Jag började redan vid 08-snåret på morgonen med att hasa ner slipgrunden på taket. Just taket har krävt ett enormt jobb med att återställa eftersom det tydligen blivit duktigt intryckt någon gång i tiden.
Dessutom var det rejält med rostporer så det vara bara bra att vi fick hjälp från Dustless blasting i Sundsvall med att blästra rent det. Vi hade aldrig fått bort all rost annars.
Därför fick jag ta till ett gammalt trick att dimma över ytan med en vanlig spraybomb för att se om jag fått bort alla porer. Det funkar på samma sätt som med kolpulver och du ser superlätt om det behöver slipas mer eller om det räcker.
Efter lunch var det så dags att blåsa taket och med berått mod körde jag i 50 procent matteringspasta i "Campus Cream"-kulören eftersom vi inte vill ha ett blankt tak...
När våra meksugna hjältar anlände vid 18.30-tiden började vi med att riva maskeringen och sedan blev det precis full fart.
Kåre har börjat förbereda för att ställa ner karossen på ramen. Magnus Myrenhammar tog sig an den nya bensinpumpen, monterade och klamrade bränslerör.
Ibland känns det som att det är en mening med allt. Bensinpumpen strulade ju med anslutningarna. De stämde ju inte mot 1953 original trots den var beställd mot den årsmodellen.
Samtidigt tyckte jag inte heller att den verkade funka som den skulle när vi manuellt rörde på pumpens hävarm så jag tog med mig den till min reservdels-dealer.
"Vi tar hem en ny" menade Anders bakom disken och dan efteråt så kunde vi bägge konstatera att den nya pumpen jobbade på ett mycket mer riktigt sätt vid torrpumpning. Även rätt nipplar fanns även med så nu blev det mycket enklare och funkis.
Fordonsantropologen Magnus Roos och Henric Tungström monterade ljudisolering i taket. Vi har fortfarande inte gett upp hoppet att få vårt nya innertak på plats. Senaste budet i fråga om innertakets irrfärd i världen är att det nu är tullklarerat i Stockholm
Eftersom taket nu hamnat i Postnords händer så "försvinner det helt" från jordens yta och dyker förhoppningsvis bara upp vilken dag som helst.
Jag FATTAR inte varför det ska vara så omöjligt för Postnord att för mig som kund logga och visa vart sändningen befinner sig. Sändningar från Tokyo, USA, Afrika eller whatever går att följa i realtid men så fort en utlandsförsändelse landar i Sverige och Postnord ska leverera så finns inte en logg att se.
Jag förberedde för säkerhetsbälten. Jo klart som katten vi ska ha bälten i Gamlingen, det är den enda livförsäkring man kan skaffa i en veteranare och även om man själv kanske kör som en ängel så är vi inte ensamma på vägen. Det var lite lirk att få in ett mutterstycke i b-stolpen men med hjälp av en svetstråd och två popnitar gick det att få det på plats.
1953 års Chevrolet har vakuum-torkare. En rätt värdelös sak med olika fart på torkarna beroende på hur mycket man gasar och under acceleration står torkarna i princip still.
Hasse Gustavsson fick lov att robba min Chevrolet -57:a på sin elektriska torkarmotor som passar direkt på -53'an. Det behövs bara en elkabel, hastigheten sköts med en wire, samma som till vakuumditona.
Kåres iordningställda värmepaket så snyggt och kom enkelt på plats med hjälp av Henric på utsidan av bilen och ivrigt monterade Kåre lite instrumentbrädekrom. Enbart högtalargallret är jättetungt. Inga kostnadsbesparande konsulter var framme när GM byggde bilar 1953.
Magnus Roos började montera windlance i dörröppningarna och samtidigt som vi dricker kaffe pinglar det till i telefonen. Claes Hoglert skickar bilder på pågående jobb med dörrsidor, kickpaneler och paneler till skuffen. Det känns bra.
Det närmar sig med stormsteg att lyfta på karossen. Just nu lever vi med Plan 53 snudd på dygnet om, det är som ni förstår massor med jobb. Det påverkar givetvis Kåres och min familj, det är lätt att bli hemmablind. Ni är helt suveräna som står ut med våra galenskaper.
Senast häromnatten så hade jag en helknäpp dröm där karossen rasade i backen från karosserisnurran. I den totala tokighet som bara drömmar kan åstadkomma så släppte en skruv och resultatet blev inte en rak plåt. Precis varenda yta var bucklig hur nu det gick till och vi skulle köra till Wenngarn om en timme.
Kallsvettig och med ett ryck vaknade jag och det är nog lite stress som börjar ge sig till känna. Det är bara en dryg vecka kvar nu och tack å lov så har vi en kamratkrets som helt klart vill vi ska lyckas. Därför vill jag bara på mina och Kåre vägnar utrycka vårat varmaste tack! Ni är guld allihop – ingen nämnd ingen glömd..
9 dagar kvar
Text och Foto Lars "Julle" Olofsson
Foto Kåre Torfjäll
Relaterade bildspel
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.