Sedan vår Chevrolet fick en bättre motor har bilen verkligen börjat leverera. Orken är så mycket större och varje åktur är ett riktigt nöje. Även om det står flera andra körklara roliga bilar på min gård så tar jag gärna 53:an. Det finns flera orsaker; den känns så oerhört solid men framför allt så blir man glad när du kör den.
Det är så underbart gammeldags att få veva ner sidorutan så den friska utomhusluften kan komma in utan påverkan av moderna klimatanläggningars filtrerade kyla. Armbågen placeras nästan med automatik på dörrkanten för att sedan med ett lätt fingergrepp klockan 12 runt den stora tunna ratten styra ut i det moderna trafikbruset.
Med en öppen hand greppar man rattväxeln underifrån, drar spaken emot sig och lyfter den nedåt. Ettan är osynkad så man bör vänta någon sekund efter att kopplingen trampats så att kuggarna kan gå i läge. Ettan är låg så man kan nästan direkt växla till tvåan.
”Klick-klick” – välsmord och fint insliten mekanik jobbar när du skjuter spaken ifrån dig uppåt med en öppen hand. Det går så enkelt, spaken lägger sig själv i tvåans läge och bilen skjuter fart. Så trean… Lägg ett finger uppe på spaken, trampa ner kopplingen och spaken faller ned nästan av sig själv till treans läge.
Så enkelt, så graciöst, bilen tigger inte om att busköras. Nej tvärtom, du färdas värdigt, du sitter högt och med en pondus som inget modernt åk kommer i närheten av. Utsikten över den stora välvda motorhuven tillsammans med den låga vindrutan skapar lite av en stridsvagnskänsla. Det är typ ”Flytta på er, skapa plats!” eftersom du spelar i en helt annan match än i den hysteriska trafiksörjan med sönderstressade bilister i sina anonyma plastmissiler.
Gången efter vägen kan liknas vid ett tryggt lunkande, man stressar av och 53:an rullar så fantastiskt gott runt 85km/h. Vilken bil det här måste varit 1953!
Alla mina och Kåres insatser på 53:an har alltså börjat ge rejält med frukt och vi litar nu bägge på bilen fullt ut.
Visst, det är en gammal bil men den funkar så jäkla bra att jag personligen inte skulle tveka att ge mig ut på långresa vilken dag som helst. Låt gå för att det är lite väl mycket spårvagn från bakaxeln och att laddningslampan nyligen plötsligt började flämta. Det innebar att jag samma eftermiddag tvingades startkabla igång Chevan efter ett lite snöpligt bensinstopp.
Felet med laddningen visade sig dock bara vara en simpel sladd på generatorn som lossnat. Det tog två minuter att fixa sedan gav generatorn full effekt igen. Bakaxeln ska vi renovera, bara beställda prylar kommer från USA.
Med sådan trygghet på bitarna tvekade vi inte heller att anmäla Chev 53:an till JVBK:s Damrally. Min fru Berit var bara lite orolig över rattväxeln. Men efter en kort provtur så insåg även hon hur enkelt det är. Det var bara den osynkade ettan som störde men motorn drar utan protester på tvåan från knappt styrfart så ettan används endast vid stopp.
Damrallyt är en kul tilldragelse där kravet förutom veteranbil är tidsenlig klädsel och då helst från ett eget tema. Ju knasigare desto mer humor. Påhittigheten är mycket stor och flickorna kommer ofta i sanslösa kreationer.
Men vi har även raderat ut ett bekymmer som vi tror har spökat från första start. När vi jobbade med Chevan i fjol inför Wenngarn och för att få full tillförlitlighet köptes en ny bensinpump. Den visade sig vara felaktig direkt ur kartongen och reklamerades då på en gång mot en ny. Med den pumpen har vi sedan kört men det har trots ny pump, nya rör och rensad tank varit vissa bränslerelaterade problem av och till.
Problemen har inte varit frekventa men det har som sagt spökat en del som vi inte kunnat isolera till annat än mest troligt en förgasare som inte varit hundra okej. Såhär i eftertankens kranka blekhet har nog problemen inför Elmia och Jönköpingsresan även hittat sitt facit. 53:an var ju 100 procent funkis hela vintern så länge den fick bo i värmen på Kåres jobb. När bilen sedan två veckor före Elmia kördes ut till mig och ställdes ute i kylan en natt så blev den ju tvärdålig och fick oerhörda startproblem. Vi fattade ju ingenting och mixtrade med i princip allt utom nämnda bensinpump.
När Berit, Kicki Torpemo och Maria Wall hade kört klart damrallyt, ätit middag efter målgången och vänt tillbaka mot Östersund så blev det stopp efter drygt två mil. Jag och Kåre fick rycka ut med akutbil, verktygslåda och startbooster. Efter lite trixande med bränslefilter och några nya liter i tanken fick vi rull på den gamle och vi körde hemåt.
Det blev stopp igen efter någon mil och vi konstaterade nu att bensinleveransen till raksexan var av temporär art. Kvällen slutade med en bogsering och dagen efter konsterades att bensinpumpen helt enkelt fastnade ibland.
