Bild
Nästa artikel

Volvo 240 1975–1993

Lita på mig!

Du längtar efter stabilitet, en fast punkt i tillvaron. Du längtar efter en trogen vän som ställer upp när som helst och var som helst. Du längtar efter en Volvo 240.

Äntligen håller det på att ske. Volvo 240 är på väg att bli profet i sitt eget hemland. Utomlands har Volvos långkörare länge haft en identitet som en individuell bil för den som tänker utanför ­lådan. I Sverige har 240 varit lådan. Farfar körde farmor till doktorn i sin välputsade 242. Rörmokaren i sin knökfullt lastade 245 av årets modell morsade på mamman som fraktade ungarna till skolan i familjens rostiga gamla 244. I ytterfilen hetsade tjänstebilsföraren fram i sin 245 Turbo. Alla uppskattade modellens hållfasthet på gränsen till oförstörbarhet. Men mängder av Sveriges 240 har skrotats när vi fått för oss att de var tråkiga och fula. Andra har gått på export till underpris. Men nu börjar vi vakna upp – Volvo 240 är ju en supercharmig uddabil. Och så himla många fina finns det inte kvar – slå till nu! 
 
Men det tillverkades väl ändå ganska många?
Ja, massor! Mellan 1974-93 tillverkades mer än 2,8 miljoner 240 – den överlevde faktiskt 740-modellen med ett år! Volvo 240 introducerades som 1975 års modell, och var den naturliga fortsättningen på tidigare så populära 140-serien. Allt i karossväg från A-stolpen och bakåt var i stort identiskt med 140. 242, 244 och 245 fanns i en mängd utrustningsalternativ från L, DL och GL till GLE, GLT och Turbo. Verkligt ovanliga är specialare som förlängda 245 Transfer och 242 GT. De sista välutrustade 1990-talarna SE och Classic är också eftertraktade men hetast är nog en 245 Turbo i originalskick, om den finns. 
 
Finns det några skillnader mellan årsmodellerna då?
Åtskilliga! Tidiga och sena 240-bilar är förvisso väldigt syskonlika, men som karaktärer sett väldigt olika. Motorn är en viktig komponent som starkt präglar bilens uppträdande. Till och med 1976 hängde den gamla B20-motorn fortfarande med i L-modellen – hållbarare än betong men med sina ynka 82 hk småtrög och darrig. Den betydligt modernare B21 som fanns både med förgasare och insprutning ökade körbarheten avsevärt. Den förstorades snart till B23 men effektuttaget har alltid varit ganska lågt. Slöast är 244 GL D6 som kom 1979 och hade Volkswagens sexcylindriga dieselmotorer under huven. 1980 kom 244 GLT6 med V6 på 2,7 liter från Volvo 264 på 141 hk men Turbomodellen som kom 1981 med 155 hk var den starkaste någonsin. 
 
Kan man hitta ännu fler skillnader?
Visst kan man det, 240-entusiaster kan stå i dagar och försöka överglänsa varandra med detaljkunskaper. De första årsmodellerna hade fortfarande mycket gemensamt med gamla 140. Spinkig ratt, mjuka påsiga förvaringsfack i dörrarna, de typiska blanka ytterbackspeglarna och de ärvda baklyktorna från 140. B20-motorn ser pluttig ut under huven och den höga bakstammen gör bilen svårlastad. Reservhjulsbaljorna som hänger ner baktill är gemensamma för alla årsmodeller. På 1979 års modell blev förvaringsfacken i dörrarna av hårdplast och bakändan på sedanmodellen fick vad som kallades ett Mercedesinspirerat utseende. Bakluckan rundades av och sänktes för att ge nio centimeter lägre lasthöjd – och baklyktorn svängdes runt hörnen. 1980 kom GLT med B23E-motor på 140 hk för att från 1981 finnas såväl i kombi- som sedanutförande. Det året blev stötfångarna lite mindre och det räckte för att 240 skulle blomstra genom hela 1980-talet och vidare in på 1990-talet.
 
