
Franco Scaglione ritade 1955 denna kaross som Bertones förslag till Giulietta Spider. Den skulle bli mycket dyr att tillverka så Alfa-Romeo valde istället designen från PininFarina.

Scagliones prototyp har onekligen ganska komplicerade former med drag av Disco Volante. Den har rattväxel vilket var mode även hos Alfa-Romeo i början av 1950-talet.Tack och lov att alla Spider i produktion hade golvväxel.

När Spidern med PininFarinas vinnande design skulle på 1960-talet avlösas försökte Bertone på nytt att få bygga karossen. Man hade ju redan fått GT-modellen så 1961 presenterades ett förslag baserat på en avkortad bottenplatta från denna.

I denna vinkel ser man tydligt släktskapet med den av Giugiaro för Bertone ritade GT:n. Prototypen ser inte särskilt sportig ut men saknar inte en viss elegans.

Och vinnaren är... PininFarina! Här är den Spider som i första utförandet kallades Duetto. Modellen genomgick fyra faser och lades ned 1992 efter mer är 25 år!

Bugatti Royale var avsedd som bilen för kungar men ingen av de sex byggda köptes av något kungahus. Bilmuseet i Mulhouse ställde ut sina tre exemplar. På bilden den bil som i chassiform 1933 leverades till England där köparen Cuthbert Foster lät Park Ward bygga en limousinekaross. Den är så välproportionerad att man måste gå nära för att greppa hur stor den verkligen är.

Den enda Royale med roadsterkaross såldes till belgaren Armand Esders. Han körde aldrig i mörker varför den levererades utan strålkastare. Bilen försågs senare med en annan kaross och tillhör nu VW-koncernen som också äger rättigheterna till Bugatti. Den utställda bilen är en replik byggd 1991 i Mulhouse på en originalram och med äkta delar så långt möjligt – en version av motorn monterades i rälsbussar.

Detta är den första Royale som användes som provbil och då var försedd med olika karosser. Coupé Napoléon är namet på dess slutliga kaross och bilen anses som den mest överdådiga av dem alla

Den engelskbyggda karossen är tämligen återhållsam i linjerna men dess form gör proportionerna sådan att bilen ser om möjligt ännu större än den är. Royale var försedd med en rak åttacylindrig motor på 12,7 liter som gav 300 hästkrafter. Mer än tre växlar behövdes inte. Vikten varierade med kaross men var aldrig under dryga tre ton.

Passande kylarmascot – en stegrande elefant.

All maskinbearbetning var perfekt – även på ställen som ägaren själv knappast skulle betrakta. Bromsarna var som synes mekaniska.

Med kaross från Park Ward följer också tillbehör från Lucas, men vafalls, extralampan saknar både reflektor och lamphållare!?

Roadsterkarossen är så välproportionerad att dess enorma storlek inte är iögonfallande om man betraktar den på avstånd När man närmar sig den blir man lika överraskad varje gång.

Att strålkastarna är betydelsefulla stilelemnet för periodens bilar inser man när de saknas som på Esders roadster.

Några steg bort och vi träffar på exklusivitet i spansk tappning. Pegaso var ett märke i den högre skolan fast tillverkad i regi av en en statlig lastbilsfabrik. Dess upphovsman hette Wilfredo Ricart Han ville utmana Enzo Ferrari, de två ingenjörena hade som unga stött ihop när båda arbetade hos Alfa-Romeo. På bilden en Z-102 från 1953 men med kaross bytt 1957.

Även här en Z-102 med kaross Touring Superleggera. Bilarna från Pegaso tillverkades i avancerat hantverk och bara mot fast order. Det blev 1951-1958 bara 125 exemplar

Motorn är precis som hos Ferrari ett konstverk – dubbla kugghjulsdrivna överliggande kamaxlar, magnettändning och som tillval kompressor. Den sexcylindriga grundmotorn kunde fås med 2,8 eller 3,2 liters cylindervolym.

Pegasos karosser kom främst från de italienska husen, här en coupé Touring Superleggera.

Touring har också ritat en intressant fastback med många ovanliga detaljer.

En spyder i tävlingsutförande – Pegasobilar tävlade i de stora loppen.

En Pegaso Z-102 av årgång 1954 med kaross från det franska huset Saoutchik. Lägg märke till hur framskärmen och dess lackering går över i hjulhusen – inget för svenska grusvägar.

Högerstyrning var även i Italien och Frankrike vid denna tid normen för ädlare märken och det hade inte med eventuell export till England att göra.

Pegaso gör även växelspaken till ett konstverk.

Pegaso Z-102 Spider med kaross av Serra.

Lancia Aurelia B52 Coupe är vi vana att se med den stramt harmoniska fabrikskarossen men här har vi ett en 53:a med specialkaross från Vignale ritad av Giovanni Michelotti i en överdådig stil med mycket kromornament. Fyra exemplar byggdes varav en deltog i Targa Florio 1957 med greve Giuseppe Federico de Paterno som förare.