Jag reklamerade nu även den här pumpen och begärde en ny av ett annat fabrikat och se på fan… Nu går bilen bättre än någonsin och tidigare spökfel existerar inte längre
Men det har varit mer tjejer runt Plan 53 i sommar. Chev 53:an lånades ut en kväll för lite fotoseans tillsammans med Pink Ribbon Pin-up girls. Ett kul case som genomfördes vid 50-tals macken på Jamtli.
Med en öppen hand greppar man rattväxeln underifrån, drar spaken emot sig och lyfter den nedåt. Ettan är osynkad så man bör vänta någon sekund efter att kopplingen trampats så att kuggarna kan gå i läge. Ettan är låg så man kan nästan direkt växla till tvåan.
”Klick-klick” – välsmord och fint insliten mekanik jobbar när du skjuter spaken ifrån dig uppåt med en öppen hand. Det går så enkelt, spaken lägger sig själv i tvåans läge och bilen skjuter fart. Så trean… Lägg ett finger uppe på spaken, trampa ner kopplingen och spaken faller ned nästan av sig själv till treans läge.
Så enkelt, så graciöst, bilen tigger inte om att busköras. Nej tvärtom, du färdas värdigt, du sitter högt och med en pondus som inget modernt åk kommer i närheten av. Utsikten över den stora välvda motorhuven tillsammans med den låga vindrutan skapar lite av en stridsvagnskänsla. Det är typ ”Flytta på er, skapa plats!” eftersom du spelar i en helt annan match än i den hysteriska trafiksörjan med sönderstressade bilister i sina anonyma plastmissiler.
Gången efter vägen kan liknas vid ett tryggt lunkande, man stressar av och 53:an rullar så fantastiskt gott runt 85km/h. Vilken bil det här måste varit 1953!
Alla mina och Kåres insatser på 53:an har alltså börjat ge rejält med frukt och vi litar nu bägge på bilen fullt ut.
Visst, det är en gammal bil men den funkar så jäkla bra att jag personligen inte skulle tveka att ge mig ut på långresa vilken dag som helst. Låt gå för att det är lite väl mycket spårvagn från bakaxeln och att laddningslampan nyligen plötsligt började flämta. Det innebar att jag samma eftermiddag tvingades startkabla igång Chevan efter ett lite snöpligt bensinstopp.
Felet med laddningen visade sig dock bara vara en simpel sladd på generatorn som lossnat. Det tog två minuter att fixa sedan gav generatorn full effekt igen. Bakaxeln ska vi renovera, bara beställda prylar kommer från USA.
Med sådan trygghet på bitarna tvekade vi inte heller att anmäla Chev 53:an till JVBK:s Damrally. Min fru Berit var bara lite orolig över rattväxeln. Men efter en kort provtur så insåg även hon hur enkelt det är. Det var bara den osynkade ettan som störde men motorn drar utan protester på tvåan från knappt styrfart så ettan används endast vid stopp.
Damrallyt är en kul tilldragelse där kravet förutom veteranbil är tidsenlig klädsel och då helst från ett eget tema. Ju knasigare desto mer humor. Påhittigheten är mycket stor och flickorna kommer ofta i sanslösa kreationer.
Men vi har även raderat ut ett bekymmer som vi tror har spökat från första start. När vi jobbade med Chevan i fjol inför Wenngarn och för att få full tillförlitlighet köptes en ny bensinpump. Den visade sig vara felaktig direkt ur kartongen och reklamerades då på en gång mot en ny. Med den pumpen har vi sedan kört men det har trots ny pump, nya rör och rensad tank varit vissa bränslerelaterade problem av och till.
Problemen har inte varit frekventa men det har som sagt spökat en del som vi inte kunnat isolera till annat än mest troligt en förgasare som inte varit hundra okej. Såhär i eftertankens kranka blekhet har nog problemen inför Elmia och Jönköpingsresan även hittat sitt facit. 53:an var ju 100 procent funkis hela vintern så länge den fick bo i värmen på Kåres jobb. När bilen sedan två veckor före Elmia kördes ut till mig och ställdes ute i kylan en natt så blev den ju tvärdålig och fick oerhörda startproblem. Vi fattade ju ingenting och mixtrade med i princip allt utom nämnda bensinpump.
När Berit, Kicki Torpemo och Maria Wall hade kört klart damrallyt, ätit middag efter målgången och vänt tillbaka mot Östersund så blev det stopp efter drygt två mil. Jag och Kåre fick rycka ut med akutbil, verktygslåda och startbooster. Efter lite trixande med bränslefilter och några nya liter i tanken fick vi rull på den gamle och vi körde hemåt.
Det blev stopp igen efter någon mil och vi konstaterade nu att bensinleveransen till raksexan var av temporär art. Kvällen slutade med en bogsering och dagen efter konsterades att bensinpumpen helt enkelt fastnade ibland.
Jag reklamerade nu även den här pumpen och begärde en ny av ett annat fabrikat och se på fan… Nu går bilen bättre än någonsin och tidigare spökfel existerar inte längre
Men det har varit mer tjejer runt Plan 53 i sommar. Chev 53:an lånades ut en kväll för lite fotoseans tillsammans med Pink Ribbon Pin-up girls. Ett kul case som genomfördes vid 50-tals macken på Jamtli.
Relaterade bildspel
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.