Bild
Nästa artikel

Volvo 164: Kloss med klass!

Köpguide

Stram svensk lyx från en tid då flärd nästan var något fult. Volvo 164 har märkligt nog inte riktigt uppnått sin fulla potential som klassiker. Köpläge med andra ord.

Det är något rörande över hur biltillverkare förr i tiden trollade med knäna för att få fram en ny bilmodell. Sett ur det perspektivet måste man älska Volvo 164. En Volvo 140 med biffigare front och en B20-motor som i princip fått två cylindrar till och således hette B30. Designmässigt är den en märklig bastard mellan de rena, strama dragen från 140-serien som närmast liknar en del italienska bilar och så en näsa som påminner om Vanden Plas och andra engelska lyxversioner av enklare bilmodeller. Samme man designade både 140 och 164, Volvos chefsdesigner Jan Wilsgaard, och en förklaring till frontens utseende är att han lånade från sina egna idéer. I slutet av 1950-talet designade han ett projekt kalladet P358, en Volvo med V8 och liknande grill.

Amerikanska Car and Driver skrev vid sitt test 1969: ”Det något daterade klassiska utseendet motsägs av dess prestanda är nutida”. Nästan 40 år senare betyder det att du med Volvo 164 får en bil med ett utseende som ser äldre ut än dess andra egenskaper, är inte det bra?

Lyxbil från Volvo, hur lyxigt var det egentligen?
Inredningen i tyg var aningen mer påkostad än 140-serien och redan vid de första provkörningarna fick Volvo kritik för att man envisades med att inte ha klocka som standard, ”obegripligt i en bil till detta pris” tyckte Vi Bilägare 1968. Instrumentbrädan med träimitation var inte ens med dåtidens mått mätt lyxig. Första årsmodellens utrustning kan nästan betecknas som påver: inga nackskydd, inga tonade rutor, inga rullbälten. Redan året därpå blev listan på standardutrustning längre: dimljus, nackskydd, rullbälten, tonat glas och läderklädsel.

Hur är den att köra då?
Den är förstås framför allt bekväm. Vridmomentet är saftigt redan på låga varv och det går prima att köra på trean eller fyran i låg fart om man så önskar. Den har en liten vändradie och du sitter bekvämt i moderna stolar. Sikten är förnämlig. Men det här är inte bilen för dig som tävlar i konbana. Med en tre liter stor gjutjärnssexa i motorutrymmet och ganska mjuk fjädring så understyr den gärna när det blir lite kurvigt. Men det finns sätt att förbättra vägegenskaperna markant. Grövre krängningshämmare från IPD i USA gör bilen betydligt bättre på att ta kurvor.

Vilken årsmodell ska man välja då?
Det är förstås en fråga om tycke och smak. Gillar man den ursprungliga fronten med en böjd stötfångare och stor grill så ska man rikta in sig på årsmodell 1969-72. Är man inne på läder så kan man skippa -69:orna då tyg var standard. Fram till och med 1971 hade automatlådan rattspak och på den sista exklusiva årsmodellen, 1975 var automat med överväxel standard. 1973 var sista året med de smala stötfångarna.

Men de med jättestötfångarna ska man väl undvika?
Ska man? Är det inte dags att se på dem med nya ögon. Se det som en tidsmarkör av bokstavligt talat stora mått. De lite försiktiga linjerna i karossen får med de stora stötfångarna ett mer imposant utseende och det ska ju en lyxbil ha. Om du ändå inte gillar utseendet på 1974 och -75 års modell kan du ju se praktiskt på saken. För när modellen nått fram till de två sista årsmodellerna hade den utvecklats och finslipats och hade mer utrustning och var säkrare än de tidigare årgångarna.

Är den populär som veteranbil då?
Frågar du dem som har en blir så klart svaret ja, men i ärlighetens namn har den kanske hamnat i skuggan av 140-serien. I Sverige vill vi gärna köpa tillbaks bilarna vi minns från barndomen och eftersom fler har minnen av den enklare modellen så blir den mer populär. I Tyskland däremot verkar många vilja sträva uppåt på samhällsstegen och köpa lyxbilen de inte hade råd när det begav sig. Så den som är en fri tänkare bör förstås se på vilken mullig och användbar bil Volvo 164 är.

Men det måste väl vara lätt att hitta en 164?
Ja, ett renoveringsobjekt kan du hitta lätt. Vid en sökning på blocket.se hittar vi 21 bilar, de flesta i ganska visset skick. Prisspannet från körbara bilar i bruksskick till bilar i bra skick är från 20 000 till 55 000 kronor. Vill du hitta ett toppexemplar får du kanske vänta till rätt tillfälle. Förutom de vanliga sajterna kan det förstås också vara värt att titta på 164-klubbens forum. På klubbens hemsida finns också en fantastisk möjlighet att få överblick över beståndet av 164 i världen, där finns en lista med nästan 7 000 bilar. 