Siata var en av många italienska bilförädlare som med Fiatmekanik och stor entusiasm i hantverk producerade sport- och tävlingsbilar Detta är en Siata Barchetta 300bc från 1951,

Bland alla superrenoverade bilar kändes det befriande att studera de skönt insuttna sätena på denna välanvända 300SL och ana ägarens tillfredsställelse över att originalresväskorna ännu är i behåll.

En 102 år gammal bil av allt att döma i ursprungsskick med spår av ett sekellångt liv. Det är en Delaunay Belleville H.C.4 av årgång 1913 med kaross av Rothschild. Motorn är en bjässe, fyra cylindrar vardera på 1,1 liter och med magnettändning.

En 100 år gammal T-Ford just tillbaka i Europa efter en 13 000 mil lång jordenruntresa som påbörjades 2013 som ett sponsorprojekt för SOS Barnbyar. Dirk Regter var förare och Trudy Roorde copilot, båda från Holland.

Proportionerna avslöjar – detta är ingen äkta Bugatti Type 55 utan en kopia som först hette Stimuli 55, sedan De La Chapelle 55. Cirka 100 har byggdes med början 1975.

Ännu en kopia - en replik måste väl komma från ursprungstillverkaren och överensstämma med originalet – men här av BMW 328, nämligen Sbarro byggd 1976 i Schweiz i liten serie med många äkta BMW-komponenter.

Vacker kan mekanik vara, särskilt av Bugatti.

Vacker är också MG:s twin-cammotor som monterades i drygt 2 000 stycken MGA – en mycket eftersökt MG-modell idag.

Med friska pengar från VW-koncernen byggdes år 2009 Bugatti Veyron 16.4 i 300 exemplar. Motorn är en W16 på 1001 hk och utseendet bortom det spektakulära. Men det här är ingen vanlig dussin-Veyron utan en Centenaire Edition byggd i fyra exemplar, en för var och en av racingfärgerna för Frankrike, England, Italien och Tyskland, alltså i blått, grönt, rött och vitt.

Skapad i en tid som var övergången mellan konformism och modernitet är ”La Lumineuse” ett obestridligt mästerverk av Gabriel Voisin. Så presenteras denna bil med sitt ganska enkla karosseri. Voisin var som flygpionjär besatt av att sänka vikten så mycket som möjligt och denna bil vägde bara 850 kg. sensationellt på 1920-talet.

Voisin Lumineuse byggd 1927 är nyttobetonad, en jaktvagn. Motorn var slidmatad och ur dess 1,5 liters slagvolym fick man 40 hk. Bilen har celeber bakgrund – förste ägare var den schweiziske arkitekten Charles-Edouard Jeanneret, mer känd som Le Corbusier

Ännu en vacker motor – en fyra på 2,6 liter i en Austin-Healey 100.

Ännu vackrare motor - något att vila ögonen på när förgasarna skall synkroniseras. Ferrari V12.

Club Talbot hade en liten monter där medlemmarna träffas. Den utställda bilen är en Talbot-Lago med tävlingshistorik från Le Mans.

Först av 1930-talets stora kompressorvagnarna från Daimler-Benz är 380K nog den minst kända – den presenterades 1933 och ersattes redan året efter av 500K. Detta är en bevarad A-Cabriolet från år 1934.

Ännu en läckerbit – Moretti 1200 Spider Michelotti av årgången 1955.

Ovanlig även i jänkarstinna Sverige är Plymouth Barracuda av andra generationen, särskilt som notch-back. Årsmodellen är 1968 och det är en värsting- Formula S 340.

En fransk moped av okänt märke – tidningen MOPED vet säkert mer.

Kylarfigur i kristallglas av Lalique pryder en Bentley – totalförbud i Sverige.

En fransk handlare i engelska fordon visade upp ett antal mycket fint renoverade sportbilar. Den ljusa M.G. TD:n kostade 36 000 euro.

En Cord 1937 med kompressor förblev osåld på auktionen liksom bl a en Ford Crown Victoria – ikon i Sverige men tydligen inte i Frankrike.

Till salu hos en handlare – Talbot-Lago T26, pris på förfrågan.

Inga siamesade avgasportar på Lagomotorn – en sexa på 4,5 liter.

Tänk vad man kan göra med ett gäng jeepdunkar – pris på förfrågan. Ganska utflipprat och svårplacerat.

DB – uttytt Deutsch-Bonnet efter grundarna – var en liten firma som på basis av Dyna-Panhard byggde tävlingsbilar. I klubbmontern stod denna bil av årgång 1952 som det året haft många framgångar i sin klass bl a på LeMans.

Kommersen är livlig bland handlarna – dyra monterhyror men stor omsättning.

Vi lämnar Rétromobile och noterar att utställningshallarna skyddats av franskt pansar.

Ute på gatan ser vi en fin Renault 16 också lämna utställningen och noterar vilken lyckad design den praktiska bilen faktiskt hade.

Utanför College André Citröen ser vi framtiden – Autolib elbilar som man för en fast avgift av 11 euro i månaden får rätt att köra. En timme kostar 9 euro. I Paris finns 105 000 användare för de drygt 2 000 elbilarna, ingen av dem lär inom överskådlig bli utställd på Rétromobile…





















































