Ibland finns den inte. Ibland rinner den över.
Gårdagens natt blev intressant för herrarna i 92:an. En del psykedeliska drömmar får man gissa. Och inte minst: ett nytt inslag i det luktfundament av svett vi alla vid det här laget accepterat som ett helt naturligt inslag i expeditionen.
Vi talar bensin.
På förmiddagen fanns det för lite. Det blev torsk i 92:an, men det var inte värre än att reservdunken löste problemet.
Några timmar senare försvann den lilla rälsbussens vackra ansikte i min backspegel. Telefonrapport på det:
– Han går inte. Du måste fixa sju meter bensinslang. Nu!
Alla affärer stängda. Motala låg närmast och OK-macken lokaliserades. Jag var just i färd med att klippa navelslangen när telefonen ringde på nytt.
– Glöm det. Det är soppapumpen som lagt av.
Hårdgooglingen av soppapump+Motala avbröts nästan direkt av ny ringsignal.
– Nu går han igen. Lagat sig själv.
Det visar sig att pumpen helt enkelt överhettat. Experimenten vid vägkanten utfördes helt i onödan, men det blev säkert en god historia för de bilister som svepte förbi med tre decimeters marginal. Tre-fyra män i bar överkropp (alternativt extremt svettiga teamtröjor) som hukar och krälar och med en luftmadrasspump försöker trycka bränsle genom ett undangömt bensinrör.
Efterspelet kommer nästa morgon. Niclas ögon står i kors. Anders klagar på huvudvärk. Men så här bra har man inte sovit på hela resan.
Soppa har runnit in i bilen och sugits upp av Niclas luftmadrass…