En generator lägger av och snart hotar ihjälfrysning.
Året är 1975 tror jag. Gods skall fraktas mellan Västberga i Stockholm och Östersund. Vid avgången från terminalen i Västberga samlades några chaffisar från åkeriet för att i konvoj åka norrut. Två bilar gick till Sundsvall, en till Örnsköldsvik och så jag som skulle till Östersund.
Det har blivit afton och dags för avgång när plötsligt två tjejer i 16-årsåldern dyker upp. Den ena tjejen var hemmahörande i Östersund och hade varit på besök hos sin jämnårige kusin. ”Vi har hört att någon skall till Östersund, kan min kusin få lift, hon har aldrig liftat förut” sa den ena tjejen samtidigt som chaufförerna granskades så att det kunde konstateras att det inte var några "fula gubbar" Jag blev nu den utvalde och lovade att jag skulle se till att jäntan kom hem ordentligt.
Resan gick till en början helt klanderfritt och vår konvoj jobbade sig vidare norrut, först två Sundsvallsbilar, Leffe Hamberg i Ö-vikarn och som sista bil jag med min passagerare. Nu har det börjat snöa och termometern visar minus åtta grader. Söderhamn passeras vid 23-tiden och en stund senare vid Lindefallet skramlar det till då generatorn ramlar av. Nu var goda råd dyra, jag anropade närmast framförvarande kollega Leffe Hamberg som lovade att kontakta en bärgare vid första bästa tillfälle. På en knappt hörbar radiovåg hör jag Leffe bekräfta att bärgare är på väg.
Timmarna går men ingen bärgare syns till. Jag och min passagerare frös ordentligt och beslöt oss för att värma varandra, vi somnade under enden enda filt som fanns i den befintliga kojen. Timmarna gick men ingen bärgare inom synhåll. Nu blev även jag liftare då vi bägge tog oss till Bil och Buss i Hudiksvall, det stället som bärgaren utgick från. Bärgarkillen hade somnat om men gav sig nu skamsen iväg för att fixa generatorn.
Vi fick också plats i bärgarn. Efter lite meckande var vi on the road igen. Jag såg till att Bitte, som hon kallades kom hem ordentligt visserligen åtskilliga timmar försent men dock vid liv. Tänk vad bra det hade varit om mobiltelefon hade funnits.
Det har blivit afton och dags för avgång när plötsligt två tjejer i 16-årsåldern dyker upp. Den ena tjejen var hemmahörande i Östersund och hade varit på besök hos sin jämnårige kusin. ”Vi har hört att någon skall till Östersund, kan min kusin få lift, hon har aldrig liftat förut” sa den ena tjejen samtidigt som chaufförerna granskades så att det kunde konstateras att det inte var några "fula gubbar" Jag blev nu den utvalde och lovade att jag skulle se till att jäntan kom hem ordentligt.
Resan gick till en början helt klanderfritt och vår konvoj jobbade sig vidare norrut, först två Sundsvallsbilar, Leffe Hamberg i Ö-vikarn och som sista bil jag med min passagerare. Nu har det börjat snöa och termometern visar minus åtta grader. Söderhamn passeras vid 23-tiden och en stund senare vid Lindefallet skramlar det till då generatorn ramlar av. Nu var goda råd dyra, jag anropade närmast framförvarande kollega Leffe Hamberg som lovade att kontakta en bärgare vid första bästa tillfälle. På en knappt hörbar radiovåg hör jag Leffe bekräfta att bärgare är på väg.
Timmarna går men ingen bärgare syns till. Jag och min passagerare frös ordentligt och beslöt oss för att värma varandra, vi somnade under enden enda filt som fanns i den befintliga kojen. Timmarna gick men ingen bärgare inom synhåll. Nu blev även jag liftare då vi bägge tog oss till Bil och Buss i Hudiksvall, det stället som bärgaren utgick från. Bärgarkillen hade somnat om men gav sig nu skamsen iväg för att fixa generatorn.
Vi fick också plats i bärgarn. Efter lite meckande var vi on the road igen. Jag såg till att Bitte, som hon kallades kom hem ordentligt visserligen åtskilliga timmar försent men dock vid liv. Tänk vad bra det hade varit om mobiltelefon hade funnits.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.