Grattis AMC Pacer!

"To some motorists, the American Motors Corp. Pacer looks like a pregnant egg and for a sub compact it isn´t cheap".

Så löd tidningen Newsweeks omdöme i juli 1975 om den nya uppseendeväckande AMC Pacer, men man konstaterade sedan att det efter fyra månaders produktion fortfarande rådde köbildning hos återförsäljarna.

43 000 enheter hade producerats och intresset visade inga tecken på att mattas av. 145 528 exemplar såldes första året varav 72 158 stycken i X-utförande, vilket kunde avläsas på föga blygsamma dekaler på karossens sidor. X innebar hårdare fjädring, krängningshämmare fram, golvspak etc).

66 procent av premiärkunderna valde AMC för första gången.

Förhållandet beskriver ganska väl uppfattningen om Pacer, då som nu. Det fanns många därute som längtade efter något nytt och radikalt annorlunda, medan den stora majoriteten rakt av dömde ut den som ful och fel.

Projektet inleddes 1971 och det var ett pressat AMC som var tvungen att presenterat en storsäljare. Man ville ta fram en design som skulle kunna vara oförändrad i minst tio år och från 24 olika förslag kokades idéarbetet ner till sex olika valmöjligheter. Det man till slut bestämde sig för att göra när marknadsanalyser och framtidstudier var genomförda var en "urban town car". En stadsbil för amerikanska förhållanden.

När väl alla vilda experiment var över, där både mittmotor, wankelmotor och framhjulsdrift varit på tapeten i olika omgångar fick chefsdesigner Richard A Teague anpassa sina glas- och bubbeldrömmar till ett konventionellt chassi. "Pacer´s unique automotive design concept rides on solid American Motors engineering accomplishments" hette det i pressmaterialet.

Det blev en ganska tung, "low emission" 3,8-liters raksexa som gjorde att Pacers prestanda och väguppträdande inte riktigt motsvarade den futuristiska looken.

Men karossen var exceptionellt bred i förhållande till sin längd och ljusinsläppen kunde ingen klaga på. Så även om den gungade och gick långsamt så var det trivsam under tiden, allra helst när textilierna kunde vara allt ifrån indianinspirerade till jeans.

Det var lätt att komma in i kupén. Passagerardörren var tio centimeter längre än förardörren!

Trots att motorn 1976 förstorades till 4,2 liter levererade den ändå bara 120 hk och var mer än nödvändigt törstig - trots en tjänstevikt på under 1 500 kg. 117 244 bilar såldes det året.

1977 kom det som inte borde varit fysiskt möjligt: en kombikaross på Pacer. Den fick heta Wagon och gjorde utseendet lite mer åt det gängse hållet. En annan stor nyhet detta år var introduktionen av en V8 på fem liter, något som tillförde bilen lite mer ös. Med den stora motorn följde en ny motorhuv och grill vilket gjorde att munnen fick en lite tjockare överläpp.

Nu började försäljningssiffrorna minska radikalt. Nyhetens behag hade blåst över. 1978 såldes bara 7 411 coupeér och 13 820 Wagon. 2 514 hade V8.

Inga direkta nyheter 1979, mer än att det var möjligt att få skinninredning och lite nya knappar "som tryckte på andra knappar" som någon uttryckte saken.

1980 var sagan Pacer slut. Det året gjordes blott 405 coupeér och 1 314 Wagon. Sju år senare försvann AMC-koncernen när Chrysler köpte bolaget (där en del redan ägdes av Renault).

Det som började som "Project Amigo", en revolutionerande bil för framtiden, slutade som en bakvänd designikon som kom att höra till de mobbades skara. Pacer tycks aldrig tycks slippa undan dessa tröttsamma listor och böcker om de fulaste bilarna bilarna i världen.

Något sådant skulle vi på Klassiker aldrig, aldrig få för oss att påstå.