Loppisbesöken har det goda med sig att husbilsforskningen tagit ett skutt framåt. Eller om det var på ett av de många cafeér vi trakterat. Det är mindre viktigt. Det riktigt väsentliga är att vi alltså hittade och bläddrade i en Teknikens Värld från 1954, med ett reportage från S:t Eriksmässan i Stockholm. Brallis i helbild, förstås, men strax intill – wow! På mässan en Goliath-husbil med utfällbar bodel av rent amerikanskt snitt. Förutom ett hastigt uppflammande habegär, av det extrema slaget, väcktes en del funderingar. Finns det husbilar äldre än våra som gjordes 1963 och 1965? Att påstå att något är äldst, först, snabbast är att ge sig ut på tunn is. Klart det finns fler riktigt gamla husbilar, om man med husbil menar en ombyggd skåpbil eller en lastbil eller pick up som fått en bodel fastspikad på flaket. Och dit får väl den störtsköna Goliathen räknas. Man ska aldrig uttala sig tvärsäkert, men frågan är ändå om våra vagnar är de äldsta? Då menar vi husbilar som en egen fordonssort, eller helbyggda som de kallas i dagens vokabulär. Tills vi fått in mer uppgifter får löpsedeln från Expressen lördagen 18 september tala sitt tydliga språk. Tidningen visade då upp Ramsele-husbil nummer två, i det utförande som de serietillverkade vagnarna sannolikt skulle ha haft. Man hade klara problem med att hitta ett beskrivande ord, men kom fram till ”husbil”. Var det första gången ordet användes i svenska språket? Något som förbryllar oss längs vår resväg är INGEN säger sig ha sett någon av husbilarna då de var i bruk, på riktigt så att säga. Att INGEN har ett kort i sitt album. Det är ett stort mysterium. Familjen Johannesson själva var sparsamma med filmrullarna och utöver dessa få instamaticsnäpp finns bara några enstaka bilder. Har du bilder? Hör av dig! 08-736 12 46 eller sverigeresan@gmail.com

Varför ska bara ungdomar få ha ungdomsgård? Orättvist tyckte ett gäng i Svärdsjö och köpte den gamla vägverksstationen efter att ha bildad en ekonomiskt förening. Ytor saknas inte. En gång till: Ytor. Saknas. Inte. Knappast flit och ambitionsnivå heller bland de 16 medlemmarna. Den funkispräglade stationen med ekonomibyggnader och förråd (att dregla över) underhålls noggrant efter schema och byggnaderna i sig utstrålar den där speciella när-Sverige-hade-råd känslan ned överdimensionerade bjälklag, puts av högsta kvalitet, fack och lådor till allt och jobb åt alla. Men nu var det bilarna. Med bara en timmes förvarning har Bertil Jackson och hans kompisar trollat fram ett smörgåsbord. Sommarens ”basutställning” handlar om Volkswagen och i stora hallen visar några riktigt sköna folkor och några rätt fula. Men dem gillar vi lika mycket. På gården är den röda tråden ”hjul” i allt från cykelbil till Dodge Charger, framplockat för vår skull. En försynt fråga angående ett vrak utvecklar sig till en happening av stora mått. Vrak är kanske ett starkt ord, men säg "svårt nedgången", om en Opel Six Cabriolet 1934/35. För inte går väl en sån att starta? Går väl visst. Och snart är hela gänget igångsatt för att få liv i motorn. Det kablas, pytsas i förgasare, skjuts, svettas… hur det gick får du läsa i tidningen framöver… Sista torsdagen varje månad fikaträff på stationen. Nu på sommaren går det dessutom att bada. Jaså, jag nämnde inte det. Det är alltså sjötomt. http://www.svardsjo-vbk.se

Den som tror att jag hann blanka upp golvet i går kväll, räck upp en hand. Nej just det. Däremot blev jag sittande två timmar med att tvätta bort limrester från nylonmattan. Sedan var det tvättning av kaross samt allmän städning av vardagsrum/bibliotek/kök och förarplats. Det är alltid skönt att ge sig iväg i en ren bil. Mina storslagna planer på att tillverka en plåt över avgasröret utmynnade i intet. Det får bli lite roadside pyssel – för mina pysselsugna vänner. Efter att ha tokmeckat med 92:an är jag övertygad om att Anders och Niclas redan framåt söndag eftermiddag kommer känna sig lite rastlösa. Vi far till Ystad om några timmar. I Jönköping sluter Klassikers medarbetare Stefan Wulff upp, han kommer under veckan cirkla runt karavanen likt en rastlös satellit i en flång ny Mercedes kombi som vi generöst har fått låna av Mercedes i Sverige. Stefans uppdrag blir att göra reportage för tidningen om bilar och hojar vi träffar längs vägen. Ett roligt och effektivt sätt att samla lite i ladorna inför vintern. Vill du visa upp ditt åkdon får du gärna tipsa oss. Passar det i tid, rum och framför allt i tidningen gör Stefan gärna ett reportage. Och vi vill självklart provköra, bara så du vet. Själva packandet av Klassikers husbil är en delikat process. Det gäller att tänka på vikten. alla kilon ska divideras med 65, antalet hästar i den 1,7 liter stora motorn. Med en hel hög av Klassiker-tidningar samt Klassiker-guiden (ja, vi kommer att sälja, till kompispriser) gällde det att lätta i någon annan ände. Detta kan komma som en chock för er – men Saabtallrikarna i benporslin får stanna hemma. Ledsamt men nödvändigt. Tipsen strömmar in – härligt! Ikväll sorterar vi dem och håller stormöte i den rymligaste av husbilarna (fast det är jag som bestämmer egentligen...) och redan nu lockar ett äkta beachparty med folkabussklubben. Sen var det ett gäng som gillar Saab och ... Vi tar ful- och tråkvägen ner till Skåne. Vinka om du ser oss!