Så alla ser inte likadana ut?
Absolut inte, det är lätt att hitta sin egen nisch i 240-ägandet. Varianter finns i det oändliga, från basvara till flärdfull färdflåd. Luftkonditionering och differentialbroms är bara ett par av alla tillval. Självklart gick det att välja automatlåda och faktiskt svart innertak i GLT. Återförsäljarna erbjöd en radda tillbehör utöver det fabriksmonterade som elantenn till bilradion eller vindavvisaren till takluckan. 
 
Reservdelar då?
Delar för att hålla igång bilen har aldrig varit något problem. Det enorma intresset för märket och ovanligt stor tillgång på objekt skapar än idag de bästa av förutsättningar att hitta både nytt och begagnat. Men att få tag på udda inredningsdetaljer och tillbehör kan bli både svårt och dyrt.
 
Rosten då?
Jodå, de rostar, både de tidiga och de sena. På 1970-talet var det nyutvecklade lackmetoder och rostskydd som inte funkade riktigt som tänkt. Redan i instruktionsboken för 1975 års modell visas hur ägaren ska bättra på lacken med sprejburk på dessa ställen efter rostlagning! Senare bilar rostar i bakre skärmkanter, trösklar, golv och på kombin i bakluckan. Men kunskapen om hur detta avhjälps och tillgången på plåtdelar är mycket stor. 
 
Men är den inte supertråkig att köra?
Nej, nej, nej! Liknelsen vid en traktor har alltid varit orättvis, jämfört med tidigare modeller är 240 med sin kuggstångsstyrning och modernare framvagn betydligt svängvilligare. Man uppskattar det rättframma väguppträdandet och om effekten inte räcker till kan det nämnas att motorerna är extremt trimvänliga. 
 
Vad kostar de då?
Det räcker med några hundralappar för att bli 240-ägare. Men det kan också kosta 75 000 om du ska ha en 245 Turbo med få mil och i orört originalskick. Specifikation och skick är avgörande. Utbudet är enormt och prisbilden spretar. Klassiker köpte nyligen en långt ifrån felfri men ändå mycket prydlig 244 DL -86 för 7 000 kronor, motsvarande bilar kan det begäras uppemot 30 000 kronor för. Det är för mycket. Generellt kan sägas att originalskick kommer att bli allt viktigare. De tidiga bilarna med underbett och stora stötfångare väcker störst uppmärksamhet om de är i fint skick. Men 240 blev klart bättre på 1980-talet. Servostyrning blev vanligare, insprutning smögs in och komforttillbehören blev fler. Roligast är Turbo, GLT och GLE men en alldeles vanlig 240 ger ännu mer tillbaka per satsad krona. Fina kombi är växer inte precis på träd och ligger högre i pris. Utmaningen blir sedan att inte bruka bilen för hårt – få bilar inbjuder så mycket till vardagsliv och det är också Volvo 240:s förbannelse. Den är lite för bra för sitt eget bästa. 
 
Hårdfakta
Volvo 244 DL B20 1975
Nypris: 31 900 kr.
Värde idag: 15 000 – 25 000 kr.
Motor: Rak fyrcylindrig, två ventiler per cylinder. Enkel förgasare. Vattenkylning. Volym 1986 cm3. Max effekt 82 hk DIN vid 4 700 r/min. Max vridmoment 157 Nm vid 2 300 r/min. 
Kraftöverföring: Längsmonterad motor fram, bakhjulsdrift. Fyrväxlad manuell låda alt. trestegs automatlåda. Golvspak.
Mått: Axelavstånd 264 cm. Längd/bredd/höjd 490/171/144 cm. Spårvidd fram/bak 142/135 cm. Tjänstevikt 1 340  kg Tank 60 liter.
Fjädring/hjulställ: Skruvfjädring och krängningshämmare fram och bak. Fram fjäderben med enkla triangellänkar, bak stel axel i bakåtriktade bärarmar, momentstag och ett Panhardstag. 
Styrning: Kuggstång, 4,4 varv mellan fulla rattutslag. Vänd­cirkel 9,8 m.
Hjul: Plåtfälg 5 tum, däck 175 SR 14.
Elsystem: 12 volt.
Bromsar: Skivor fram och bak.
Fartresurser: Toppfart 148 km/h. Acceleration 0–100 km/h 15,5 s. 
Förbrukning: 1,1 l/mil blandad körning.
Källor: Jan Ulléns Bilfakta, originalbroschyr.
Reservdelar och service

