Chevrolet Caprice: Mjuka värden

Chevrolet Caprice var en uppklädd och snofsigare Chevrolet Impala tillverkad mellan 1965 och 1996. En bilmodell avsedd att tilltala det övre skiktet av den amerikanska medelklassen. Trygg och pålitlig, tillverkad i mängd.

I Sverige fick Chevrolet en renässans med Caprice Classic av 1977 års modell. Såväl fyradörrarsversionen som stationsvagnen med det enorma lastutrymmet sålde förhållandevis bra. Basmotorn alla gånger, 350 kubiktums-V8:an var obligatorisk. Denna generation kännetecknades av knivskarpa linjalraka linjer och var rambyggd.

Va, skriver ni inte bara om en massa europeiska halvfigurer?
Klassiker gillar klassiker, oavsett storlek och härkomst, speciellt sådana som ännu inte riktigt blivit etablerade. Chevrolet Caprice är typexemplet på en bil som har massor av fördelar för den som söker en ”udda”, användbar bil, rik på karaktär och med vettiga driftkostnader. Och den väntar fortfarande på att bli  ”upptäckt”.

Vettiga driftkostnader? Det vet man ju  vad en sån hinkar i sig!?
Okej. En Caprice lär aldrig bli en sparbössa vad gäller bränslenotan. Men en frisk och väl injusterad 350 bör kunna rulla på 1,3 liter på landsväg. I stan blir det lätt två liter milen, kanske mer. Det går att eftermontera bränsleinsprutning vilket gör förbrukningen gynnsammare och gången bättre. När du frågar runt bland ägare kommer säkert svaret ”litern på landsväg” upp. Tro’t om du vill. I driftskostnader bör priset för reservdelar också läggas in, en paradgren för Caprice. Stora serier, gemensamma delar över generationsgränser och märken pressar priset. Det är billigt!

Men är dom inte rent förskräckliga att köra?
Alla borde någon gång unna sig den speciella körglädje som bara en jänkare kan erbjuda. Det handlar inte om att komma fortast fram utan att komma fram avspänt. Det är en speciell sorts biltrivsel – men visst gungar det! Svensksålda bilar något mindre dock, de har fastare dämpare (F41-paketet!) och dessutom är de i regel fullutrustade med ac, cruise-control och diffbromsad bakaxel, 350-motor och TH 350 automat. En del har gått som taxi, andra haft en skyddad tillvaro som direktionsbil. De flesta har många ägare i rullorna. Caprice är en typisk prova-på-bil. Men få-ägarbilar finns att hitta.

Vilken ska jag välja? Och betala?
Visst kan du vara puritan och hävda att årsmodellerna 1977-79 med lite högre front och skarpare veck är de mest åtråvärda, bara bakrutan med sina tre knyck kan göra det värt besväret att leta lite extra. Men kantigheten höll i sig hela modellgenerationen och det bästa rådet är att låta skicket styra. Prisbilden är spridd, räkna med gör-det-själv och suringar under 25 000. En fining kostar runt 50 000 kronor och en sen bil med LT1-motorn kan förväntas vara dyrare, runt 80 000 kr.

Om jag hittar en fin Impala då?
Tja, då får du samma grundkaross men mindre påkostat utförande och garanterat en bil som inte såldes ny i Sverige. Den är med stor sannolikhet sexcylindrig och möjligen också manuellt växlad, kanske en gammal civilspanarkärra. Inte så dumt det heller.

Är Caprice en vanlig kärra?
I USA var Caprice samma sak som Volvo var i Sverige. Medelklassens bil, tillverkad i över tre miljoner exemplar. När Caprice skeppades hit blev den plötsligt en lyxbil och skulle konkurrera med Mercedes. Enligt Capriceklubbens efterforskningar 2007 fanns totalt 2 303 stycken kvar i landet varav 757 stycken av de tre första årsmodellerna.

De fanns väl som herrgårdsvagn också?
You bet. Klart svårare att hitta i vettigt skick. Det sista gänget som körde dem var de fräna reklamkillarna i innerstan och har du tur sköttes servicen ... Det är stabila grejer i grunden, men oljebyten i motor och låda är avgörande för överlevnaden och lastförmågan satte spår.

Dom är ganska fluffiga på insidan va?
Japp. Den bordellröda är i en klass för sig. Och golvet är högt, körställningen lite märkligt. Det är massor av knappar och vred och kackiga kromlister i plast. Det knarrar, sitter snett och känns allmänt slappt och det låter inte Mercedes när du drar igen dörren. Men så tedde sig även en Caprice som ny och fladdret behöver inte nödvändigtvis betraktas som något dåligt. Bara amerikanskt.

FOTO Per Hammarsjö