Nästa artikel
Med veteranbil genom Baltikum
Äventyr i öst

Med veteranbil genom Baltikum

Publicerad 29 november 2019 (uppdaterad 29 november 2019)
Hur är det att resa med klassisk bil genom Estland, Lettland och Litauen? Klassikerläsaren Bengt Bjurström berättar om sin och hustrun Marithas resa i Ford Custom Cabriolet 1949. Med på den 270 mil långa turen var även Tomas Nyberg och Elisabeth Lindfors i sin Volvo PV 544 Sport 1965.
Intresset och önskan att resa Baltikum började egentligen för många, många år sedan då de alltid varit en vit fläck för oss, trots närheten. Järnridån och en viss osäkerhet över att resa där har varit en starkt bidragande orsak till att det inte blivit av förrän nu.

När vi sedan skaffade veteranbilar och övervägde att göra resan med dessa så ökade osäkerhetsfaktorn med 100 procent. Frågor vi ställde oss var:

- Finns det hjälp att få om tekniska problem uppstår?
- Är stöldrisken stor och hur kan vi skydda oss mot den?
- Kan vi göra oss förstådda om vi behöver hjälp?


I gengäld så lockade det att åka i våra gamla bilar i länder där vi inte förväntade oss att möta många liknande ekipage. Detta besannades med råge. Bortsett från vad vi såg i Haapsalu så såg vi inte en enda klassisk- eller veteranbil under vår långa resa.

Detta gjorde att överallt där vi färdades så gjordes tummen upp, tutningar, helljus-blinkningar, folk som hängde ut ur bilar för att filma och när vi parkerade samlades hela tiden nyfikna människor som ville fotografera, veta mer om bilarna och gärna provsitta och bli fotograferade.

Nyfikenheten och spänningen att resa i outforskat land lockade oss och vi bestämde oss för att göra denna resa på 270 mil. Som vanligt när vi reser så tycker vi att halva nöjet är planeringen. Förberedelserna genomfördes om än inte rigoröst, så ändock noggrant.

Baltikums historia tar sin början 2000 år före Kristus då anlände de första baltiska folkgrupperna. Trots att de tre länderna som blev självständiga stater 1991 delar erfarenheter av erövringar, utländsk ockupation och kamp för självständighet, har de lyckats bevara sina kulturella särarter.

Ländernas historia är kantade av ockupation av allahanda främmande makter såsom ryssar, tyskar och svenskar i olika omgångar.
År 1920 förklarade sig Estland och Lettland fria och det respekterades fram till 1941 då ryssarna ockuperade Baltikum. Ryssarna började omedelbart deportera 55 000 balter till Sibirien där dom flesta senare dog. Bara en vecka efter ockupationen intog tyskarna Baltikum och de stora judeförföljelserna startade. 1944 återtog ryssarna Baltikum och det blev ryskt territorium fram till den 21 augusti 1991.

Självständigheten för länderna förgicks 1989 av en formad kedja av två miljoner människor som höll varandras händer som sträckte sig över de tre baltiska länderna, den kallades för den Baltiska kedjan.



Historien har naturligtvis präglat länderna och deras kultur och förhållandet mellan baltiska folket och de kvarvarande ryssarna och de som fötts i landet är stundtals ganska spänt.

Färdvägen var noga planerad och vi följde den till punkt och pricka. Vi ville hålla oss längs kusten så långt som var möjligt och lite komprimerat såg den ut som på bilden
Stockholm-Tallin-Haapsalu-Pärnu-Riga-Ventspils Klaipeda-Kuriska näset ned till Kaliningrad-Kaunas-Gizycko-Gdynia-Karlskrona-Karlskoga. Allt som allt en sträcka på 270 mil.



Som kartan antyder så valde vi att åka så nära kusten som möjligt för att se de erkänt fina sandstränderna. Den enda missräkningen under hela resan var just denna plan. Det visar sig nämligen att vägen visserligen går nära havet men mellan havet och vägen växte en tät skog så bara på vissa mindre sträckor kunde vi se havet. Däremot gick det små smala grusvägar ned till havet och någon liten by på många ställen. De byar som vi hade räknat med att komma till längs havet var mycket små och bestod oftast bara av några mindre hus. Det var med andra ord ganska ödsligt på långa sträckor.

I efterhand har vi fått reda på att det finns en förklaring till att kuststräckan är så ödslig. Under sovjets ockupation av Baltikum tilläts ingen byggnation längs kusten mot Östersjön bara vid insjöar. Det var inte heller tillåtet för befolkningen att äga båt, allt fiske utfördes av de sk kolchoserna och fångsten tillföll dessa.

