Nästa artikel
Projektet, från Epa till....
Plan farfar del 2

Projektet, från Epa till....

Publicerad 30 november 2017 (uppdaterad 27 januari 2018)
Jo, det är ett projekt. Utan tvekan en plan! Och en logga! Men exakt vad det handlar om är fortfarande lite dunkelt. Klassikers Lars ”Julle” Olofsson tar oss tillbaka i tiden för att förklara rötterna till vad som komma skall. En… ehh… epatraktor?

Åka Epa eller inte ?

Vi skriver alltså 2006 och jag hade nyss blivit med Epa igen, det var ju decennier sedan sist. Skrotet jag dragit hem på gården var som sagt en Dodge men efter lite efterforskningar så fanns det mer intressanta uppgifter. Vi kommer att återkomma till det...

Det var helt klart en välanvänd och ärrad kämpe som säkert fått slita hårt redan innan den styckades och nedgraderades till Epatraktor. Den påsvetsade tvärbalken bak som tjänat som redskapsfäste var både duktigt krökt och hade ett antal ovalt slitna hål.

Fram satt det en rejält tilltagen ställning med två olika lyktor och diverse fästen och hål efter kanske ett plogblad. Epan hade dessutom fått en brutalt inyxad bensintank rätt genom torpeden som innebar självfall ned till den saknade stigförgasaren. Inget av alla dessa extra konstruktioner och tillbehör kunde rättfärdigas som meriterade mekanikerjobb.

Det som egentligen stack ut mest var den ena framlyktan. Den var otroligt vacker med ett påkostat hus och sarg med aluminium fästen för skruvarna. Inne i själva lamphuset satt en horisontell kromad balk som delade reflektorn och den var utan tvekan av franskt ursprung. Bugatti påstod en kamrat och efter en del googlande så verkade det inte helt orimligt!

Jag vet än idag inte vilken bil lampan suttit på. Men budhysterin som startade på Tradera när jag lade ut den till försäljning pekade mot den både var ovanlig och eftertraktad. Slutbudet på auktionen hamnade långt över vad jag trodde var möjligt.

 

Avsaknad av förgasare löste jag med att tillverka en böjd röradapter som jag kunde montera en SU-förgasare från en Volvo på. Efter att jag sedan ordnat en annan och hel tank och hällt i en skvätt bensin och ett friskt batteri så hoppade faktiskt den gamla sidsexan igång.

Lite förvånad kunde jag sedan köra den fram och tillbaka på den lokala gatan utanför min gård. Bromsarna verkade mekaniskt på den enormt stora bakaxeln men törsten på vatten var stor. Det läckte våldsamt både ur kylare och vattenpump.

Men som vanligt tog det inte speciellt många dagar innan hotrodhysterin greppade tag i mig och jag började skruva isär för att laga och förbättra. Förutom det groteskt upphuggna hålet efter bensintanken i torpeden så var det typ tusen andra hål i brandväggen som inte fyllde något syfte.

Jag rensade bort ställningen fram, slipade ren ramen för lack och försökte löda ihop de värsta hålen i kylaren. Kylarmanteln fick en hel del puts. Den är kromad original och för att den inte på nytt skulle bli rostbrun fuskade jag till den med några varv klarlack.

Tyckte den blev rätt ball men det slitna patinerade skicket var nu för alltid förbi. Bruksvärdet begränsades också fortfarande rätt kraftigt. Dels på grund av vattenförbrukningen och bakaxelns rent hysteriskt låga utväxling. Men även av framdäckens oförmåga att hålla luften, det ena var bonn-lagat med vävtejp rund däck och fälg …

På sommaren 2007 var jag rätt less på hur kasst Epan egentligen fungerade. Jag minns egentligen inte heller vad jag hade för vision om vad den skulle kunna användas till annat än som en frän trädgårdsprydnad och det var väl även därför budgeten var satt rätt snål.

I min värld blev ändå tjänstgöringen för Epan som enbart en trädgårdstomte lite trist. Jag ville kunna köra den, även om turen endast skulle handla om att åka och köpa glass. Men dylika resor begränsades ju fortfarande av stor vattentörst och dåligt med väder i däcken.

Sedan hade framaxeln på Epan helt klart fått rejält med däng för den var allt annat än rak. Faktum var att axeln var så pass stukad på ena sidan att det varken gick att få till rätt styrgeometri eller få Epan att stå rakt utan att lägga mellanlägg mellan fjäder och axel.

Nu hade jag en del originaldelar kvar från rodbygget som exempelvis en komplett framaxel. Det passade givetvis mig som handsken men däremot hade jag rätt snabbt insett det fanns vissa olika interna skillnader både i utförande och dimensioner. Delarna var alltså inte helt självklara att byta ut och montera.

Jag körde in Epan i verkstan och skruvade loss den krokiga framvagnen. För att få fjäderhänken och fästen för bladfjädrarna från Dodge 28´an att stämma så fick jag bland annat svarva nya bussningar göra om fästet. Jag tänkte först försöka använda Epans original fjädrar men framaxeln på den var mindre och passade inte mot Dodgens grövre dito. Jag fattade ingenting.

Just detta fick mig att mer började forska i ursprunget eftersom det var så lika men ändå så olika trots vad jag förstått var samma årsmodell. Efter en hel del efterforskningar med både telefonsamtal och mejl så verkar det vara så att min Epa är byggd på en 1/½ truck Ett konstaterande som kittlade mig lite extra eftersom jag är väldigt svag för just jänkepickuper.

Nu när allt var loss så tyckte jag att även att ramen kunde få en ny lack i en annan kulör och det var väl här nånstans det började "urarta" rejält och planen föddes på något mer än bara ha den som Epa och trädgårdstomte.

Det blev ju så förbannat bra rent utsagt när jag började montera den nylackade framaxeln med övriga delar och åka Epa är ju rätt värdelöst framförallt om det varit en riktig pickis från början.

 
 

Bild och text Lars "Julle" Olofsson

Epan blev röd i sin första version efter lite kärleksfull handpåläggning

Den enda bild med syskonen Dodge tillsammans inne i min verkstad. Victoryn är numera såld och jag vet ingenting om vart den finns idag. Tipsa gärna, vore kul att få veta om den är på rull!

Det tog inte ens ett år innan det var dags för version II. Byte av framaxel var den utlösande faktorn.

För att ens ha en möjlighet att få fast fjäderhänken utan glapp så fick jag svarva nya bussningar i teflon.

Hänger upp rader med framvagnsdelar i ståltråd för lackering

Beslutsångest in i det sista, men jag maskar in motorn för att blåsa en ny kulör på ramen.

Med allt utom motorn nylackat blev det ändå inte ett stuk jag var helt säker på. Vad blir nästa nummer i denna självgenererande cirkus?

Ämnen i artikeln

Missa inget från Klassiker

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.