Myten stämmer – by­smeden kan laga det mesta. Delar finns det massor av, och det är nästan tjafsigt billigt. Genom klubbarnas reservdelshantering SVIS, www.svis.se, går det att få fram originalgrejer som utgått hos Volvo. 

Checklista – kolla detta innan du slår till!
Kaross
Innerskärmar av plast har räddat många framskärmars fortsatta existens. Trösklarna däremot kan vara uppkäkade även på insidan, alltså inne i kupén. Men framför allt de bakre skärmkanterna har ofta agerat som något slags offeranoder – där har rosten många gånger härjat helt fritt och det är snarast regel att dessa är bytta någon gång. Trösklarna är ofta lappade, likadant är reservhjulsbaljorna. Nederdelen på dörrarna och precis varenda kombibaklucka är andra rostfällor. Rosten kan också skapa elfel på grund av dålig jordning, särskilt för skyltbelysningen. Ändå är rostangreppen generellt mindre än på många andra bilmärken. Se upp med bagagerumslisten i gummi som på tidiga modeller kan lossnat och då hänger som en tarm ut genom luckan. 
 
Mekanik
  Flåsandet från motorns kylfläkt låter jobbigt men är inget fel utan en egenskap. Hållbarheten på mekaniken är däremot fenomenal. Motorer, bakaxlar och växellådor ståtar med evighetslångt bäst-före-datum. B20 är ansedd som världens hållbaraste bilmotor och en avkörd kamrem i B21-23 är helt odramatiskt, dit med en ny bara. Läckande insugningspackningar och rostig tankarmatur kan skapa oren och ruffig motorgång som försvinner när delarna byts ut. Trasig förpump i tanken gör motorn svårstartad. Om förgasarmotorn B230K har trasig vakuumstyrning av sekundärspjället upplevs den som riktigt slö. 
 
Chassi
  Glappa spindel- och styrleder är ganska vanligt. Strulande luftmassegivare kostar några tusenlappar att byta och vevaxellägesgivaren kan också trilskas men där räcker hundralappar. Främre och bakre länkarmar samt främre fjädersäten kan vara svårt rostangripna. Enkel konstruktion och billiga delar gör inte de problemen så allvarliga. Handbromsen brukar kärva men det är sällan eller aldrig vajerns fel utan klykan inne i bakre bromstrummorna som behöver lite smörj. Lätt fixat.
 
Elsystem 
Volvos varselljus i all ära men då vridströmströmställaren för huvudstrålkastarna vrids för halvljus rusar det full spänning genom den. Det är ganska vanligt att den smälter då och sedan blir det mörkt. Kupéfläkten är ett annat aber med fläkttrummans lite sneda vinkel som påfrestar lagringen. Den är inte omöjlig att byta utan bara svår. Obefintligt med elektronik är en positiv egenskap. 
 
Inredning
En mängd utföranden har erbjudits genom åren. Genomgående hög kvalitet på inredningsmaterialen har ofta bevarat skicket på en anständigt hög nivå. Många detaljer som vissa år prydit ”finare” versioner har återkommit i enklare versioner nästkommande år. Det går att mixa lite hur som helst, det är inte många kan hålla reda på vad som är ”rätt” utrustning.

Kommentarer

#1
Greve Lööv
2013-07-27 15:28

Underbara bilar! Men utseendet före 1986 ser man typ aldrig. Tyvärr då de nyare årsmodellerna inte är riktigt lika charmiga varken till design eller motorljud.