Ibland kan det vara långt mellan tankställena men aldrig några problem att tanka E95 Men se till att ni har blyersättningsmedel med er. Vi hade bunkrat det innan avresa och det är direkt nödvändigt, vi såg det inte på en enda mack.

Hotellen i alla länder var bra med engelsktalande personal. Ofta hade de egna parkeringar men vår osäkerhet gjorde att vi alltid hade rattlås och central strömbrytare med nyckel. Det kändes hur som helst tryggt även om det kanske var ”overkill”.

Glöm ej att ha med registreringsbevis på bilen, det kan vara avgörande för att inte få problem vid gränsövergångar som i övrigt går helt smärtfritt utan kontroller.

I övrigt gäller det samma som alltid vid långresor i okänt land dvs ta med de allra nödvändigaste reservdelar som kan tänkas gå sönder som drivremmar, topplockspackning, packningsmaterial, bränsleslang och eventuellt andra slangar, en låda med skruvar, brickor etc. och naturligtvis ett reservdäck och det klassiska ståltråd och tejp. Vi var välförsedda med sådant men behövde lyckligtvis aldrig utnyttja något av det medhavda.

Båtresan från Stockholm till Tallin i Estland var en behaglig resa som startade på sen- eftermiddagen och ankom Tallin på morgonen. Här bodde vi centralt i den medeltida prakten som utgör Tallins stadskärna. Här kan man ströva i smala gränder mellan dessa historiska byggnader med kaféer och restauranger i vartenda hörn.

Men…staden är inte ”veteranbilsvänlig” i flera avseenden. Dåliga vägar i allmänhet, stenlagda gator som är långt mycket värre än vår kungsväg (om det är möjligt), enkelriktade gator, massiva väghinder för att hålla ned hastigheten (många skrapningar i underredet) och enkelriktade gator som gjorde att vi såg vårt hotell många gånger, men det tog oss en timme att hitta en gata som tog oss dit.


Alexander Nevskij-katedralen i Tallin


I Tallin hade vi förmånen att få besöka den privata motorcykelsamlaren Ivar som specialiserat sig på märket Indian. Det var en imponerande samling av ca 20 st Indian av olika årgång och stil. Alla topprenoverade till originalskick. De två i särklass mest unika och värdefullaste hade han i vardagsrummet och matsalen i sin villa.



Den äldsta av hans Indianer är en encylindrig från 1905. Den kallas också ”Camel Back”. Första året när indisk motorcykel har "läppstiftfjäder” på framgaffeln. Tändning fungerar med icke uppladdningsbara torrbatterier. Han har övertagit den från en tyska samlare som fått tag på den från ett privat museum i USA.



Den andra motorcykeln i vardagsrummet är ACE Sporting Solo. ACE grundades 1919 av den berömda ingenjören av 4-cylindriga motorcyklar, William Henderson efter att ha lämnat Excelsior-Henderson på grund av tvister med huvudägaren Mr. Schwinn.

ACE ansågs vara en lätt motorcykel av utmärkt kvalitet, förmodligen världens bästa på den tiden. Tyvärr dog William 1923 efter trafikolycka på ACE-motorcykel under provkörningen. 1927 köptes ACE av Indian och det är här Indiens 4-cylindriga linje börjar. Inline Fours tillverkades av Indian fram till 1942 utan större förändringar i motordesignen

Under planeringen gjorde vi lite research om det fanns några bilrelaterade platser eller aktiviteter som vi kunde lägga in i rutten och mycket lägligt så gick ”American Beauty Car Show” (https://www.american.ee) av stapeln 12-14 juli i Haapsalu endast 11 mil från Tallin i Estland. Utställningen har varit årligen återkommande sedan 2001 och de 100 utvalda bilarna ställs ut inne i det gamla biskopsslottet från medeltiden.

En unikt vacker och mycket trevlig miljö. Vi blev inbjudna att ställa ut vår Ford Custom -49 vilket kändes hedrande. Det var underhållning och mat inne på slottsområdet varje dag fram till midnatt. Utanför slottet samlades ett mycket stort antal bilar under tre dagar.

Varje kväll var det crusing i den lilla staden och folk gick man ur huse för att beundra bilar, lyssna på musik och festa på stans restauranger. Vår Ford fick ett bejublat mottagande med applåder och jubel på gatorna. Både Maritha och jag fick sitta med händerna utanför bilen och göra ”high five” med alla människor längs trottoarerna. Vi åkte nedcabbat så det var en extra krydda.


Specialplats på bilutställningen i Haapsalu

I övrigt kan sägas att Haapsalu är en mycket trevlig liten stad med gångavstånd till allt. Havet går in i staden och det finns en lite insjö inne i centrum. Mycket gamla trähus av varierande kvalitet men som gör staden pittoresk och trivsam. Ett ställe man gärna återvänder till och ett besök kan varmt rekommenderas.



