Bild
Nästa artikel
Dirty dog dödade fin Volvo

Dirty dog dödade fin Volvo

ARNE

Min kompis Kjell Pettersson hade i mitten på 1980-talet en pedantskött Volvo 145 av -70 års modell. Trots att det inte …

… hade gått så värst många år sedan bilen var ny så kändes det som en fin veteranbil. Jag skulle gärna köpa bilen om den var till salu, men det var den ju inte.

En dag när jag tankade på en bensinmack så dök en tvillingbil upp, den var nästan lika fin som Kjells bil och när jag frågade om den var till salu fick jag till svar att när den ska säljas så skulle jag kontaktas.

Någon gång 1986 eller 1987 fick jag det efterlängtade samtalet, nu var bilen till salu och jag mötte upp säljaren vid Fridhemsplan där bilen fanns i ett garage.

Bilen var i ett strålande skick och var bara körd av förste ägaren, höger framstol och baksätet var nog aldrig använt. Den fina Volvon användes bland annat som semesterbil till Dalarna. Efter en tid kände jag att bilen var för fin för mig och jag ville att någon annan skulle bevara den unikt fina Volvon.

Annons infördes i Gula Tidningen och en regnig dag kom en spekulant som tyckte om bilen, han hade just varit och kollat på en 245 av -79 års modell men den var inget vidare tyckte han.

Affären gjordes upp och nu skulle den nye ägaren lasta in sin leriga blöta Schäfer och jag frågade om han ville ha några gamla tidningar att lägga som skydd i det bakre lastutrymmet. Det behövs inte sa mannen och öppnade den vänstra bakre sidodörren så att den leriga jycken kunde komma i och bänka sig i det "nya" sätet.

Kommentarer

#1
Kjell Pettersson
2011-06-10 14:12

Jag köpte min grå 145 1984 när den hade gått 6 200 mil. Körde hem nyfödde sonen Erik från S:t Eriks sjukhus 7 mars 1984. Jag behöll bilen tills jag flyttade från Norrbackagatan 1990. Putsade som en tok, bytte en del kosmetika, bl.a till ny grill, främre stötfångarskena, diverse kromlister, bagagerumsinredning (original var sönderfrätt av ett omkullvält båtbatteri). Byggde om från tvåväxlad sur-automat till fyrpet mm.
1990 köpte jag en fin 245 GLT silvermetallic, med en ägare och 10 000 mil (lik den du också hade) och tvärtröttnade på den gamla 145:an eftersom jag redan hade Ford V8 1937, MG Magnette ZA 1955 och några engelska motorcyklar att ta hand om när jag skulle flytta till mindre garage i Solna.
145:an köptes för 6 000 kr 1984 och såldes sex år senare för 25 000 kr

#2
bilspanaren.blogspot.com
2011-06-13 13:25

Jag köpte INTE en grå Volvo 145 förra sommaren. Tyvärr. Tog kort på bilen i alla fall:
http://bilspanaren.blogspot.com/2010/12/att-grata-over-spilld-mjolk.html

#3
Per H
2011-06-16 13:48

Det är därför man aldrig ska sälja en fin bil. Man vet aldrig vad för pappskalle som köper den!

#4
T. Nilsson
2012-12-24 02:53

fUsch, det gör ont att läsa vad vissa idioter gör med gamla fina bilar.

Här i byn blev en rätt fin 1962 Chevrolet Impala importerad för några år sen.
Den hade bara behövt omklädda säten och instrumentpanel och en lack för att bli fin.
Den blev såld till en yngre kille några mil härifrån... Det gick en vecka innan han och hans kompisar hade hoppat in taket, skuffen och huven.
Nu går bilen knappt att känna igen, bagageluckan hänger snett och går inte att stänga och det finns inte en panel på hela bilen som är fri från bucklor, inredningen är totalt sönder.

Såna idioter skulle inte få ha annat än cyklar.

#5
Hasse B
2016-10-05 18:26

Ruskiga historier, jag har tyvärr själv en liknande erfarenhet. En perfekt välbevarad Ford Taunus GXL 2.0 (original "Pinto" rakfyra men ändå) svängde in vid en bank i Hälsingland med en liten tant bakom ratten. Jag höll just på att svänga ut från motsatta sidan av gatan med min bruksbil men blev stående i tvekan halvvägs ute i trafiken. Impulsen var att veva ner rutan och hojta åt den gamla damen att ta mitt telefonnummer och höra av sig den dag hon skulle göra sig av med bilen, men nånstans slog det där folkliga sunda förnuftet till och sa att man får inte skrämma gamla tanter på det viset helt oväntat och förresten var det risk för både plåtskador och om inte annat ovett från möjligen uppdykande trafikpolis som min bil nu stannat. Jag åkte iväg med en längtande blick i backspegeln medan gumman slank in på banken, tänkte att förhoppningsvis skulle jag få syn på den igen runt stan medan jag befann mig där. Jag fick delvis rätt - något år senare stod jag vid en korvkiosk några mil därifrån och plockade upp tidningen Ljusnan medan jag väntade på min burgare. Radannonserna bläddrades fram eftersom det i alla fall på den tiden alltid fanns roliga motorrelaterade saker till salu hos någon genuint prylglad hälsing. En annons på en Taunus för ett par tusen... jaha? Och bara nåt stenkast från mitt resmål, jag kunde lika gärna göra en liten omväg innan mörkret lade sig. Man kan säga att det skedde även symboliskt när jag kom fram, för där stod exakt samma Taunus som jag mindes men ändå inte. Det var en skugga, men den var körbar, Den hade passerat ett festglatt gäng som rimligen måste ha övertagit den bara som en kul grej att leka "sideshow" med i vad jag senare förstod var varje gathörn runt byn enligt förvånade kommentarer från bekanta som kände igen den direkt. Antagligen inspirerade av TV-vandalerna Ronny & Ragge hade de ändå inte lyckats förstöra drivlinan men frånvaron av varje omsorg parat med det hårda vinterklimatet nära Östersjön hade frätt ur karossen på sätt jag knappt visste var möjliga norr om Blekinge och den nye ägaren som var en yngling strax under 20 hade insett det hopplösa i att försöka få den att likna något igen. Den var ändå för bra för att skrota bara sådär, så det blev till slut att jag körde den norröver fullastad med däck och den hann med ett par år till som brukis innan besiktningen tröttnade och gav den totalt 16(!) tvåor i protokollet varav de flesta gällde rost i balkar och hålrum som uppstått under de där ödesbeseglande åren. Tyvärr blev det aldrig av att jag tog några foton på den - den hade inte vidare fotografiska kvaliteter ens efter en rollerlack blandad av en metalliclack snarlik den original ljusgröna som prydde en del gamla Ford 26M. lite ironiskt passande hoprörd av sopcontainergrönt och fälgsilver för en kostnad av drygt hundralappen på en garageloppis. Tveklöst den mest ekonomiska bil jag haft sett till totalekonomin och en av de roligaste, mycket av mekaniken blev kvar som arvegods till de andra Taunus jag haft sedan dess och motorn väntar numera efter nånstans runt 30.000 mil på renovering för att klara nya upptåg med någon annan gammal Ford.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.