Mercedes-Benz började tillverka sin nya sexcylindriga serie med internkod W111 i augusti 1959 och den officiella premiären ägde rum på Frankfurtsalongen samma år. Från början fanns tre versioner; 220b med enkel förgasare, 220Sb med dubbelförgasare och 220SEb med Bosch mekaniska bränsleinsprutning. Suffixet b markerade generationsskiftet.
Den nya karossen skiljde sig radikalt mot den mjukt rundade föregångarens. Den var bredare, lägre och längre och hade siktfrämjande panoramarutor både fram och bak. Bakom de välvda lyktglasen i fronten fanns förutom huvudstrålkastare både dimljus och blinkers samlade, något som bidrog till det rena uttrycket i designen. På bakskärmarna hade små plåtveck vuxit ut. Pejlkanter kallade Mercedes dem men alla såg ju att det handlade om fenor.
Att fälgarna bara mätte 13 tum i diameter gav lägre ofjädrad vikt och det myckna gummit trollade bort vägens ojämnheter mycket effektivt. Den delade bakvagnen med svingaxlar från föregångaren fanns kvar men var ytterligare uppmjukad och bidrog till den komfortabla gången. Om bakaxelkonstruktionens väguppträdande fanns det delade meningar. Livsfarlig sa den som hade bromsat hårt mitt i en kurva och fått brutalsladd, toppen sade den som hade som vana att bromsa före kurvan och sedan accelerera ut ur den.
Den raka sexan på 2,2 liter med sjulagrad vevaxel hämtades från föregångaren och gav 95, 110 eller 120 hk DIN beroende på bestyckning. Jämn och fin i gången och dessutom skulle den visa sig vara oerhört slitstark.
Mercedes-Benz 220 blev en succé, inte minst i Sverige. Många som tidigare kört amerikanskt bytte till tyskt och behövde inte göra avkall på vare sig utrymmen, fartresurser eller komfort.
Vill du läsa mer om Arne Falls fina Mercedes 220 Sb och andra stjärnprydda bilar från femtio- och sextiotalen? Beställ nr 9 ur Klassikers samlarserie här nedan!
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.