Smitningen

Det är 1985 och bilen är en 245 av den billigare sorten, en "L", som saknade klocka och förvaringsfack i dörrsidorna, även klädseln var av en simplare kvalitet. Årsmodellen är 1977. Jag kommer körandes mot Norrtull, har just passerat Haga Norra. Vid korsningen med Eugeniavägen, som vid den tiden hade anslutning till E4, kommer en bil som inte stannat vid rött. Jag känner en knuff när den utkörande bilen touchar min bakre kofångares högra hörn.

Det har just blivit rött för trafik in mot centrum och jag stannar i min fil och jag ser hur motparten krånglar sig fram för att ta sig in i en annan fil långt framför mig. Va i h-e… Tänker han inte be om ursäkt åtminstone? Jag kliver ur min bil och promenerar fram till motparten, med en knackning på sidorutan försöker jag få hans uppmärksamhet, något som verkar helt omöjligt varvid jag sliter upp dörren frågandes: "Kan vi stanna efter korsningen för att kolla skadorna på min bil?" Jag observerade nu att chauffören var en gammal dam i 80-årsåldern och i baksätet satt det två åldringar beväpnade med kryckor och promenadkäppar, själv var jag utrustad med mörka solglasögon och en något sliten pilotjacka.

Jag återgår till min bil och inväntar att det ska bli grönt så att en uppgörelse kan komma till stånd. Skriiiiiik, med spinnande hjul och mot rött ljus ser jag den gamla damen ge järnet. Jag ser att hon försvinner mot Sveavägen.

Jag hann aldrig ikapp. Hoppas att damen kom fram helskinnad med sina passagerare.