Bild
Nästa artikel
Tio år med Pontiac Grand Prix

Tio år med Pontiac Grand Prix

LÄSARKLASSIKER

Den 24 maj 2001 köpte jag min Pontiac. Efter att i tre år åkt i en blå sexcylindrig Opel Kapitän blev suget efter V8 stort.

Det blev till att sälja den tyska lyxvagnen och den gick till Norge. Biltidningarnas annonser luslästes med omsorg efter en amerikansk bil. Eftersom jag inte hade dator på den tiden tillbringades mycket tid på TV4:s text-tv, för att där kolla annonser.

Till slut dök det upp en annons på tv:n med en bil som passade plånboken. Jag fick med mig kompisen Lasse som bilexpert och sällskap till Frändefors för att titta på bilen.

Jag hade väl ingen större koll på vad en Pontiac Grand Prix från 1963 var för sorts bil men när vi svängde upp på gården där säljaren bodde kände jag med ens att det här var min bil. Den var så att säga såld vid första ögonkastet.

Bilen hade ganska nyligen importerats från Kalifornien och jag skulle bli den första riktiga ägaren. Efter lite granskande av bilen och konstaterande att den var rostfri vidtog lite prutande innan jag satte mig bakom ratten för den 35 mil långa resan hem till Lindesberg.

Snart upptäcktes att växellådan inte växlade normalt. Dessutom stormkokade kylaren utan att för den skull gå varm i motorn. Resan hem kändes nu betydligt längre. Tankarna på en dyrbar renovering av drivlinan dök upp. Skulle jag vända och låta köpet gå tillbaka? Nej, det alternativet skrotades ganska snart. Det kändes bättre att prova med lite allmän service av bilen först, jag hade ju faktiskt redan blivit "kär" i bilen.


Åtskilliga dunkar vatten senare kom vi hem utan större problem. Efter mycket sköljning av kylsystemet, för att tömma ur all gammal skit från Kalifornien, upptäcktes att motorn stod helt galet i tändningen, förmodligen för att kompensera för den oblyade lågoktaniga bensinen som jänkarna kör på. Efter det gick motorn ganska bra, utan att gå varm.

Värre var det med växellådan. Tvåan var försvunnen och backen drev dåligt. Resten av den sommaren åkte jag väl inte så jättemycket men ett par hundra mil blev det innan beslutet togs att fixa till bilen.

Som tur var hade Lasses bror Anders ett renoverat motorblock och en renoverad växellåda liggandes. Problemet var bara att lådan var från 1968 och blocket från 1974 och dessutom var motorn en 350", så det skulle krävas en del modifieringar för att få allt att fungera bra.

När jag ställt in bilen i ett garage såldes den gamla motorn och lådan iväg. Då jag rensat allt från vindrutan och framåt blev jag dessutom pappa till en dotter så tiden i garaget minskade drastiskt. Nu tänker jag inte skriva om allt som gjordes eller hur jag gjorde det men det tog fyra år av sporadiskt mekande och en reservdelsbil innan min bil kom ut på vägen igen.

Ibland tröttnar jag något fruktansvärt på den här bilen och vill bara sälja men jag besinnar mig ganska snart. Vi har ju växt upp tillsammans och att göra sig av med en god vän gör man inte i första taget. Vi har haft mycket kul och hittills åkt cirka 7 000 mil tillsammans.

Du hittar fler bilder på http://grandprix63.blogspot.com/

Kommentarer

#1
BERRAJ
2011-08-30 09:21

Kul med bilar som används superrenoverade garagebilar som knappt körs till träffar är skittrist.

#2
David Hellstrand
2011-09-28 12:00

Se där ja en kändis=) och en bil som inte går av för hackor...riktigt snygg och personlig bil

#3
kanintelogga in
2011-10-12 17:45

Kul att läsa! Har själv haft kärlekshistorier med 2 st Pontiac -62, som nu verkar vara avställda. Undrar man skulle ta och ringa ägarna...?

//hultarn

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.