Uppställda utanför Kongo Hotel i Haapsalu


Tomas med sin skinande Volvo PV544 Sport


Pärnu kallas Estlands sommarhuvudstad. Här kantas de lummiga gatorna av gammal bebyggelse, trähus i pastellfärger och eleganta villor från slutet av 1800-talet. Alla sevärdheter ligger inom gångavstånd. Pärnu är vida känt som en lite lyxig bad- och spaort. Vi träffade medlemmar i Corvettklubben på färjan till Tallin och de var på väg hit för att bada och gå på spa.


Vi besökte Heldon, ett av de lite lyxigare hotell & Spa vid havet, mycket läckert ställe.


Riga är Baltikums största stad med ett invånarantal på ca 750 000. Att det är en storstad och tillika huvudstad i Lettland märks när man börjar närma sig. En oändligt lång berg och dalbana och spikrak väg leder till stadens centrum där vi bokat vårt hotell. Lägg därtill alla spårvagnar och spårvagnsspår som var som diken. Staden slår dessutom Karlskoga med hästlängder när det gäller trafikljus (om det är möjligt) och det tog en oändlig tid att nå gamla stan där vi hade bokat boendet. Att vi sedan pga missförstånd blev sittande i receptionen på två olika hotell och väntade på varandra var komiskt.

Väl där bodde vi jättefint på ett hotell mitt i gamla stan med alla vackra medeltida bostadshus och packhus i Holländsk renässansstil. Det finns också enastående byggnader i jugendarkitektur som gjort att staden har tagits upp på Unescos världsarvslista. En mysig stad med massor av restauranger och caféer. Vi gick dock på en mina när vi beställde revbensspjäll på, enligt dom själva, ”Best Steak House In Town”. Det resulterade i de sämsta revbensspjäll vi någonsin ätit.


Här väckte Tomas och Elisabeths Volvo PV544 Sport stort intresse och den blev plåtad av massor av intresserade. För övrigt gällde det överallt där vi färdades. Volvo står högt i kurs i de Baltiska länderna. Många nya fina Volvo överallt längs vägarna.

Generellt så reagerade vi på att bilparken är förvånansvärt fin. Inga gamla vrak och på vägarna massor av BMW, Audi, Volvo och tom Porschar.  Det körs ganska hårt ute på vägarna, speciellt på motorvägarna och det var en av anledningarna till att vi försökte hålla oss till medelstora vägar. Däremot är det inte alltid en garanti för tryggare körning då det är väldigt kurvigt, mycket bilar och bilförare med begränsat omdöme. Det var minnesmärken över dödsolyckor på alla mindre vägar och då framförallt i korsningar.

Mellan Riga och Ventspils valde vi att åka längst ut på halvön där de två haven Östersjön och Rigabukten möts. Kolka heter yttersta spetsen och en trevlig rastplats och monument fanns här. Den ligger i en nationalpark med täta skogar och är hem för Lettlands ursprungsbefolkning, ”liverna”. Vägen på halvön var fin bortsett från ca 2-3 mil med tvättbrädesväg som inte var behaglig.


Kolkas udde där två hav möts, Östersjön och Rigabukten


Överallt i Baltikum och Polen ser man storkar som man vårdar ömt genom att hjälpa dem med boplatser. Att ha ett storkbo på sitt hus eller tomt anses ge tur åt familjen. För en fågelintresserad var dessa storkar till stort nöje och vi roade oss med att räkna alla under resan och sammanlagt såg vi 121 stycken.
Resan fortsätter mot Klaipeda men på vägen stannar vi till i den trevlig staden Liepaja, Lettlands tredje största stad med både gammal och ny bebyggelse. Centrum är trevligt och här kan man beskåda det mycket pampiga konserthuset.

Nästa etapp var Kuriska näset som vi under många år haft ett intresse att besöka, och då speciellt den Lettiska delen ned till det Ryska Kaliningrad. Kuriska näset är en smal rysk-litauisk landtunga som till största delen är nationalpark och täckt av tallskog och höga sanddyner. En oerhört vacker trakt med fiskebyar och segelbåtshamnar. Här finns också ett väl utbyggt cykelvägsnät som är mycket populärt.

Vi fortsatte resan mot Klaipeda och anlände enkelt till Memel hotell med vår ständiga följeslagare GPS:n. Hotellet mycket mysigt med inhägnad parkering och en mysig uteveranda under lummiga träd. Resan hade varit svettig och den klassiska frågan uppstod efter incheckningen ”När smakar en öl som bäst” och svaret var givet NU!

