Nästa artikel
Bye bye Bristol
brittiskt

Bye bye Bristol

Publicerad 11 mars 2020 (uppdaterad 12 mars 2020)
Det anrika Bristol har slängt in handduken – igen. Vi säger farväl till bilvärldens kanske mest långlivade myt.
Bristols historia sträcker sig ända tillbaks till 1910 då under namnet British and Colonial Aircraft Company i Filton, norr om Bristol.

Ganska snart blev man bland de största i den nya spännade aeronautiska världen. Och lite senare satte man även upp en flygmotordivision. Bristols flygplan och motorer låg i framkant under en lång tid. Motorer som Jupiter, Pegasus, Perseus med flera satt i många olika flygplanstyper under 1920- och 30-talen.

Efter andra världskriget  behövde man se sig om efter en ny marknad och som många andra flygplanstillverkare satsade man på personbilar. Men inte några vanliga folkbilar, nej Bristol skulle vara exklusiva, byggas för hand åt finsmakare.

Bristol 400 hade premiär 1947.  Några nya motorer fanns inte utan man modifierade den raka sexan från BMW:s 328, vilket ju var en av förkrigstidens finaste motorer.

Förresten blev hela bilen blev rätt så lik en BMW. Detta berodde på att man förvärvade licensen från Frazer-Nash, som varit BMW:s agent i Storbritannien före kriget. Och Frazer-Nash kommer vi återkomma till senare.

Men snart gick man sin egen väg, nya modeller presenterades löpande i nummerserien 400 ända upp till 413 som kom 1976. Samtliga modeller var byggda i små exklusiva upplagor. De var och förblev sällsynta bilar, närmast mytiska.

Och myten späddes på än mer när Anthony Crook som varit delägare i bolaget innan och skötte deras försäljning, tog kontrollen 1973. Han förvandlade bolaget till ett slags bilvärldens Nordkorea – totalt utan insyn.

Ingen vet hur många bilar som producerades, eller hur många som arbetade i fabriken. Alla register och handlingar hölls hemliga, få om några journalister tilläts provköra bilarna. Det kunde dröja ett halvår innan man fick svar på om man ens ansågs värdig att få besöka Bristols showroom i Kensington i London. Det var man oftast inte, myten vårdades med järnhand.

Men skulle Bristol kunna överleva som den excentriska outsidern i dagens tid? År 2004 kom man med superbilen Fighter, den skulle produceras i ett par versioner med ända upp till 1 200 hästkrafter och en planerad toppfart på 420 km/h!

Någon sådan värsting byggdes aldrig och de fåtal kunder som fick köpa en Fighter fann sig egentligen sitta i en ombyggd Dodge Viper – med allt vad det innebar.

Hur många, eller få, Fighters som byggdes är också oklart. Man var inte konsekventa med chassinummer, ännu en av Bristols dimridåer.

År 2011 stod man inför konkurs och rekonstruktion, företagets tillgångar övergick till Kamkorp, ett holdingbolag som innefattar bland annat - Frazer-Nash!

Att få ett så litet speciellt företag som Bristol på fötter var ingen lätt match. Man strök den embarmliga Fightern, och vad man i huvudsak verkar gjort var att köpa in äldre model 603 och Blenheim och moderniserat drm till vad som kallades Serie 6.

Så utvecklade man den egendomliga Bullet, en roadster i retrostil som bar tydliga drag av både 404 och 405. Cirkeln slöts här med att man använde en BMW-motor igen. Denna gång en V8 på 400 hästkrafter.

Den skulle börja byggas lagom till Bristol Cars 70-årsjubileum, och en upplaga på just 70 bilar planerades. Det blev dock bara en enda Bullet och nu har man alltså gjort konkurs igen, definitivt.

Eller? Klassiska brittiska bilmärken har ju en sällsam förmåga att göra comeback lite då och då. Så kanske får vi se Bristols märke på en bil igen någon gång i framtiden.

Det hoppas vi.

Första Bristolbilen, 400

Och den sista, Bullet.

Ämnen i artikeln

Missa inget från Klassiker

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.