Grattis Mini Cooper!

Historien om relationen mellan BMC/BLMC/BL/Rover/BMW och John Cooper är en berättelse där den förstnämnda parten är tämligen ointresserad, bryter banden och till sist förstår hur bra äktenskapet trots allt var.

I 1950-talets Storbritannien var John Cooper en kändis tack vare framgångarna med sitt formel 1-stall. Och det var i egenskap av motorsportcelebritet som BMC skickade en Mini till honom med förhoppningen att det skulle bli några bra PR-bilder.

Det blev så mycket mer.

Cooper insåg snabbt att Hundkojans köregenskaper tillsammans med rätt motor skulle ha stora möjligheter att bli en framgångsrik tävlingsbil. Det var inte alls vad Minins konstruktör Alex Issigonis hade tänkt sig, han såg den som enkel folkbil.

Enligt det som blivit närmast en legend så fick John Cooper gå över huvudet på sin vän Issigonis för att få igenom sin idé om en sportigare Mini. 1 000 bilar skulle det bli var det tänkt och för varje Mini Cooper som såldes skulle John Cooper få två pund i royalty.

Men det blev fler och många varianter med olika motorer; Austin & Morris Cooper 997, Austin & Morris Cooper 998, Austin & Morris Mini-Cooper 1071 S, Austin & Morris Mini-Cooper 970 S, Austin & Morris Cooper S Mk III 1275 S.

1971 gick avtalet mellan British Leyland och John Cooper ut och med det försvann modellnamnet Cooper. Den sportigaste Minin hette nu Mini Clubman 1275 GT. Enligt British Leylands chef lord Stokes så var Coopernamnet en belastning som minskade försäljningen eftersom det förde med sig dyra försäkringspremier för kunderna. Så tog British Leyland död på en klassisk bilmodell, men dess ryktbarhet gick inte att stoppa och 1990 kom Mini Cooper tillbaka.

På BMW:s Minimodeller som kom 2001 är Mini och Cooper närmast som ett självklart för- och efternamn och bara den enklaste modellen One heter inte Cooper. Idag är det John Coopers son Mike Cooper som samarbetar med Mini om att göra sportiga Minimodeller.