Bild
Nästa artikel

18-årsbilen – Volvo 142

Min första bil

I Klassiker 5/2015 handlar det om Första Bilen – den där magiska. 15 skribenter berättar om sin första kärlek. Efter en uppmaning på Facebook har vi dessutom fått in berättelser från er läsare – här är Thomas Näsströms story!

I augusti 1992 skulle jag fylla 18 år. Det var en dag jag längtat till sedan jag var liten eftersom jag då äntligen skulle få köra bil. Inom en månad efter att jag fyllt 18 så hade jag kompletterat mitt körkort för lätt MC med behörighet för både tung MC samt bil. Jag hade även skaffat en bil, även om pappa var skeptisk till det rimliga i att jag, en 18-årig gymnasieelev, skulle äga en egen bil. Inför alternativet att jag istället skulle behöva låna föräldrarnas bil så vann i alla fall mitt förslag om egen bil bifall.
 
Jag kan inte påstå att mina efterforskningar efter lämplig bil var speciellt grundliga. Det blev kort och gott så att en vän till familjen tipsade om att han hade en svåger som hade en Volvo 142 av årsmodell 1974 ståendes som de skulle sälja. Den kunde kanske vara lämplig?
 
Att det skulle bli en Volvo var jag redan inställd på. Min 14 år äldre syster hade när jag var fyra år gammal kommit hem med en ursprungligen dovhjortsbrun PV 544 som var omlackad i knallrött, saknade stötfångare fram och bak samt hade slotmagfälgar. Efter tre-fyra år byttes den ut mot en rostig men oerhört välfungerande 142 -69. Att det gjorde avtryck kunde bland annat ses på ett maskinskrivet papper som jag, sju år gammal, själv skrivit ihop på pappas skrivmaskin och där jag bland annat skrivit att jag tyckte att Volvo 142 var den ”snygaste bilen”. Det pappret finns fortfarande kvar.
 
När jag på motorcykel var på väg till ”Berra” för att titta på det som skulle bli min 18-årsbil så hade jag inte riktig koll på skillnaderna i årsmodeller på Volvo 140. Jag hoppades att den skulle se ut som det jag senare lärde mig var årsmodell 1973 och att den inte skulle se ut som en 1974. Nu var det 1974, och dessutom hade den automatlåda. Men hur bra förhandlare är man egentligen när man själv åkt iväg och tittat på det som skulle kunna bli ens alldeles egna bil, och hur lätt är det att låta bli att köpa? Jag skulle säga att man är en totalt värdelös förhandlare och att det är i princip helt omöjligt att låta bli att köpa. Bilen inhandlades för 3500 kronor. I priset ingick sommarhjul som satt monterade, samt ganska bra vinterhjul. Bilen var sedan en kort tid innan obesiktigad och avställd.
 

Någon dag senare fick jag bilen hemlevererad till föräldrahemmet. Känslan var i det närmaste euforisk. Att bilen såg ut som Beckers färgkarta betydde absolut ingenting. Jag hade en egen bil. Som jag hade längtat, ända sedan jag var liten.
 
Efter en del handpåläggning, främst bestående av bromsreparation, så var det äntligen dags för besiktning. Av taktiska skäl skickades pappa in för att besiktiga. Det såg nog bättre ut och skulle kanske gå bättre än om jag själv åkte in och besiktigade. Och jodå, det gick (nästan) helt bra. Jag fick etta på rost i golv och någonting mer. Om känslan av att ha fått hem bilen varit euforisk så var det absolut ingenting jämfört med den känsla som nu infann sig: jag kunde åka runt i min alldeles egna bil!
 
Världen låg nu i princip helt öppen. Många var de cruisingrundor som genomfördes i 142:an. Jag och några kamrater fick bland annat för oss att utforska så många grusvägar vi bara kunde hitta i de trakter i norra Hälsingland där vi bodde. Ett antal av Lantmäteriets gröna kartor införskaffades, och med hjälp av dem hittade vi till platser vi aldrig varit på vare sig tidigare eller senare. Som en av förvånansvärt få i min kamratkrets så var jag den som hade både bil OCH körkort, något som innebar att man ofta ansåg att jag var självskriven som chaufför vare sig jag skulle med i övrigt eller inte. Det blev ett antal nattliga resor hem till byn från den stora och närbelägna staden Hudiksvall, resor som ofta blev väsentligt längre än nödvändigt bara för att vi tyckte att det var så roligt att vara ute och åka och spela exempelvis Hello Africa med dr Alban eller Mr Vain med Culture Beat i stereon med kod 3858 som jag köpt begagnad av ”Dallen” och som jag gömt i handskfacket. En gång kom vi till ett gammalt militärt spaningstorn som vi klättrade upp i, en annan gång hittade vi av en slump en smitväg in till start- och landningsbanan på Hudiksvalls flygplats. Vi förväntade oss kanske inte att det skulle komma någon Jumbojet och landa, men vi såg oss ändå väldigt noga för när vi med släckta strålkastare rullade in på landningsbanans bortre ände, mest för att kunna säga att vi hade gjort det.
 
Självklart inträffade det ett antal dråpliga händelser med den här bilen. En gång när jag själv var på väg hem mitt i natten inträffade en självförvållad malör. I dryga 90 km/h fick jag för mig att jag skulle testa att se hur långt jag kunde rulla innan bilen stannade. Jag tog växelväljaren, som låg i läge drive, och förde mot neutralläget. Tyvärr var jag lite oförsiktig och lyckades föra den för långt så att jag istället la i backväxeln. Någonstans i bilen sa det ”bonk” och det började kränga. Som tur var så var det vinter och snö och inte torr asfalt. Jag fick snabbt i driveläget igen, men var helt övertygad om att jag nu hade förstört växellådan. Men det hade jag inte, den fortsatte att fungera som om ingenting hade hänt.
 
