Bild
Nästa artikel

Folkan jag fick!

VW 1302 1971

Jag har en tendens att tröttna på mina bilar. Efter bara ett år eller så kommer de rationella argumenten smygande: "för liten, för stor, för tråkig, för otillförlitlig, för snabb, för långsam, för törstig, för mesig". Med den investering ett nybilköp innebär följer två tråkiga konsekvenser: för det första en stress med frekventa funderingar över hur bra affären egentligen var - och för det andra en stark känslomässig distans till investeringsobjektet. Det går helt enkelt inte att älska en ny, dyr bil. Själva förutsättningen för att kärlek ska uppstå påstår jag i själva verket är att bilen är gratis. Att någon har skänkt den till dig. Precis som äkta kärlek mellan människor.

Jag vet inte riktigt när vi började kalla henne Pärlan. Mormor insisterade att DFG stod för "Den Flygande Gräshoppan" när barnbarnen lyssnade. Hennes syster, min mors favoritmoster som var första ägaren, var inte lika frikyrkligt korrekt i språkbruket utan hävdade att akronymen skulle utläsas "Den Förbaskade Greta". Möjligen med glimten i ögat syftandes på hennes egen körskicklighet.

Greta köpte bilen strax efter nytaget körkort 1971. Som barn hade jag inga synpunkter på hennes körskicklighet men satt gärna och lekte vid ratten på hennes parkerade VW 1302 och blev präglad att tycka att det var den enda rätta årgången. Den fulländade årgången, utan gräsligheter som den välvda framrutan, stoppad ratt eller dasslock till bakljus. Inte heller gammalt trams som delad bakruta eller pilar.


Greta blev sambo med Rikard som körde Volvo 343 och min mormor och morfar tog över bilen på åttiotalet. Efter några säsonger som Norgependlarbil, honungstransportör, bensinbunkrare och äppelfraktare blev det en återgång till Volvo för dessa förtroendeuppdrag. Morfar hade en svaghet för vattenkylda radmotorer från Volvo. Folkvagnen blev stående i garaget och jag kastade lystna blickar på den. Jag frågade mormor om jag kunde få låna den sommaren 1990. Svaret var: "Nej, men du kan få den." Ett tydligt villkor var att jag inte skulle engagera morfar i eventuella tekniska utmaningar. Den enda svartsjuka som någonsin existerat mellan dem gällde nog de lägen när morfar flytt ner i garaget.

Jag brukar alltså tröttna på mina bilar. Men DFG151 tröttnade jag aldrig på. Den tjänstgjorde som min enda bil under sju år och var kvar i min ägo i ytterligare fem.

Vilka är då mina bästa historier om min första egna bil? Under ett antal år brukade jag försöka dra mina skrönor för att ta kål på onödiga fördomar om en svansmotorförsedd luftkyld bil med rötterna i trettiotalet. Värmen är till exempel fantastisk. Särskilt om man som jag en tid hade avrostade reglagetrådar och permanentlåste värmekanalerna i vidöppet läge med hjälp av tunn ståltråd och slangklämmor. Fråga bara mina liftare mellan Linköping och Falun påsken 1992 eller så. Nervevade rutor i början av april och täta pauser för att få frisk luft.

Lastkapaciteten är det inte heller något fel på om nu någon trodde det. Tjugofyra ölbackar går det in, nya sorten. Tre fram, tjugoen därbak. Förare och en passagerare får också plats. Ny koppling kan bli aktuellt men det går ju fantastiskt fort att byta den. Särskilt om ens morfar skickat med en extra utgående axel för superenkel centrering.

Men det är kanske en kärlekshistoria som ändå är den mest återberättade skrönan: hur jag gav min blivande fru nycklarna till bilen och lät henne köra, med försiktiga tipset "du får trampa två gånger på bromsen och tomgången är inget vidare". Och hur hon - som nu är mina barns mor - avgick med segern i den kampen trots en vådlig episod i Vallarondellen i Linköping.

Kärleken till Pärlan inbegrep ett stort mått kärlek till min morfar. En sån där äkta, ovillkorlig, förlåtande kärlek som bland annat gjorde att jag hade överseende med några av hans tekniska lösningar. Halvljuset var parallellkopplat med tändningen på ett fiffigt sätt så att motorn inte stängdes av när man vred av nyckeln. Man var tvungen att släcka ljuset först. På så sätt ansåg morfar att han konstruerat en sorts automatisk ljuspåminnare.