#2
Sören Fogdenius
2013-07-27 15:45

Jag erkänner; Jag känner inte det minsta pirr, jag känner inte den minsta önskan av att bli ägare, jag begriper inte var charmen sitter, men jag begriper känslan av att äga en äldre vagn, och det (trots allt...) finns en vagn för alla och en var. Det är det fina i kråksången när det gäller gammelbilshobbyn.

#3
Hackenbushes bror
2013-07-27 20:21

Nä att lägga pengar på en sådan Volvo är bortkastade pengar enligt mig.

#4
ddd
2013-07-28 17:20

Mycket trevliga bilar, både när de var nya och nu.

Typiskt tråkigt medelsvenskt att klaga på dem.

#5
Johan
2014-05-09 20:14

underbara bilar, själv har jag en 242 från 75, en televerkare (åkta sådan) och de känns att man köra en klassiker när folks blickar vandrar över denna skönhet ute på stan.

#6
Flak
2014-07-01 09:36

Denna pärla bland bilar och när man kommer åkande i Blå mocca så vänds folks uppmärksamhet, om det är ljudet, utseendet eller taxiskylten spelar ingen roll för vi tycker att Volvo 240 modellen är en underbar klassiker på våra vägar.

#7
Erik
2014-09-08 19:17

Har haft en 240GL -83. På de flesta besiktningarna var det blanka papper. Suverän kvalitet, samtidigt som den drog förhållandevis lite bensin. Fick ner förbrukningen till 0.75 på landsväg och med lätt gasfot.

#8
Morgan
2014-10-11 19:54

GLT hade aldrig svart innertak. Dock var det standard i 244 turbo.

#9
Nordin
2014-10-18 19:55

Visst kan man kalla 240 för klassiker och tycker att min -80 262 Coupe är den som mest utmärker sig i den familjen. En underbart "udda" klassiker med extremt få byggda exemplar. Har förövrigt en 780 -87:a och en 480- 95:a rostfri.....!

#10
Benny ek
2015-06-14 00:46

Då det är som kallast och svårast jävliga väder året om så går veteran Volvon och allt som oftast får man då hjälpa nya bilar då alla möjliga fel uppstår pga elektroniken vid kyla och vill inte starta.

#11
Gepe
2015-06-17 22:04

Volvo 240 är en klassiker tycker jag. Ljudet, ruffigheten, överdimensioneringen av de flesta komponenter samt att man sitter högt och ser hela huven. Markfrigången är bra att ha för oss lantisar och lastutrymmet på 245:an är kanon. Har haft tre 245-:or(-81,-88,-93), två 244:or(-83,88). Charmigast var 81an och 83an. Dock uppskattar jag den längre huven på -88 och -93 samt den tjockare ratten. Har haft tre 145:or (-69,-70,-70)också men de fungerar inte lika bra som vardagsbil(4vxl, slö motor). Dock väldigt roliga att köra men kanske inte lika säkra. Volvo 240 är lika svenskt som midsommar och framkallar minnen och nostalgi. Kul att bilen börjar bli kultförklarad. Dock kan många inte skilja mellan 240,740 och 940 och tycker att det finns massor av "gamla Volvo" kvar :-). Dock, 240 börjar bli sällsynta i gott skick. Sålde min risiga 245-81(mycket spackel, ölburksplåt i baljorna, rost i golv m.m. samt sprayburksmålad av tidigare ägare) till en holländare som lastade på den osedd och betalade 7tkr (-: Svensk industridesign när den är som vackrast och redo för den svenska synden då sängen lätt kan riggas därbak! Tror jag ska köpa ett sällskap till min 245 -88!

#12
Skiptrace
2017-01-04 18:38

Det är inget vi har fått för oss, Dom ÄR tråkiga och fula.

Hej!

Våra annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta göra det vi gör. Så vi vore tacksamma ifall du kunde stänga av adBlocker!