En annan gång hade jag parkerat längs gatan utanför ICA hemma i byn. Efter att jag handlat satte jag mig i bilen och la i backen för att kunna köra därifrån. Dumt nog la jag i backen innan jag trampade på bromsen. Det var dumt gjort, för det visade sig att en träsko hamnat under bromspedalen och att det därför inte gick att bromsa. Med en hög grad sinnesnärvaro kom jag ändå på att vrida av tändningen, och bilen stannade cirka en centimeter från bilen som stod bakom. Naturligtvis var bilen bakom inte tom, mannen satt kvar medan frun var inne och handlade. Med skamsen blick klev jag ur och gick fram och sa att urskuldande att det nog blivit något fel på bilen varefter jag försökte ge kraft till min lögn genom att tydligt provbromsa ett antal gånger när jag körde därifrån.
 
Som synes på bilden så var bilen inte speciellt vacker. Den kan inte heller beskyllas för att ha varit någon brudmagnet. På sin höjd kanske någon tjej ville lifta från skolan ner på stan, men då mest för att slippa gå och inte för att de tyckte att vare sig bil eller följaktligen jag var speciellt cool. Trots det tyckte jag förstås om min pålitliga 142:a. Vid den här tiden var jag dessutom med i Hudiksvalls Tidnings ungdomsredaktion. Det var en sammansättning människor i gymnasieåldern som en gång i veckan träffades på tidningens redaktion för att diskutera uppslag till den helsida vi en gång i veckan hade i tidningen. Det är ingen underdrift att påstå att de där helsidorna innehöll många boktips om böcker jag aldrig hört talas om, musikrecensioner av okända band, hästar osv. Själv bidrog jag vid ett tillfälle med en artikel om Volvos 140-serie vilken illustrerades av en bild på mig och min 142:a. Tidningens rubriksättare kallade artikeln för ”Eviga Volvo 140 lever än”. Jag var själv ganska nöjd med min text, och lite lätt spänd på hur kommentarerna på redaktionsmötet skulle lyda några dagar senare. Från tidningens sida hade man tyckt att artikeln var helt Ok, men ett antal av mina redaktionskollegor (läs: de som gärna skrev boktips) hade inte ens reflekterat över att vi i ungdomsredaktion hade haft en egen sida införd. Man skulle alltså kunna säga att det fanns en viss intressekonflikt angående vad vi tyckte om att skriva om.
 
Redan vid den här tiden tyckte jag att det var kul att ta reda på fordonshistorik. Vid den här tiden administrerades bilregistret av Länsstyrelsen och från dem fick jag information om att bilen verkade ha inlett sitt liv i Roslagen. Jag tog mod till mig och ringde upp den gamle mannen som angavs som förste ägare. Han hade inget som helst minne av min bil eftersom han hade haft en massa andra bilar. Istället kunde han berätta att han hållit på med bilar i hela sitt liv och bland annat varit träningskamrat med F1-stjärnan Reine Wisell, en uppgift som fick den fiktiva glorian kring min bil att lysa ännu starkare. Därefter hamnade bilen i Bollnäs hos en man som initialt varit skeptisk mot bilen. Men efter att några taxiförare han hade som bekanta hade lovordat Volvons automatlåda klippte han till på 142:an. Därefter hamnade bilen i grannbyn innan jag köpte den.
 
Efter två års bilägande var det hösten 1994 dags för mig att flytta till Uppsala för att börja plugga. Som student behövde man minsann inte ha någon bil, och dyrt var det nog också. I alla fall om jag frågade mina föräldrar. Ung och oförståndig lät jag mig övertalas att över vintern ställa bilen i garage hos en äldre dam hemma i byn. Hyran bestod, på klassiskt manér på den norra sidan av Dalälven, av att jag vid behov under vintern skottade bort snön från hennes garagetak. Varje skottningstillfälle innebar efterföljande fika inne hos damen då hon också berättade spännande historier från sin levnad om bland annat när hon skakade hand med flygpionjärerna bröderna Wright samt varit på plats i Tyskland under kristallnatten 1938. Att fika tog i regel tre gånger så lång tid som att skotta.
 
Efter att ha genomlidit en bilfri höst och vinter i Uppsala tog jag våren 1995 ner bilen till Uppsala. Nu hade den börjat få en del besvärliga ålderskrämpor. Hittills hade reparationerna inskränkt sig till svetsning av golv, byte av en spindelled samt byte av automatlådans startkontakt. Mer dramatiskt blev det när fästet till tvärstaget bak rostade av. Bilen blev så att säga en aning mer svajig efter det. Efter att ha kört några månader med bilen i Uppsala närmade sig sommarlovet. Bilen, som nu också börjat gå dåligt (förmodligen på grund av dålig tändinställning), skulle inte få följa med hem längre. Den sista maj 1995 lämnade jag bilen hos Uppsala skrot- och metallaffär. Pengarna jag fick för min 18-årsbil räckte med 25 kronors mariginal till att under sommaren eftersända posten från studentboendet hem till föräldrahemmet.

Efter fyra år återanvändes Volvons registreringsnummer och hamnade då på en gul Opel Tigra i Lund som fortfarande ägs av sin förste ägare, men det är som det brukar heta en helt annan historia.
 
Text & foto:
Thomas Näsström

Kommentarer

#1
B Linder
2015-05-22 09:27

Hej Thomas ! Vilken underbar berättelse ... riktigt kul att läsa !

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.