Alphaville

I princip allt jag någonsin läst eller hört om vad det innebär att köpa en Alfa stämmer in på LHM 909. Bilen startade inte när jag skulle provköra den, vilket fick säljaren att planlöst dra i spakar och reglage. Väl igång glödde laddlampan ondskefullt och med nervevad ruta fylldes kupén snabbt med höga halter oförbrända kolväten. Redan nedsatt från 28 000 till 16 000 kronor var det straffsparksläge. Säljaren gick ner ytterligare något och plötsligt var jag registrerad ägare till en äkta italiensk bil.

Färden gick hemåt i ett rus på HC. Valet mellan igenimmad ruta eller sura avgaser var lätt. I hög hastighet är det bra att se var man kör, och den här bilen vill gå fort!
Väl i verkstad och på lyft konstaterades snabbt att avgaslukten härrörde från ett fullständigt pulveriserat avgassystem och två stora hål i durken. Jodå – 1983 var ett prima år för världens främsta rostproducenter – superleggera! Det konstaterades också att ett nytt system kostar ungefär samma pengar som betalats för bilen. Åter straffsparksläge – fast på min planhalva.
Med resterna av det gamla avgassystemet som mall byggde jag ett nytt system. Konstruktionsprincipen blev aluminiserade universalrör och en halvmil svetstråd. Uppvuxen på landet kunde jag inte motstå frestelsen att gå upp något i dimension. Ljudbild; lagom. Slutsumma 2 500 kronor – hepp!
Den irriterande laddlampan visade sig därefter varna just för att generatorn inte laddar. Bilen stannade prompt när strömmen tog slut.

En snabb scanning av Internet gav vid handen att fabriksrenoverade generatorer inhandlas till det facila priset av 4 500 svenska kronor. Nu pratar vi inte längre straffsparkar, det här kändes snarare som en taskspark.
Ett betydligt billigare alternativ var då att köpa en generator från skroten och ”renovera” den med ny likriktarbrygga. 13,4 volt i systemet till en kostnad av 1 000 svenska kronor. Dubbelhepp!
Så – det samlade intrycket efter några månader som Alfaägare?  Kaos! Men vilket underbart kaos!
 

Text & foto: Jon Remmers