Chaufförsdrömmar gick till sjöss

... för övrigt en påkostad utbildning som bussbolaget jag arbetade för betalade. Nu var jag utbildad förare och jättesugen att skaffa ett chaufförsjobb. På Dagens Nyheters platsannonser hittades ett lämpligt jobb, det var ett tryckeri på Malmskillnadsgatan som sökte en chaufför till sin nya Folkabuss.

Redan nästa dag hade jag fått jobbet och nu ville jag se min nya bil, vilket visade sig bli svårt, ty bilen var ännu ej beställd, så det var bara att göra andre arbetsuppgifter under väntans tider.

Med bil skjutsades jag till Ynglingagatan vid Norrtull dit tryckeriet snart skulle flytta, jag tror det hette Lindströms boktryckeri. Här skulle monteras hyllor och diverse andra inredningsjobb, föga så glamoröst som ett chaffisjobb. Efter tre timmars tråkigt jobb tog jag en rask promenad tillbaka till Malmskillnadsgatan och med bestämda kliv gick jag in till chefen med orden: "Jag trivs inte här jag slutar nu på en gång". Vilket också skedde.

 Jag hade observerat att Gösta Hall, en GM-återförsäljare vid Hammarby Fabriksväg förfogade över två tuffa Cheva pickuper av -57 eller -58 års modell som körde reservdelar kors och tvärs genom stan, en sån bil vill jag köra. Jag åker dit och hör mig för om lediga jobb, och jag har tur. En biltvättare behövs till den nya "automattvätten". Det får duga tills någon av Chevachaffisarna slutar tänkte jag.

Den osmarta biltvätten bestod av en båge som sprutade tvättmedel över bilen för att sedan skölja med vatten däremellan skulle jag handtvätta med svamp och det tog sin tid, ackordet gick inte ihop och efter någon vecka slutade jag.

Lite längre ner i området jobbade min farsa. Han var rörmokare och nu var LUMA hans arbetsplats. Jag tar en promenad till LUMA och i vakten vid entrén får  jag veta var personalchefen finns. "Vi har en polack som behöver en medhjälpare, det skulle kunna vara du" Det blev du, alltså jag och nu skulle jag hjälpa polacken. Mitt största jobb var att hjälpa ett 40-tal tjejer som arbetade vid maskiner som tillverkade glödtrådar, ty det blev ofta stopp i maskineriet. Jag tror att jag var en förlaga till Magnus Härenstams "Tuppen".

En dryg månad jobbade jag kvar. "Du som är så ung, att du inte sticker ut på sjön så du får se världen" sa en av tjejerna, mycket klokt sagt. Något bilköra verkar det ju ändå inte bli. Jag kontaktade Johnsonlinjen och kunde få anställning som Maskinbefälselev om jag klarade intagningsprovet, vilket jag gjorde.

Nu gick jag bara och väntade på en båt och en dag när jag kommer hem säger min mamma "Dom har ringt från Jonsonlinjen om jobb på nån båt som skulle till Kalifornien, men jag sa att du hade jobb på lumalampan". Jag blev inte glad, men inte heller förvånad. Efter någon vecka ringer de på nytt från rederiet, denna gång heter båten Guayana och har destination Sydamerika. Som tur var svarade jag själv denna gång och den 28 juni 1962 står jag på Stockholms Central klar för avgång mot Sydamerika via Göteborg.

På mig har jag min fina blazer inköpt på Hollywood vid Medborgarplatsen och i bagen från bussbolaget ligger tvål, handduk, svettragga och ett par maskintofflor.

Som grädde på moset dras vagnarna av ett av de få Rapidlok av amerikansk modell.