En oundviklig affär

Snöröken ringlade sig drömskt över den polerade isen i ljuskäglornas gula sken. Vinterns oroliga andar dansade olyckbådande i natten.

V8-motorn mullrade fram ett tröstande lugn, ett mekaniskt oberoende. Men mina knogar vitnade ändå när de greppade om den trådsmala bakelitratten samtidigt som mina sinnen noterade varje skiftning i vägbanan.

Tankarna naglade sig envist fast vid de bortkopplade bakbromsarna, de blanka sommardäcken och att 100 mil återstod att köra.

Men allt hade börjat flera månader tidigare något tusental mil bort. I Arizona, eller om det var New Mexico eller rent av Californien. Varmare var det i alla fall.

Min kära hade helt plötsligt visat ett oväntat intresse för gamla jänkepickuper, där vi sprängde fram i en Hertz-Mustang med vinden i håret. Hon vill helt plötsligt bli fotograferad bredvid en parkerad F100, dessutom började hon intresserat bläddra i annonsblad.

Hon och jag hade, för många år sedan, susat omkring i en Peugeot 504 pickup och njutit av att känna oss som franska vinbönder, men vi hade blivit tvungna att sälja den eftersom pickuper inte var något för oss.

En alkoholist skall inte ha nyckel till V&S huvudlager. Har man samlargener och svårt att göra sig av med prylar och redan har lador fulla av veteranbilar är inte en pickup där man enkelt "kan slänga upp det där på flaket" en bra idé. Tro mig.

Representerar dessutom inte dessa fordon med sin energikonsumerande karaktär onyttan själv?

Men vad gör man som den andre i ett bilälskande par? Visar man inte ett artigt intresse för att inte framstå som ohyfsad?

Man är ju inte sämre än att man kan lyfta blicken från sin nuvarande fordonsböjelse, man vill trots allt vara liberal och vidsynt och är inte pickuper lite coola när allt kommer omkring?  Börjar man inte, utan egenintresse, blixtsurfa på blocket? Kanske lite allmänt också för att skaffa lite kunskap om ämnet?

Det gjorde i alla fall jag. Coola var dom. Pickuperna. Började diskutera denna fordonstyp i det gemensamma garaget. Sedan var det kört. Helt kört.

Allt som sedan skedde sedan var lika ödesbestämt som att en kedja möter sitt kugghjul. Men varje rörelse mot pickupen förnekades bestämt. Mercedes 170S-V:n skulle ju igång. Det var prioritet ett. Det visste vi båda.

Men trots detta. En högintressant Chevrolet C20 -79 hittas i Önsköldvik. Långt bort, på säkert avstånd, men roligt att ringa på och höra vad det var.

En lugn fåordig norrlänning svarar en smula avmätt, men lyckas trots allt så ett frö, skapa ett intresse för fordonet. Kunde han skicka några bilder? Ja, om någon vecka. Kanske.

Bilderna dimper hursomhelst ner i mailboxen och den där välbekanta känslan infinner sig. Den där otäcka jävla känslan som går runt, runt i hela kroppen samtidigt som en inre röst säger att den här den kommer du att åka i en dag. Det vet jag, det vet jag!  

Man kämpar emot, men man kommer på sig med att dumglo på bilderna vid de mest olämpliga tillfällen, man visar dem för människor som man vet ändå inte förstår. Ja, ni som läser detta förstår vad jag menar.

Sen står man där, bläcket på kvittot torkar, samförståendets blickar möts och den nedåtgående solen skickar sin avskedhälsning genom stugrutan, allt medan man fylls av andakt inför uppgiften att låta pickisen suga i sig vägen hem.

I minus 22 grader.