junior -75

Ägare: Carl Legelius, chefredaktör

Bäst: Munter motor, villig växellåda, skojig styrning.

Sämst: Bister buckla, läbbiga läckage. 

Taggar: Våra klassiker

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.