Rapport: Techno Classica 2011

För en bilnörd finns det få bättre sätt att kicka igång säsongen med än att möta våren på gammelbilsmässan Techno Classica i Essen, Tyskland. Mässan tycks växa för varje år och det blir allt svårare att beskriva denna fullständigt överfyllda bilgodispåse som förra året drog nästan 173 000 besökare.

Årets besök på denna mässa är mitt andra, och även om upplevelsen kanske inte är lika överrumplande som vid första besöket 2007 så kan man inte annat än svepas med i denna virvelvind av gammelbilar, knasiga bilklubbsmontrar, nya och begagnade tillbehör, broschyrer, modellbilar med mera.

Intrycken är många och det är nästan på gränsen till att man till slut faller in i en sömngångaraktig likgiltighet inför ännu en fantastiskt fin lågmilad 911 eller handbyggda Bentley med en prislapp som man undrar om någon har satt dit en nolla för mycket på i slutet av.

För mig personligen griper de vardagliga bilarna från barndomens minnesbank tag mest. Den lite undanskuffade Audi 80 GLS från 1979 i Volkswagenkoncernens mässhall som påminner om min egen familjs 80-talshistoria med späda och lite kantiga Audi 80 och 100.

Det bränner även till när jag i Mercedes glittrande mastodonthall bland måsvingar och kompressormatade mellankrigscoupéer ser en ensam liten silverfärgad Mercedes 190 av första årsmodellen. Den ser precis ut som den Mercedes 190 som min faster och farbror köpte ny runt 1984. Jag förnimmer med en gång sexåringens känsla av något ouppnåbart med att köpa en helt ny bil på ett sätt som aldrig var aktuellt för min egen familj på den tiden.

Trots att vår svenska krona för tillfället är starkare än på länge, så räcker det inte långt i Essen. I princip allt upplevs av en svensk som dyrt, eller riktigt dyrt faktiskt. Till Techno Classica åker man alltså inte för att fynda billiga eller ens prisvärda prylar. Hit åker man snarare för att kittla sina motornerver och gå på en spännande jakt bland utbudet efter den där tempmätaren till Alfan som man aldrig lyckats hitta här hemma på veteranmarknaderna eller som i mitt fall bakljusglaset till min tidiga Saab 95. Det där helröda som är så svåra att hitta.

Efter timmar av mer eller mindre planlöst irrande hittar jag till slut fram till Volvos ljusa monter med sitt skandinaviskt helrätta trägolv. Här firas det att P1800 fyller 50 år, och det är för övrigt ett av de minst krystade jubileer som firas på mässan. Med sig till Essen, förutom sex olika P1800, har Volvo bjudit med sig den legendariske Pelle Pettersson, mest känd för sina motor- och segelbåtar. Man har är även den som designade modellen under och strax efter sin tid på Pratt institute of design i New York i slutet på 1950-talet.

Pelle är den naturliga graalen för många av de redan Volvofrälsta besökarna i montern och som den gentleman han är ställer han gärna upp och pratar en stund och poserar för fotografier. Han förklarar även att en av anledningarna till att det inte är så allmänt känt att det var just han som designade P1800 är att Volvo vid den här tiden gärna ville framhäva modellens italienska rötter för att på så sätt höja flärdfaktorn på sin nya sportvagn.  

Man blir helt färdig i både kropp och själ efter att ha spenderat en hel dag promenerandes runt på mässgolvet. Förresten räcker inte en dag om man vill hinna se det mesta, då krävs minst två dagar. Själv stannade jag tre dagar, för säkerhets skull. En inte alltför djupgående analys skulle lätt kunna avfärda Techno Classica som ett gubbdagis i kubik, vilket det i och för sig är. Eller ett motornördarnas mecka.

Samtidigt går det inte att värja sig för charmen hos denna bilmässa med sin blandning av möjligheter till oväntade möten mellan märkesfränder. Chansen att få se en Bugatti Veyron eller verklighetens Ferrari GTO som man hade som modell som ung.

Hur gick det då med bakljusglaset till 95:an? Faktum är att just detta var en av de få delar som saknades på mässan, eller så var jag inte tillräckligt fokuserad i mitt letande. Mitt sökande fortsätter.