Kalla mig rembrandt

Det var med viss bävan jag satte spärrskaftsnyckeln till den första
muttern på kamremskåpan. Byta kamaxelrem själv, skulle jag verkligen gå
iland med en sådan operation? Vore det inte bättre att hålla sig till
åtgärder av typen putsa bakljusglas och byta emblem, sådant som jag
hittills gjort på min Peugeot 205 GTI? Med en felmonterad rem kan
motorskadorna bli enorma. Om kamaxeln hamnar i otakt med vevaxeln möter
ventilerna kolvarna och ljudet av den kollisionen vill jag inte
uppleva.


Kamremsfobi är en åkomma jag delar med många, ivrigt underblåst av
en profithungrig bilbransch. Första tanken var att lämna in bilen men
Peugeotverkstäderna jag talade med krävde mellan 3 500 och 5 500 för
jobbet, och då stod materialet bara för en femhundring. Klart var att
bytet måste göras innan jag till fullo skulle kunna njuta av min bil.
Den hade visserligen bara gått 3 000 mil sedan förra gången men det var
sju år sedan. Tillverkaren rekommenderar byte minst vart fjärde år.


Men det var inte bara snålheten som fick mig att ta saken i egna
händer. Utmaningen var minst lika viktig, det var dags att konfrontera
min kamremsfobi. Fast utan verkstadshandboken, den detaljerade
beskrivning som finns på www.peugeot-sport-club.se och - kanske
viktigast - pappas verktyg och deltagande hade jag inte ens kommit på
tanken.
Vi följde slaviskt anvisningarna och efter några timmar hade
vi blottlagt den kuggade remmen, låst kam- och vevaxlarna i fasta
positioner så att de inte skulle kunna röra på sig när remmen var
borttagen. Ytterligare några timmar senare hade vi fått dit den nya
remmen, kollat och dubbelkollat och kollat igen att allt var i rätt
läge, spänt om spännaren ett antal gånger och satt tillbaka remskivan
på vevaxeln samt monterat den nya generatorremmen. Det var dags för
provstart.


Andlöst vred jag på nyckeln och väntade med ihopknipna ögon på
smällen. Men motorn gick igång som den skulle och när jag efter någon
minut vågade gasa lite varvade den upp så fint, så fint. Enligt
anvisningarna varmkörde vi sedan motorn, lät den kallna för att sedan
justera spännhjulet en sista gång. Därefter monterades allt ihop igen
och det som tog längs tid var att få tillbaka kamremskåpan, vi talar
titthålskirurgi här.



Provturen som följde var nog en av de mest belönande jag genomfört - trots att jag inte kände någon som helst skillnad!


I samma veva bytte jag ut de slitna bromsskivorna och de nedre
kylarslangarna, åtgärder som inte heller syns men som är så sköna att
ha gjorda. Tyvärr upptäckte jag i morse en liten pöl under bilen -
kylarvätska! Hoppas bara att det är en slangklämma som behöver dras åt
lite och att det inte är vattenpumpen som börjat läcka. Då måste
kamremmen plockas bort igen…



Epilog
Det var bara en kylarslang vars slangklämma satt lite löst, pust...