Uppställd hemma mitt på gården gick jag bara och njöt av åsynen över Dodge 28:an som i sitt slitna patinerade skick som var en ren fröjd att ha som gårdstomte.
Jag duschade på WD-40 och fick på så sätt igång rörelse på gångjärn och något dörrlås.
Det kändes som att det räckte så just för stunden eftersom jag hade verkstan full med andra projekt.
Men det var många som var fram och ryckte i Dodgen. Fenomenet "ratrod" hade vid den här tiden blommat ut för fullt och det hade skapats en marknad med folk som verkade vilja bärga vad som helst. Skogsvrak oavsett modell och år, i princip inga exkluderades för alla sågs som möjliga ratrods. Vilket innebar att det växte fram en märklig profit där direkt sjuka summor begärdes för oanvändbart skrot.
Under en period gick det knappt att hitta ett mer misshandlat uttryck i bilkretsar. Kunde inte ratet användas ens som reservdelar kunde man ju alltid bygga en ratrod av skrotet menade många. Det räckte med en bild på internet med min Dodge kaross i bakgrunden så plingade det till i min telefon eller mejlbox.
Men jag ville inte ha någon ratrod, nope! Jag ville vara mer sofistikerad än så och samtidigt ville jag odla på mitt byggsug rejält. Dodge 28:an stod bra där den stod och oavsett vad folk var beredda att bjuda för den så var den absolut inte till salu.
Egentligen sa väl samvetet att min roddade Dodge Victory Six skulle ha förtur. Men så länge jag nöjde mig med att provöppna en dörr eller två på vraket så hölls samvetet i schack även om inte ett finger lyftes för att göra klar Victoryn.
Men sommaren 2009 kunde jag inte bärga mig längre. Det började lite enkelt en eftermiddag där jag enbart skulle lyfta om karossen. Jag tyckte den hängde lite snett över SJ-pallarna som den stod på. Det slutade med att jag skruvade loss karossen och några timmar senare släpade in ramen i verkstan.
Med ramen upp och ner på verkstadsgolvet kunde jag börja rensa den ren från alla delar. Bitvis var ramen gravt rostskadad och främre delen stukad. Men det spelade ju mindre roll eftersom Epans helt rostfria dito kompletterade och det var ju den jag nu skulle utgå från. Med hjälp av en inlånad ramjigg så riktades, mättes och skarvades Epans ram till rätt original form.
Det var väl inte mening att göra mycket mer än själva chassit så här i början. Ramen placerades på en projektvagn för enklare hantering in och ut genom verkstan och projektet rullade på lite sporadiskt under ledig tid parallellt med övriga jobb. Det var smått som stort och som vanligt fick mitt eget stå tillbaka för andras fordon. Längre fram kom även Klassikers Fredrik Nyblad med en renoveringsförfrågan angående en viss Volvo 165 som han äntligen skulle få köpa loss.
Dygnets 24 timmar och verkstans yta räckte inte riktigt till. När sedan Fredriks 165 anlände hösten 2010 och när jag började demonteringen av den så blev logistiken omöjlig och verkstan knökfull. Sista åtgärden på Epan, ehhh Farfar fram till nutid blev blästring av ramen som åkte med på en av blästersvängarna som gjordes på Fredriks Volvo 165.
Dodge 28:ans ram och kaross hamnade alltså på undantag ute i kylan så länge. Men karossen blev ett fint julkort en snörik vinter där den väntade på kärlek intill en björk.
Bild och text Lars "Julle" Olofsson
Relaterade bildspel
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.