Ingen rem har dykt upp trots förslag och telefonsamtal. 92:an rullar på men blir mer och mer trögstartad. Kombinationen söndag/2010/Saab 92 ökar inte direkt oddsen. Vi kan få en skickad från Sandviken, men vart? Saab 92h poste restante? Vi får jonglera lite med batterierna (vi har sammanlagt fyra stycken) under dagen. En maskinfirma eller liknande bör vi kunna lokalisera under morgondagen. Ett stopp på Kyrkö Mosse utanför Ryd fick det också bli. Sällsam plats, med bilar långsamt på väg ner i marken. Vi hittade åtminstone två Goliath-bussar som är nog det som bäst motsvarar husbilarna ute på parkeringen i knasighet. Föreningsmedlemmarna hummade väldigt intensivt kring en som möjligen, möjligen vid något tillfälle använts som husbil. Åtminstone var det vad man ville se bland rostflagorna. Nästa stopp är Småland Bil-, Musik & Leksaksmuseum i Rydaholm. Här du vägarna förbi – kom och morsa på oss och spana in vagnarna. Har du rem till en Saab 92 får du väldigt gärna ta med den...

Med ett graverande fult innerhandtag på 92:an fanns det fog för loppis. Vi har åkt förbi tusentals, men ett missar man bara inte. Vadstena Antik och Kuriosa. Problemet var bara att vi först bara var tvungna att runda Omberg, för den ringlande vägens skull. Jag krävde dessutom att få köra 92:an. Det är bara att konstatera att väghållning faktiskt är överlägsen 95:an. Rena sportstugan. Milen ner till Borghamn var att jämföra med en Aston Martin nerför Col de Turini. Bad i Borghamn är ett måste. Den gamla utskeppningshamnen är magnifik. Inte undra på att vi blev sena till antikhandeln i Vadstenas utkant, men föreståndaren Jonas kom gärna och öppnade enkom för oss. Sortimentet är olika varje gång och inriktningen på lite sommarlätta möbler 1920, -30 och 40-tal är svårt frestande. Trädgårdsmöblerna ska vi bara inte tala om. Det blev några fönsterbräden i Perstorp-laminat med nära nog identiskt mönster med 95:ans golv. Kan komma till användning. Jag tänker takkonsol med en uppsättning rallymätare. Här är mer info om Östergötlands bästa antik och loppis: http://www.vadstenaantik.com/

Östgötaslätten består av en massa slätt och en del vägkorsningar. Sett från zeppelinare är det som ett rutnät och i de flesta av dessa korsningar har byar växt upp, förtjusande byar, med de servicefunktioner som en gång krävdes, post, butik, bageri. Idag är det inte lika mycket surr. Vädersta bibliotek har slagit igen sedan vi var här förra gången men – tack och lov – är det trevliga Vädersta centralkonditori öppet. Det har legat här sedan 1914 och idag är det mor och dotter Helen Schwenke och Jessica Schwenke som står för ruljansen. Om hembakt kavring kan vara ett adekvat mått på verksamhetens livskraft får centralkonditoriet högsta betyg. Här är den till och med rund! Mazarinerna är hyperfrestare, men vi landar med en toppsmörgås och avnjuter den i en korsväg där en och annan skryttraktor råmar förbi, en rostig pickup, en tröska. Det känns precis så centralt det faktiskt är.

Garagebesök är en underskattad form av umgänge. Man kan skippa rundsnacket och komma direkt in på väsentligheter. Precis så blir det hemma hos Torbjörn Dahlström i Lindesberg när han guidar oss mellan en mängd garage och vitrinskåp. Inriktningen är glasklar: Opel och Buick. Plus en omgång hälsosamma utvikningar. En kittfärgad Buick Electra 225 1963 slumrar tungt i det första dubbelgaraget. Den ser ändå flygfärdig ut, beredd. Vi vet inte hur det går till, men plötsligt kommer Anders Johannesson gående med en reklamvepa i papp "från tiden" som det brukar heta. Vi kan ha svurit på att den satt på Torbjörns garagevägg bara några minuter tidigare... Anders är Chevroletman, eller "Skev" som han säger. Torsten Johannesson – husbilarna skapare – körde Chevrolet -57, en svart fyrdörrars som köptes ny i Stockholms frihamn. Just den bilen har Anders kvar. Här slängs inget i onödan.