Bilprovningen log överseende under många år. Men en särskilt humorbefriad besiktningsman tog mig på en provtur med tänt ljus och tog ur nyckeln under körning, vred ratten i lås och frågade om jag tyckte det var trafiksäkert. Jag hade synpunkter på hur trafiksäker den manövern skulle varit i vilken-ny-bil-som-helst men hans fråga visade sig vara retorisk och svar inte alls önskvärt. Han godkände däremot bromsarna med anmärkningen "låg rörelsereserv" vilket översatt till bilsvenska betyder "du måste dubbeltrampa även mittpedalen eftersom det nästan inte finns nåt kvar på dina bromsbackar".
En annan morfarlösning var hans bättring av lacken som skedde med en färgkod som inte riktigt matchade originalet. Delar av bilen var lite gråare än andra. Skiftningarna i färg tilltog under åren jag ägde bilen. Den blev rejält påkörd av killen i en Datsun 120 Y som hade parkeringsplatsen bredvid. Morfars blyklubba och lite grå primer senare var bilen nästan lika fin igen. Ersättningen från den vållandes försäkringsbolag var generös och välkommen i studentekonomin. Skadereglering på telefon kan jag tänka mig igen: "Är bilen fin? Hur stor skada blev det?"

Jag kör i dag en av världens erkänt mest tillförlitliga, säkra, tekniskt avancerade och miljövänliga bilar. Men kärleken vill sig inte riktigt, trots passionerat röd skinnklädsel. Svag kärlek till nya bilar har nog med deras allmänna brist på personlighet att göra. Pärlan, däremot, hade komplett personlighet maskinellt, emotionellt och estetiskt. Från svårjusterade automatchoken vid start till bristande bromsar vid stopp. Från diagonalreservdäcket där fram till lite sneda stötfångaren bak. Från hemmagjorda surrande vindrutespolaren till läckert puffande hål på avgassystemet.

Och om jag någon gång ibland tog alla speciella egenskaper för givna blev jag lätt påmind om bilens särart. Som av den lilla killen på macken som på klingande falumål sade "Pappa titta, han har väskorna i motorhuven" när jag hade öppnat främre huven för att tanka. Ja, inte öppnat för att tanken på min årsmodell bara var åtkomlig därifrån utan för att en Ã-stgötsk Tjyv hade brutit sönder låsmekanismen till tanklocksluckan och jag därefter använde en liten, liten pinne som låsning. Enkelt åtkomlig om man hade långa, smala fingrar.

Pärlan följde med till Stockholm efter avslutade studier. Storstadslivet var hårt men bilen klarade sig bra. Helförsäkring var billigt. Jag var en jäkel på att fickparkera bilen på Ã-stermalm. Koldioxid var mest något man hade i läsk, växthus odlade man tomater i och alla var överens om att biltullar var politiskt omöjligt. Det fanns till och med parkeringsplatser. Livet var toppen i Stockholms innerstad.

Allt det onda hände tiden efter att mätaren slagit om till 19000 mil. Vi var på semester i Blekinge sommaren 1997 och hälsade på släktingar. Väskorna i baksätet och Hibachigrill, kylväska och verktygslåda fram. Jag fotograferade mätarens dekorativa "90000" på en parkeringsplats som dök upp lägligt. Bara tio minuter senare började det låta obehagligt från framvagnen i högerkurvorna. Improviserad hjullagerjustering med extra universalfett och nyinköpta insexnycklar från OK i Nättraby tog oss hem till Stockholm men med en känsla av att något inte var som förr. Som på den tiden när inget kunde gå fel med min bil.

En fredagseftermiddag i augusti det året smällde det som väl förr eller senare bara SKA smälla i en sån här bil. Vilken eländes ventil det nu är som brukar paja på grund av överhettning. Den pajade även här i alla fall. PRRRRRRROAAAAAFFFFFFFRRRRRRRKRRRSCHRRR... Gravt otacksam över att haveriet ägde rum på Birger Jarlsgatan och inte på E4 mot Södertälje där vi skulle ha varit en stund senare gled jag med avslagen tändning in i en ledig parkeringsficka. Vi skulle flytta veckan därpå och jag kände mig Ã-vergiven och Sviken. Bilen bogserades till de låsta grindarna utanför Porsche Center och jag svor nog något om att "Här hör du hemma, din luftkylda svansmotorj-vel". Två veckor senare, flyttade och klara, tog jag mig skamsen dit för att ta hand om det som jag förmodade skulle vara ett plundrat vrak. Bilen var orörd men jag förstås lite rörd. Och skamsen.

Nu kunde historien ha gått vidare till att berätta om min helrenovering, hur jag blästrat bort all kexig rost från trösklar och hjulhus; hur jag låtit en välrenommerad firma äntligen lackera den i samma fina ljusblå nyans som den hade när Greta hämtade den på Norr-Bil i Norrtälje; hur en fabriksny motor är på plats och alla pedalgummin är polerade. Och hur mina två barn idag hoppar av förtjusning när en sommartur med Pärlan kommer på tal.

Istället slutade historien för vår del med förnedrande ladugårdstillvaro i fem år innan en räddande ängel - mot en kontant ersättning som uppgick till åtminstone hälften av vad jag sammanlagt betalat för parkeringsplatsen - förbarmade sig och lät min bil få nytt liv igen. Han erbjöd sig något år senare att jag kunde få köpa tillbaka den. Även om jag vet att man inte kan köpa kärlek för pengar så var jag nära att säga ja. Man kunde ju ha chansat på att bli förlåten.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.