Vi bor under takåsen med takfönster i utmärkta rum. Ett riktigt bra hotell två minuter från den gamla vackra stadskärnan. Promenerar genom små gator med gamla korsvirkeshus ned till hamnen. För att återställa vätskebalansen intas här öl nummer två på en bar vid kajkanten, mysigt. Här underhölls vi av en lokal mässingblåsorkester.

På marknader och affärer överallt i Baltikum säljs bärnsten både bearbetade och obearbetade. En del smycken i bärnsten betingade skyhöga priser. Vi såg priser på 30-50 000 kr.



Samlade vid en vacker kyrka inte lång från Ventspils


Resan till Kaunas gjorde vi på den stora motorvägen E85/A1. Vägen mycket bra och i stora stycken nybyggd. Trafikrytmen är hög och vi blir naturligtvis omkörda hela tiden då vi hela tiden har en snitthastighet på ca 85 km/tim.

GPS:n visar åter vägen in mot vårt hotell, Babilonas. Lätt förskräckta blir vi dock när den visar vägen in i ett område som inte motsvarar våra förväntningar. Mycket gamla kvarter och vägen blir bara mindre och mindre. Vi är övertygade om att GPS:n visar fel men helt plötsligt dyker hotellet upp. Tveksamt går vi in i receptionen och döm om vår förvåning när det visar sig att hotellet är nästan nybyggt och kanonfint. De har tom en vinbutik med egna importerade viner till riktigt bra priser. Det blev till att bunkra lite ovanliga viner.

På kvällen tog vi en promenad i de lite skumma kvarteren och fick oss en historisk vandring med allt från gamla fallfärdiga hus till rena lyxvillorna. Det var tydligt att hela omgivningen med sitt attraktiva centrala läge i Kaunas stod under en omfattande upprustning.

Nästa morgon gjorde vi ytterligare en vandring i de intressanta omgivningarna för att fotografera miljöer vi aldrig sett tidigare. Utanför fallfärdiga hus stod många ”top of the line” bilar! Detta var en av de mest minnesvärda miljöerna under hela resan.


Miljö från kvarteret i Kaunas där vi bodde på Babilonas hotell

På gränsen mellan Litauen och in i Polen blev vi stoppade av två unga tulltjänstemän som uppenbarligen bara var nyfikna på bilen och framförallt ville de med ett leende ha reda på vad en sådan här bil kostar. De ville ändock se registreringsbevis och körkort, vi upplevde att det var mest för syns skull.


Tullare i Polen som vill veta mer om bilen...


I vår planering hade vi delat färdsträckan mellan Gdynia och Kaunas ungefärligt på mitten och hamnade då på staden Gizycko i Polen. Vi hade tolkat på kartan att det fanns mycket insjövatten och gröna vägar däromkring så det valde vi som stopp. Det visade sig vara ett bra val då staden var mycket trevlig och charmig. Båt- och strandliv längs kanaler och sjöar och naturligtvis trevliga restauranger och barer. Vi upplevde Gizycko som att vara på någon av svenska västkustens populära orter. Absolut ett ställe att rekommendera.

Färden mot Gdyna nästa morgon på små och stora vägar. På småvägarna var medtrafikanternas hastighet alldeles för hög med farliga omkörningar på krokiga vägar. Minnesmärken över trafikdöda överallt. Motorvägarna var intensiva med oändligt med långtradare men superfina vägavsnitt.

Tryckande värme i våra gamla bilar utan luftkonditionering blir i längden lite påfrestande.

Gdansk och Gdyna, två stora städer som i princip är sammanväxta men enkelt att hitta till Stenas terminal tack vare ypperlig vägskyltning och naturligtvis GPS.


Färjeturen till Karlskrona med Stena Line var en behaglig och städad överfart på ett helt vindstilla Östersjön. I alla stycken behaglig färjetur. Resan från Karlskrona till Karlskoga, ca 42 mil, blev smärtfri med ett lunchstopp vid Brunneby musteri utanför Linköping. Bra lunch och en trevlig stor butik.

Baltikum som varit en vit fläck har vi nu upplevt och lärt oss saker om som var helt okänt för oss tidigare. Resan motsvarade i alla stycken vad vi hade hoppats och naturligtvis var det ett litet äventyr och en viss oro fanns beträffande tillförlitligheten på våra bilar. Allt har dock gått perfekt och om nyfikenheten finns så rekommenderar vi verkligen att göra en liknande resa.

Det blev förstås många mil, 270 totalt, men man kan ju göra en kortare tur tex Stockholm-Tallin och hemresa Ventspils-Karlshamn och göra kortare dagsturer och fler stopp. 


 

Ämnen i artikeln

Missa inget från Klassiker

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.