Föreställ dig en Volvo 240 Turbo som gått 7 000 mil. En sådan finns ju knappt. De flesta som såldes var tjänstebilar som fick slita hårt i ytterfilen utan konsekvensanalys de första åren. Sedan vandrade de vidare för att vanligtvis sluta med skjuten motor och rostig kaross på skroten.

Försök ändå tänka dig en 240 Turbo som gått 7 000 mil. Addera sedan en ägare som lät sköta sin bil med samma kliniska precision som i operationssalen.

Säterläkaren Tryggve hade köpt flera bilar hos Volvoåterförsäljaren Hans Persson Bil i Hedemora – och 1982 lade han beställning på en ny silvermetallic 240 Turbo. En fullgod efterträdare till hans extremt välskötta 1800E.

Den som berättar historien är Mats Edvardsson som i många år jobbat som mekaniker på Hans Persson Bil.

– Leveransdatumet i juli var förstås ingen slump, säger Mats Edvardsson. På inga villkor fick det komma regn och självklart skulle den utrustas med överdragsklädsel före leverans. I avtalet ingick också att det bara var jag som fick göra leveransservicen. Ärligt talat så har jag aldrig mött någon kund som varit lika pedantisk som Tryggve!

Med total riskminimering, auktoritet och kirurgisk precision fortsatte det i samma spår. Volvon användes uteslutande på semestrarna och varje år bar det av till Frankrike via Tyskland. Alltid med väskorna i bagaget omhuldade av skumgummi för att undvika förargliga repor. På instrumentpanelen sedan ett stoppur så att han enkelt kunde hålla koll på färjorna. Samma bestämdhet gällde radion. Volvo original dög inte. Enligt Tryggve fungerade Blaupunkt bäst i Tyskland, och då fick det bli en sådan.

– Inför resorna hade han bokat upp garage till alla stopp. Utomhus över natten var aldrig ett alternativ. Överhuvudtaget har den aldrig stått på en vanlig parkering med andra bilar.

I övrigt samma rutiner och resmål år efter år. Gängse ritual följde även service varje vår och höst. Allt förutsägbart och återkommande in absurdum.

– Hos oss bokade han alltid med reservation för att kunna avboka om inte vädret var på topp.

Alltid tiden efter lunch så han kunde säkra sig mot hastigt påkomna lågtryck.

– I rutinen ingick även att jag skulle duscha först och ta på mig en ren overall.

Tidigt dikterades också kravet att Mats Edvardsson inte själv fick köra in 240:n i verkstadshallen. En ickefråga i en normal värld, men inte i det här fallet.

– Sedan när han öppnade bildörrarna användes alltid en servett som var dubbelvikt i u-format. Den passade perfekt till 240:ns kromade handtag. Tryggve tog aldrig i bilen med bara huden, och jag var ju tvungen att anpassa mig och göra likadant, berättar Mats.

Samma tydlighet gällde villkoren för hur servicen skulle utföras. Volvos rekommendationer var en sak. Doktorns ordinationer en annan.

”De får säga vad de vill, det är jag som betalar”, sade Tryggve.

– Oftast tyckte han ju att servicekraven var för lågt satta och gjorde vi bara som han sa betalade han alltid utan prut, säger Mats Edvardsson.

Så rullade det på, och Mats och Tryggve hittade sin lunk.

Efter varje sommarsväng skulle bilen in på höstservice. Därefter raka vägen hem till villagaraget i Säter där den pallades upp. Exakt rakt med hjälp av vattenpass och sedan mängder av dagstidningar under. För tänk om någon trots allt slarvat och glömt att dra åt oljepluggen?

Därefter rengjordes den redan rena bilen noggrant både över och undertill och under ritualliknande former.

– På våren var det dags igen, säger Mats. Samma rengöring och dags för service. Då hade oljan gått Hedemora-Säter tur och retur. Rätt exakt tre mil.

Samtidigt byttes växellådsolja, oljan i bakaxeln samt bromsvätska. Plus förstås eventuell finkalibrering av lufttrycket i däcken.

I rutinen ingick även att byta kylarglykol var tredje år – specialblandad med destillerat vatten som ägaren köpt med sig separat. I förebyggande syfte hände det också att alla glödlampor och säkringar skulle bytas.

– En gång hade han med sig specialfett till el-antennen som han köpt i Tyskland, minns Mats.

Strax innan årsskiftet år 2000 bestämde sig Tryggve 87 år gammal för att nu fick det vara färdigåkt med Turbon för hans del. Då hade det inte blivit några bilsemestrar på några år. De första åren fortsatte han ändå med serviceritualen men på slutet fick bilen stå kvar i garaget.

