Fri svävning!

Fredrik Nyblad må ha fått både skurgumsknän och russinfingrar efter totalrekonditioneringen av vår XM igår - men den gav resultat!

På några timmar föryngrade han Lënnart (som vi döpt bilen till efter dess givmilde förre ägare) med åtminstone tio år!

Nu känns bilen inte längre som insidan på en väl använd dammsugarpåse, den är riktigt trivsam.

Det är nästan lite synd att ta ut den i dubb-å-salt-geggan men vi är ju tvungna att känna lite på nyförvärvet, inte minst för att se om den nu går ryckfritt efter 3 660-kronorsservicen häromdagen. Och så måste vi ju få ner milkostnaden.

Lënnart som lagt sig tillrätta på garagegolvet under natten reser på sig som en gammal kamel så fort tvålitersmotorn på 110 hk fyrats igång, ett lätt knacktickande är det enda som hörs. Tomgången på 1 500 r/min känns dock onödigt hög, kanske går den ner bilen blivit varm?

Första inbromsningen blir en överraskning. På citroënskt vis tar pedalen direkt. XM är den sista cittran där fjädring, broms- och styrservo delar olja, och det är väldigt nära att våra näsor fettar ner den nyputsade vindrutan.

En annan överraskning är att denna storcittra känns så nätt att hantera. Så här bra överblick bjuder inte dagens storbilar på, inte heller känns de så lätta i steget som en XM.

Ut ur stan och söderut på E4:an, Lennart flyger nästan. Myten om Citroëns fantastiska fjädring visar sig ännu en gång vara sann. Skrattande tittar jag och Fredrik  på varandra - kan detta verkligen vara samma bil som vi fick gratis i förrgår?

Sittställningen i den nyskumtvättade stolen lämnar dock en del övrigt att önska. Som i nästan alla franska 90-talsbilar sitter man alldeles för högt och någon justering på denna den enklaste av alla XM finns förstås inte.

Vi stannar och fyller 80-literstanken och ökar därmed för en stund bilens värde med tusentals procent.

I Botkyrka tar vi av mot Tumba och fortsätter mot och genom Vårsta. Vänster i rondellen mot Nynäshamn på kurviga vägar.

Man får bara köra 70 här men mätaren kan inte visa rätt, håller man den stipulerade hastigheten känns det som om vilken stavgångarpensionär som helst kan köra om.

Vi höjer farten några snäpp men Lënnart tar fortsatt kurvorna med ett upphöjt lugn. Fartkänslan är noll.

Då plötsligt börjar en stor röd varningslampa blinka "STOP!".

- Eehh… kanske betyder det att vi ska stanna, säger Fredrik.

Men då slocknar den igen. Och tänds. Och slocknar. Och är släckt ett tag. Och tänds.

- Det är nog LHM-oljan som behöver fyllas, de sade ju på verkstaden att den läckte lite i tryckregulatorn, säger jag. Det ligger väl två flaskor i bakluckan?

- De städade jag ut tillsammans med granbarren, säger Fredrik. Var det fel?

Sedan är lampan släckt ett bra tag och vi glömmer saken på det sätt man gärna gör i gamla bilar.

Vi rundar Sorunda och motionerar bromsarna vid varje fartkamera, det kan ju trots allt hända att hastighetsmätaren visar rätt.

På väg in mot Stockholm börjar vi prata om långresor. Bremen, Paris, Nordafrika… Allt känns möjligt i en XM på rull och vi är väldigt ovilliga att kliva ur vår flygande matta när vi efter tiomilatrippen landar i garaget igen.

De senaste milen har "STOP!"-lampan lyst ganska ofta men efter att vi hällt på två deciliter LHM-olja verkar Lennart nöjd igen. Men tomgången är fortsatt hög.

Vilken vagn! Men nu har den blivit nästan lika smutsig som när vi fick den.

FREDRIK!!!!