Bild
Nästa artikel

Yabadabadoo!

Austin Cooper -67

Det vore förmätet att påstå att jag gjort så mycket med min Austin Cooper under våren, det jag har gjort är att köra runt den till personer som hjälpt mig med den. Framförallt har Göran Deiving, hundkojeklubben Mini Seven Clubs förste ordförande gjort ett hästjobb och bytt de främre golvplåtarna och sparklådorna. Han har också hjälpt mig att barnanpassa baksätet genom att sätta in rullbälten.
 
Den viktigaste familjeanpassningen är nog att jag efter 24 år i min ägo låtit flytta bensinpumpen från bagageutrymmet till den bakre hjälpramen. Clownen luktar inte längre bensin! Och jag som trodde alla Hundkojor stank. Det jobbet gjorde Jana Motors i Bålsta, Jana bytte också till polyuretanbussningar i framvagnen, lagade vindrutetorkarna, monterade en hasplåt och mycket mer. Sen var det bara för mig sätta tillbaks allt i kupén. En ny matta fick markera att det hänt något med plåten under. Pricken över i:et fick bli en dekaltrimning med nummertavlor. För nu skulle jag faktiskt tävla i konbana med mina kompisar i New Mini Club Sweden, klubben för nya Minis. Ville jag alltså, Austin Coopern i fråga var inte lika övertygad.

Först protesterade bilen genom att kopplingen gick sönder. Det var så simpelt som att locket till huvudcylindern var trasigt. Men Coopern gav sig inte, när jag skulle åka iväg till evenemanget som jag sett fram emot så mycket så gick bilen bara på tre cylindrar. Högljutt rosslande på tre burkar tog jag mig till samlingsplatsen och försökte urskuldra mig med att den gått bra bara några dagar tidigare. På plats på Lunda Flygfält utanför Uppsala så kom Mini Seven Club-profilen Micke Pettersson till min undsättning, han tog med sig en tändstiftsnyckel och ett begagnat tändstift. Ett igensatt stift var problemet.


Nu fanns det ingen återvändo, jag skulle för första gången köra konbana med min Austin Cooper! Vi var bara tre klassiska Hundkojor som vågade utmana det tjugotal nya Minis som var där. Men oj vad den här bilen trivs när det svänger! I bakhuvudet fanns en rädsla för att den kunde gå sönder om jag pressade bilen för hårt. Men det var fantastiskt att se hur den till synes utan större ansträngning pressade sig runt konerna. Att jag ändå var långsammast av alla spelar ingen roll, den var ju faktiskt den äldsta bilen.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.