Effekterna av det ljuslila släckmedlet PL17 återstår att utreda. Eller är PL17 är i själva verket en småskum sagofigur – Palle Panhard? – som är ute på vift på en okänd och aningen mer nedgången syskonplanet till jorden? 

Så där håller vi på. Fantasin skenar, långresebabblet spårar ur. Lätt hänt när man delar en jazzig konst­lädersoffa i antingen materialet Dynil eller Dynoril, svårt att veta exakt, och blickar ut över ett säreget landskap genom en vindruta som i sig själv utgör ett av få välbekanta inslag i det vi benämner ”bil”. 

Kanske kan även ratten kallas normal. 

Men resten. 

Resten är precis som landskapet utanför, säreget. 

Av alla resereportage vi gjort i alla sorters bilar och landsdelar befinner vi oss här i ett tillstånd som slitit sig från normalitetens förtöjningar. Här finns inget att haka upp upplevelsen på. Inga smäktande vägkrökar, brickluncher, skäggiga småstadsupptäckter, snedpekande bensinpumpar eller flagnande reklamskyltar; allt sådant som i vanliga fall utgör vid-sidan-av-resandets normala grammatik. 

Här är  istället ett tunt, ljusabsorberande lager av grillkol sprinklad över lungsjuk, gul sand. Stumpar av döda svarta träd. Det är kringströdda kritvita stenblock så långt ögat når. Ett helveteslandskap som i all sin tysta, ödesmättade prakt även berättar om livsglöd och pånyttfödelse; mitt i detta numera uppstädade inferno spirar allt det nya och gröna, underifrån, inifrån. 

Torrsommaren hade 2018 satt ner klackarna, gjort halt över ett Sverige som på allvar smakade domedagsstämning. Ändå betraktades brandhärden efter blixtnedslag den 13 juli i Ängra och på Nötberget som en mindre händelse, så som de flesta bränder ofta betraktas så länge de är små. Med de katastrofala bränderna i Västmanland i färskt minne fyra år tidigare där ett 25-tal byggnader brann ner, 14 000 hektar skog förstördes och en person omkom, borde alla larmklockor ringt högljutt. Det gjorde de också. Men för sent och för tyst. 

Snart var det fyra brandområden på 9 000 hektar. Det är 25 000 fotbollsplaner. Elden spreds okontrollerat i fyra väderstreck och räddningstjänsten behövde stundtals retirera. Till händelserna i Ljusdals kommun ska nästan 300 bränder adderas i hela landet den här egendomliga sommaren. Dagen då Kårböle utrymdes, den 19 juli 2018, pågick sammanlagt 52 bränder. Allt stod och vägde. Skulle byborna ha något att återvända till? 

Gustaf Linders Panhard PL17 Tigre 1960 har varit med i Klassiker tidigare under en komprimerad tur på smöriga sörmländska vägar. Gustaf har sedan dess adderat ett antal hundra mil och därtill blivit en god bilkamrat till redaktionen, inte minst efter en undersökande resa i Baltikum i hans då ägandes Tatra 603. 

– Jag vill tillbaka till brandområdet, sade Gustaf i telefonen en dag. Gustaf var en av många frivilliga brandbekämpare 2018 och hans verktyg var en Hägglunds bandvagn, ett fordon som gjort för en man som inte ryggar inför en ensamresa till Murmansk i en Citroën AMI 8. För Gustaf Linder får det liksom inte blir för lätt, för vanligt.

– Ibland följer min hustru med, men bara så länge landets namn inte slutar på -stan. Då vägrar hon, säger Gustaf. 

Vi sammanstrålar på pensionatet i Järvsö, denna ort i Hälsingland utplacerad med gudomlig precision i Ljusnandalen. Det är så vackert.

Men de här sena dagarna i september söker vi -andra, lite mer avlövade skönhetsupplevelser. Reskamrat nummer två är Stefan Wulff som även han har en outtalad dragning till landskap där eld har dragit fram. Vi upplevde obeskrivliga scenerier för några år sedan när vi banade oss fram i trakterna kring Ängelsberg på varsin Crescent 2000. Aldrig har två 1950-talsmopeder känts så små i pelarsalar av förkolnade stammar. Slangar låg fortfarande utrullade och timmer i plockepinn luktade bränt. Det är nog bara att erkänna, vi har blivit skogsbrandsturister, rentav fluktare. Gustaf rullar ut kartor. Pekar på brandfronter som bara han kan se.

– Det var otroligt intensiva dagar, så mycket folk. All fokus på ett och samma mål. All hjälpsamhet, det var speciellt.

En Panhard PL17 må se ut som en lustigt tecknad seriefigur, inte minst i den rosalila originalkulören Lilas, men det räcker med några mil för att upptäcka att den är allt annat tvådimensionell. Till att börja med är den rymlig, upp till sex personer jämnt fördelade på två soffor och 458 centimeters längd, skänk det plana golvet en tacksamhetens tanke för det. Karossens sidor är tunna och upprätta, kupén känns bred med takstolpar som prioriterar ljus och luft. Enligt broschyren ska en Tigre ha just det; tigermönstrad inredning, men det kan variera och kanske är den utbytt någon gång i Gustafs bil. Istället är det 1950-talsljust och försiktigt kulört. Dynil och Dynoril som sagt, finfranska ord för … textilier. Eller om det var den omtalade ljudisoleringen i glasfibermaterial, den som inte gör särskilt mycket väsen av sig. 