Från och med nu fick det räcka med Renault Clion, hans vardagsbil som även den var i makalöst skick. För kännedom kan berättas att Tryggve hade dubbla parkeringsplatser på Säters sjukhus för att undvika dörruppslag, och bilen fick inte tvättas med för varmt vatten.

I slutet av år 2000 fick Mats Edvardsson frågan om han ville köpa den unikt fina 240 Turbon. Efter dubbla guldklockor och Volvomekaniker sedan 1961 var han att betrakta som värdig.

Affären diskuterades över en minnesvärd fika och man kom överens om att Mats skulle få komma och plocka ner bilen från pallbockarna på egen hand. Men först till våren såklart, och bara en dag med riktigt fint väder.

På den vägen är det. Tryggve finns inte längre i livet men Mats har under sina 20 år som ägare fortsatt i hans anda. Möjligen har Mats dristat sig till att ta i bilen utan servett någon gång men i allt övrigt skött den exemplariskt.

– Än har den inte rullat en enda meter på grusväg och baksätet har fortfarande inte haft några passagerare.

Däcken byttes för några år sedan i förebyggande syfte. Original Pirelli-däcken hade lite torrsprickor men de ligger förstås sparade i påsar på vinden. Det enda stora som gjorts är växellådan som Mats haft ur för att byta o-ringar i överväxeln.

Sammanlagt har det bara blivit max 500 mil sedan köpet för 20 år sedan. Alltid bara i solsken.

– Ärligt talat, ibland kan jag känna att det är lite jobbigt med en bil som man måste vara så rädd om!

Men visst har det lönat sig. Trots 40 år på nacken är allt i krispigt nyskick ner i minsta fluffiga por i den silvriga plyschinredningen. Eloxeringarna är fortfarande precis så där blanka man vill ha dem och varenda klisterlapp har kvar sin lyster. Till och med Turbofälgarna är som nya, vilket kanske inte säger så mycket. Faktum är att finishen inte alls är lika bra som på övriga bilen, men här har vi facit!

Egentligen är det bara en sak som stör Mats Edvardsson, och det är nummerskyltarna.

– Vid ett tillfälle skulle det på nya plast – och de gamla i perfekt skick destruerades som lagen föreskrev.

Självklart under noggrant överseende av doktorn!

Nu har jag varit Reliantägare i ett halvt år. Efter att ha hämtat hem fyndet började jag med att gå igenom lådor och högar med delar för att bilda mig en uppfattning om skicket och var de olika detaljerna ska vara monterade.

Jag konstaterade från början att regelstommarna runt dörrarna var i dåligt skick, spräckta och slitna men inte ruttna eftersom de var av ett teakliknande träslag. Jag vet att ask är ett gångbart träslag i bilsammanhang och hittade några fina torra plank hos en brorson. Verkstaden, eller snickarboden som det nu blev, kompletterades med en begagnad bandsåg.

Efter att jag fått klart några träbitar ändrade jag taktik i planeringen. Jag tog tag i ramen med förstärkningsarbeten och målning. Jag blästrade och slipade de övriga delarna som ska monteras tillbaka på ramen för att se vad som eventuellt saknades och måste införskaffas.

När jag hade köpt bilen och transporterade hem den så lossnade karossbiten under dörrarna baktill och föll av någonstans längs de 55 milen hem. Detta bekymrade mig mycket eftersom den skulle blir svår att återskapa eller få tag i.

Med hjälp av några olika nördiga grupper på Facebook kom jag i kontakt med kunniga och hjälpsamma personer i England. De har bidragit med bilder och ett kontaktnät inom Reliantsfären och jag blev snabbt upplyst om att min Regal Van Mk VI-A är mycket ovanlig, även i hemlandet England.

I november reste jag till Birmingham och NEC Classic Motor Show – Englands största veteranbilsutställning med marknad. Här köpte jag lite delar och träffade även representanter för Reliant Owners Club, som jag har blivit medlem i. Tack vare sociala medier hade jag redan före resan blivit erbjuden att hälsa på en man som kunde hjälpa mig så att jag kunde göra en avgjutning av den saknade karossdelen. I packningen hemifrån fanns bland annat plastfolie, skyddshandskar och mängder av gipsbindor, jag undrar vad de tänkte i säkerhetskontrollen på flygplatsen… Nackdelen var att denna gentleman tyvärr bodde i Great Yarmouth, drygt 30 mil från Birmingham, men jag kunde ju inte missa detta erbjudande och äventyr. Det blev en extra övernattning och 60 mil med hyrbil men jag kom hem med en bra grundform som jag kunde använda för en avgjutning.