Foto: Per Hammarsjö

Hårdfakta: Volvo 164E 1974

Nypris: 38 000 kronor
Motor: Rak sexcylindrig med toppventiler, två ventiler per cylinder. Bränsleinsprutning. Vattenkylning. Volym 2 978 cm3. Max effekt 160 hk DIN vid 5 500 r/min. Max vridmoment 231 Nm vid 2 500 r/min.
Kraftöverföring: Längsmonterad motor fram, bakhjulsdrift. Fyrväxlad manuell låda. Golvspak.
Mått: Axelavstånd 272 cm. Längd/bredd/höjd 490/171/147 cm. Tjänstevikt 1 490 kg. Tank 60 liter.
Fjädring/hjulställ: Skruvfjädring fram och bak. Fram dubbla tvärlänkar och krängningshämmare, bak stel axel och längslänkar, panhardstag.
Styrning: Snäcka. Vändcirkel 9,2 m.
Hjul: Plåtfälgar, bredd 5,5 tum, däck 165 SR 15.
Elsystem: 12 volt.
Bromsar: Skivor fram och bak. Servo.
Fartresurser: Toppfart 184 km/h. Acceleration 0–100 km/h ca 10,2 s.
Förbrukning: 1,5 l/mil blandad körning.

Källa: Jan Ulléns Bilfakta.

Klubbliv
Volvo 164 Club of Sweden har 400 medlemmar, ett viktigt skäl att till att vara medlem är att få möjligheten att köpa delar från klubben och SVIS. www.164club.se Även Volvo 140-klubben välkomnar 164-ägare: www.140-klubben.org

Reservdelar och service

Genom Volvo 164 Club of Sweden har du möjlighet att köpa delar från både klubben och SVIS, Svenska Volvoklubbar i samverkan. Genuine Classic Parts (www.gcp.se) delar går dels att köpa på nätet, dels genom de vanliga volvoåterförsäljarna. VP Autoparts (www.vp-autoparts.com) nytillverkar många inredningsdetaljer och har även andra reservdelar till 164.

Checklista – kolla detta innan du slår till!

 

Kaross
Rost är kanske det mest allvarliga problemet med Volvo 164. Titta särskilt på hjulhuskanter, reservhjulsbaljan, gångjärnsfästen och framvagnsbalken och dess infästning i kaross. De äldsta bilarna behöver inte ha mest rost, på 1970-talet införde Volvo en vattenbaserad lackering som hade svårt att stå emot rosten så de årsmodellerna kan vara i ännu sämre skick. En del plåtdetaljer är svåra att få tag på och kan dessutom vara dyra om man väl hittar dem. En hel front kostar exempelvis 4 664 kronor hos VP Autoparts. Mycket delar är förstås också gemensamma med Volvo 140, vilket ju underlättar tillgången.

Mekanik
B30-motorn har ett rykte om sig som stryktålig och det går fortfarande lätt att få tag i reservdelar, bränsleinsprutningen från Bosch kan krångla men det är inget som inte går att lösa eftersom det finns mycket delar att tillgå. En insprutningsventil kan medlemmar köpa hos 164-klubben för 750 kronor. På så här pass gamla bilar som i många fall gått 20 – 30 000 mil kan förstås växellådan vara sliten, det enklaste sättet att lösa det är att byta till en bättre fungerande. Bilar med automat kan förstås ha problem med kärvande handbroms.

Chassi
Den tunga motorn sätter sina spår i framvagnen. Du bör kolla hur det står till med framvagnens kulleder, P-ändar och om styrningen är glapp.

Elektronik
Ju mer elektronik, desto mer problem och om ägarna genom åren installerat och tagit bort elprylar så ökar förstås risken för att det är problem med elsystemet. Med åren fick modellen fler elstyrda delar som standard.

Inredning
Sömmarna i skinnklädseln kan ha spruckit och lädret kan ha fått torrsprickor. Om man vill byta läder finns stolklädslar att köpa från VP Autoparts, läder till framsätena och baksätet kostar 13 741 kronor.

Kommentarer

#1
Den GRÅ Byråkraten
2011-07-20 15:28

Volvo 164 är en härlig bil för den som uppskattar konceptet. Att den har så mycket gemensamt med 140 gör det billigare att renovera den och den är väldimensionerad i mekaniken, men automatlådorna är kanske inte världens allra bästa, även om de gör bilen bekvämare.

Komfort är givetvis bilens starkaste sida, och svagheterna framgår av artikeln, och den främsta svagheten heter rostskador och man ska därför läsa på ordentligt om hur man ska vårda sin bil bland annat genom att underhålla rostskyddet löpande.

Bilen är underbar att köra så länge vägen inte är för krokig, men sedan så blir det problem med understyrning och för den som vill åka fort i en Volvo av denna generationen så är det bättre med en 144 med trimmad motor då den inte understyr lika mycket, utan är smidigare på krokig väg, men då tappar man förstås elasticiteten i den raka treliterssexan som är så underbart råstark.

#3
Nja
2015-03-25 09:18

Bra för en Volvo men ganska små, korta dörrar som gör insteget obekvämt, inte så rymlig i framsätet och med en bensinförbrukning av abnorma mått, tömma full tank på bara tre timmar är inte svårt.
Ständiga besök vid pumpen irriterar.
Samt snabbt minskande bankkonto...