Ljudet av den riviga tvåcylindriga, luftkylda motorn på 60 hästar (Tigre!) har inga större problem med att fylla upp kupén, men precis som i alla gamla bilar finns ett givet viloläge där vibrationer tas upp av antivibrationer, ljud möter motljud och vi prickar detta idealtillstånd i strax över 100 km/h. Då inträffar det som folk som inte kör klassiska bilar begriper ett dyft av. Harmonin mellan människa och maskin. Det som allt handlar om. 

Panharden tar oss stadigt, mysigt, vägsniffande (framhjulsdrift och kuggstångsstyrning!) allt närmare Kårböle. Rattväxeln är ett nöje, en sport, och när det svänger märks den låga vikten, bara 850 kg, om man räknar bort gubbarna i kupén. Kaross helt i aluminium var synonymt med Panhard fram till 1956, i PL17 märks lättmetallsarvet i de korviga stötfångarna, motorns anslående fläktkåpa och i bromstrummor och delar av kuggstångsstyrningen. 

Panhard avslutade sin drygt 70-åriga historia som en gökunge hos Citroën. Man tynade inte bort utan sade stilfullt adieu med en av 1960-talets i särklass mer raffinerade och formsäkra modeller – sportiga 24. Det var 1967 och ättelinjen var tydlig, från efterkrigstidens folkbilssatsning Dyna X till den fascinerande Z-modellen, till vilken PL17 genetisk närmast kan inordnas. PL 17 som ska utläsas Panhard Levassor samt summan av 5+6+6, alltså fem skattehästkrafter, sex sittplatser och 6 liter/100 km i bränsleförbrukning. 

Parallellerna till Citroëns tvåcylindriga modeller är märkbara med den skillnaden att Panhard inte strävade efter en enbultsfilosofi och fjädringsväg upp till himlen. 

Teknisk förfining gjorde den dyr och aningen obegriplig för den stora publiken, desto mer uppskattades märkets sportiga framtoning i tävlingssammanhang, i Monte Carlo inte minst. 

Motorn må påminna om Citroëns, men bara det att den bor i ett i ett eget lokalt antigravitationsområde gör den speciell. Den balanserar på ett enda huvudmotorfäste undertill. I avgasröret sitter gummikuddar vilket garanterat får igång självutnämnda bilexperter som kan frusta något om franskt galenpanneri. Men det handlar om vibrationsdämpare. 

Framvagnen är reducerad till ett minimum med tvärställda bladfjädrar och undre bärarmar. Bak härskar en lätt och halvstyv röraxel i diskret V-form i vilken tre torsionsstavar tar spjärn. Sådana, om än i kycklingbensstorlek, finns även i motorn där de betjänar de hydrauliska ventillyftarna. Det stora antalet rullager berättar om franska tekniker som gick nöjda hem från jobbet. För att sänka den inre friktionen i motorn fick dessutom vevlagren motroterande minirullar instoppade mellan de ordinarie rullarna. Av samma friktionsskäl har kamaxeldrivningen pilkugghjul. Vilken teknikfest.

Brandområdena är sanerade med stor noggrannhet och virket minutiöst sorterat och bortfraktat. Sotflagor är rena influensan för ett sågverk som levererar råvara till papperstillverkning. Trots det bisarra parklandskapet går det att frammana bilder av dygnen av skräck. Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, MSB, tömde sina 15 depåer med brandslangar, fyra mil slang i varje depå. 

Svenska Brandslangsfabriken kallade hem sin personal från semestern och tillverkade 10 000 meter slang i veckan. Men det räckte inte. När det brann som mest anmälde sig 6 120 personer som frivilliga, brandmän i brandbilar från Polen körde i karavan till Hälsingland och hyllades som hjältar längs vägen och i sjöarna skopade italienska specialplan släckvatten. Bitvis bröt organisation och kommunikation ihop, något som utredningar och granskande journalistiska reportage har påvisat.

Nästa gång skogen brinner blir det annorlunda. Garanterat. Det måste det bli i ett land som till ytan består av 70 procent skog och fler heta somrar är att vänta. 

De boende i Laforsen och Enskogen kunde tack vare försynen återvända till oskadade hem. Så också Kårböleborna.

Just där, på fina Wärdshuset Pilgrimen, blir det högklassig pannbiff – bricklunch! På eftermiddagen blir det till och med brickfika med lagom trött service i Färila och tusan hakar, om vi inte någonstans däremellan kan pricka av en väderbiten mack som många säkert skulle kalla nostalgisk. 

Vi är tillbaka i ett välbekant, lite tryggare parallell-universum. Den verklighet som med fördel observeras med en gallisk jukebox till instrumentpanel i förgrunden, med mättad kvällssol silad genom två solskydd som till struktur och mjukhet inte kan uppfattas på annat sätt än två stadiga dambindor. 

Av fransk, lite lyxigare sort.