Bild
Nästa artikel

Kvinnofällan

Ford Transit

Denna Ford Transit köptes 1989 av sex logementskamrater som dragit
vinstlotten att få avsluta sin militära utbildning på kadettskolan vid
infanteriets officershögskola i Halmstad. Deras Ford "Kadett" genomgick
en snabb lågbudgetrenovering och gjorde sedan trogen tjänst under
kvällar och helger tre varma sommarmånader.

Synder som begicks för mer än 15 år sedan måste väl vara preskriberade
nu? Så här gick det till när vi inte tog hand om en blivande klassiker.



Budgeten var tydlig: tusen kronor per man och inte ett öre mer. Kraven
på fordonet var egentligen oförenliga: minst sex sittplatser,
tillförlitlig, goda prestanda, gärna med visst kvinnotycke. Annonserna
i Falu-Kuriren ingav inte mycket hopp förrän vi hittade ett påbörjat
mysbilsprojekt i Ornäs mellan Falun och Borlänge. En lokal mekaniker
med svetstalang och dyrbar smak hade avbrutit sitt drömprojekt efter
att budgeten spruckit och ville sälja. De ambitiösa yttre plåtarbetena
upphörde framför bakre hjulhusen. Bilen var förstås obesiktigad och
oskattad. Bilen var ännu ej lackerad. Projektet andades genuint dålig
smak och halvbilligt överdåd på ett oemotståndligt raggarmässigt sätt -
se bara på skärmbreddarna utskurna från bakskärmar på en Saab och
inredningen av röd krossad plysch som kostat lika mycket som nu
begärdes för hela bilen. Vad den vita harpälsen på delar av
instrumentbrädan betingade vågade vi inte fråga.



Vi föreslog ett affärsupplägg som gick ut på att ägaren fick betalt när
bilen gått igenom besiktningen. Bilprovningen i Falun delade ut femton
poäng för diverse felaktigheter från sprucket dragkroksfäste i aktern
till osluten vevhusventilation i fören men reparationsbudgeten stannade
på ett synnerligen måttligt antal hundralappar. De sneddragande
bromsarna värmdes upp till strax under glödtemperatur under varv på
varv runt Bilprovningen med fötter på både gas och broms varpå de fick
godkänt liksom resten av bilen, nu utan dragkrok och med dubben dragna
ur däcken. Både köpare och säljare glada!




Den mest akuta renoveringen före Halmstadsflytten var definitivt att få
till en enhetlig färg på fordonet. Det drog ut på tiden. För att
ytterligare sätta press på oss själva att komma igång grundlackerades
bilen i en korsning mellan San Francisco-hippie, New York-graffiti och
allmänt Faluklotter med hjälp av utgångna Volvokulörer på sprejburk
inköpta för en spottstyver eller två. Vår vän som skulle lägga den
slutgiltiga lacken (röd helblank Mekanlack på stor hink, förtunnad med
T-röd) var inte imponerad och tvingade oss att slipa bort
dekorationerna. Därefter tog han bilen med sig hem till Säter,
maskerade den ganska noggrant och lackade utomhus bakom Statoil en
vindstilla kväll. Upphetsad av det oväntat goda resultatet körde han
snart tillbaka till Falun vilket resulterade i några för evigt bevarade
fossila flygfän på motorhuven.



Olika typer av stöldskydd applicerades inför avfärden till Halmstad;
två av avskräckande karaktär. I fronten monterades hållare för
utbytbara militära skyltar: respektingivande pilar från Dalregementet
eller den svartvitrutiga fiendeskylten som vi bedömde var särskilt
effektiv. Potentiella inkräktare som närmade sig från sidan möttes av
varning för minor och biologiska stridsmedel. Ljudanläggningen
stöldskyddade sig själv genom att bli obrukbar om inte en isskrapa
trycktes in med kraft på rätt ställe i panelen.



Det var populärt att ändra bestyckningen på några år gamla Transit från
Fords (förvisso utmärkta, säger ni säkert) V4-motor till Volvos B18,
och detta var nyligen gjort även på vår bil. För den analytiskt lagde
är det enkelt att konstatera att en radmotor är lite längre än en
V-motor, men detta faktum hade inte bekymrat förre ägaren som vinklat
ut grillen till perfekt passform. Den kanske lite hastigt utförda
konverteringen innebar även andra irritationsmoment om än av kosmetisk
natur: hela bilens kraftöverföring kom i kraftig resonans vid
motorbroms i farter över 40 km/h. Vid iakttagande av särskild
vänsterbromsteknik  kunde man få till det ganska bra. Det var
säkert gynnsamt för bromsarna också, de tog så småningom jämnt och fint.



De elegant belysta Biltema-instrument som vilade tryggt försänkta i
harpälsen visade besvärande värden emellanåt. Under militärt
telefonikopplingsuppdrag utanför Grycksbo visade amperemätaren att
laddning inte längre skedde i någon nämnvärd omfattning. Innan rätt
diod bytts i generatorn behövdes alltid en tropp pigga soldater som
startmotor. I bilköerna på väg till och från Tylösand under sommaren
gick temperaturmätaren alltid i botten. Ändå var ingen av oss någonsin
oroliga för att bli svikna av vår bil. Enda allvarliga haveriet under
det halvår vi ägde den var en kylarslang som sade upp sig 200 meter
ifrån I16:s parkering. Men våra vägar var förstås dömda att skiljas åt:
efter muck skulle den väck och såldes så småningom efter upprepade
annonser och ohyfsat prutande. Det var kanske bara vi som uppskattade
den på rätt sätt.



Hur det var med kvinnotycket? Ganska klent.

Kommentarer

#1
Peter Ekdahl
2013-08-29 10:25

En fanatstisk sommar med en Transit

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.