Jag har vänner som har hjälpt mig med att svarva bromstrummorna och att göra en ny bussning till framhjulsspindeln. Många servicedelar delas med andra bilmodeller, bromsarna bak är till exempel samma som på Triumph Spitfire. Ny komplett koppling och packningssatser till motorn fick jag lyckligtvis med i köpet.

Jag kommer nu att fortsätta med att göra klart snickeriarbetena så att dörrarna kan återmonteras och så att jag kan passa in krossen på ramen. Sen blir det ett stort arbete med att laga alla skador som genom åren har uppstått på glasfiberkarossen.

På Restoration Show på Elmia i påsk kommer jag att arbeta med stolarna, eldragning, bromsrör och lite annat. Kom och hälsa på mig där! 

Det finns en stor chans att du har sett hans filmer på Youtube, och i så fall är du inte ensam. Hittills har Hampus Granström från Timrå fått över 30 miljoner visningar – och då har han ändå i skrivande stund bara 12 videor upplagda.

– Algoritmerna verkar gilla mig, säger han ödmjukt.

Hampus blev tidigt bilintresserad och redan som 13-åring började han renovera sin första bil, en Volvo PV 544 -62.

– Jag hittade annonsen på en lapp i en ICA-butik, säger Hampus. Och sedan tjatade jag hål i huvudet på mina föräldrar tills jag fick köpa bilen.

Renoveringen utförde han sedan själv i föräldrarnas kallgarage. Bara lackeringsarbetet lämnade han bort.

– Man kan väl säga att jag är självlärd, säger han. Jag har hämtat kunskap och inspiration från till exempel Klassiker och Youtube. Ingen av mina föräldrar är särskilt bilintresserade.

När Hampus var 17 år var PV:n klar och sedan dess har hans intresse för gamla bilar bara ökat. Det är främst Volvo och Saab från 1950- och 60-tal som har lockat hittills.

För ett par år sedan lade Hampus ut en video på Youtube som snabbt fick stor spridning. Han hade äntligen fått köpa en Saab 93 -59 som stått i ett garage i 51 år och bestämt sig för att dokumentera hämtningen.

– Jag var lite blyg då så jag sa inte så mycket i filmen. Men det var just det som visade sig fungera – att jag är tyst!

Den drygt tio minuter långa videon fick 300 visningar första dygnet, en vecka senare var det 30 000 som sett den och sedan tog det inte lång tid innan den nått en miljon. Idag har den drygt fyra miljoner visningar.

Med de tittarsiffrorna så dröjde det inte länge förrän det började rulla in annonspengar och Hampus blev sporrad att fortsätta. Med framgångarna har ambitionsnivån gradvis höjts. I en film får vi se hur Hampus väcker liv i en Amazon som stått i en dunge i decennier. Han inte bara startar den, han kör den också från platsen. En Opel Kadett A Caravan som stått på en skrot sedan 1979 och i princip vuxit fast i marken är en av de senaste utmaningarna. Arbetet med att renovera motor, bromsar och elsystem på plats ser enkelt ut på film men tog i verkligheten närmare två månader.

– Det gick åt många timmar bara att frakta verktyg och delar fram och tillbaka till bilen, säger Hampus. Och hela tiden var jag orolig att den skulle gå av på mitten när det var dags att köra därifrån.

Filmerna går hem i hela världen, han har många visningar i Indien och Brasilien till exempel. Men det är inte bara frånvaron av prat som gör filmerna framgångsrika och njutbara att titta på, de är välgjorda och bildspråket är genomtänkt.

– Jag har bestämt mig för att bara lägga upp filmer som jag är nöjd med, säger Hampus.

Sedan våren 2024 har han helt kunnat leva på sin kanal och samarbeten som den ger, och han har därför mer tid till varje film. Senaste projektet är en helrenovering av en Volvo Amazon 1966, från fyndskick till färdig originalbil. Första delen släpptes i januari 2025 och del två finns troligen redan ute när du läser detta.

I påsk kommer Hampus att finnas i C-hallen på Custom Motor Show i Jönköping, och vara en del av Restoration Show. Med sig tar han både Kadetten och den vid det laget nästan färdiga Amazon -66:an. Dessutom ska han se till att få liv i Lönneberga-Amazonen som du kan läsa om här, alternativt sidan 42 i Klassiker nummer 4/2025. 

– Det kommer att bli jättekul, säger Hampus. Och jag är inte det minsta rädd för att prata!