Nu har vi åkt 1012 km och igår noterade vi toppfartsbästa för gamlingen, håll i er nu (för det var precis det som Niclas fick göra bakom ratten): 90,8 km/h! Ni läste rätt: 90,8 km/h. – Kastbyarna gjorde att han bytte riktning hela tiden, är Niclas Söderbergs kommentar till denna extraordinära händelse. Körtiden är 29 timmar och 33 minuter. Det är hög tid för service. Just i detta nu har Anders Johannesson förvunnit in i den smörgul/blå/röda och ryckt ut ratt och öppnat upp förarkokongen. 0,9 liter växellådsolja slank ner som inget. Bosse bjuder på frukost och ordnade specialvisning på lagret av tändsticktavlor, vilket INTE är till att jag säger följande: Kom och se Bosse Bymans museum! Det är en upplevelse. I tre små hus har han samlat ihop de mest märkvärdiga saker. Gårdagens obegripliga vardagligheter, från portabla bastuaggregat till mobiltelefoner som gav träningsvärk i axlarna. Allt är mycket fint ordnat och inspirerande upplagt. Man kan gå i dagar och detaljtitta. Eller så smyger man igenom och tar in atmosfären. Till och med entréavgiften är gammaldags: 20 spänn! Mest prylar för pengarna i hela Sverige. Garanterat. Och vilka prylar! Till frukost blir det karta. Och nya djärva resplaner. Du kommer i kontakt med oss genom sverigeresan@gmail.com eller 08-736 1246.

För en gång skull finns en tanke, en gnutta planering. Vi startar nu från Wij och rör oss mot Svärdsjö (å dessa vackra ortnamn!). Svärdsjö (vid gamla vägverksstationen): Typ 12.00 Falun (vid Koppargruvan). Pass 15.30 Enviken (fiket): Kanske 18.30. Ungefärliga tider. Kom och säg hej!

Rapport från nuet. Eller nysset, mer korrekt. Vi strävar uppåt, norrut efter en superdag i Dalarna. Rapporter följer strax (också en liten eftersläntare från bergslagen). Att styra med vänster hand och blogga med höger går bra. Det tar bara lite längre tid att få ut rapporterna på nätet. Just nu (eller nyss då). Vi har Viksjöfors inom räckhåll och Alfta inom hörsägen. Det talas om att vi ska sova vid någon friluftsgård benämnd ”Hascha”. Svårt det här med dialekt . (Nu är vi i Viksjöfors. Fast för en stund sedan.)

Alla dessa sovande loger, frikykobyggnader och ordenshus, vilka idéer föder inte de. Med sina luftiga rum och högsträckta fönster. Masoniten på väggarna, pendellamporna i taket. En scen, biostolar… Den känslan fick Katarina och Lasse Jonsson när de första gången klev in i det som idag är Jonssons Fik & Butik. Men man gjorde något åt saken. Man köpte sig en rödmålad nykterhetslokal i utkanten av Enviken. Café hade de haft redan tidigare, närmare byns centrala korsning. Men här fick verksamheten rymd, stil och handikappramper (sådant måste också finnas enligt reglerna) – och en rejäl lägenhet ovanpå. Så man flyttade hit för gott. Spelningar, fik, butik – allt är möjligt och allt sådant sker i Rockabilly-täta Enviken. Vi blir kvar en stund. Och en stund till. Får provköra en Ford -36 cabriolet. Mårten Östlund heter ägaren och han låter sig övertalas. Snällt. Vilken bil! Vilken jädra bil! Ibland stämmer allt. Som en kväll i Enviken. http://www.jonssonsfik.se

Per Andersson i Lindesberg tipsade oss om Råsvalen. Först fattade vi ingenting, men det klarnar snabbt när vi väl hamnade hos Lennart och Sven, två gentlemen med känsla för båtmotorer, råoljemaskiner – och framför allt för den låga, stålsnygga Råsvalen. För en båt är det. Hon byggdes 1914 som timmerdragare och genomgick ett antal stadier innan hon mödosamt fick livet tillbaka på 1990-talet genom Lindesbergs Turistbåtförening. Föreningens eldsjälar hittade det 12,20 meter långa skrovet – för så mer var det inte frågan om – i Sollentuna. På två år byggdes salong, styrhytt och tusen andra saker. Motorn är en 25-hästars tändkula av fabrikat Säffle. Halva styrkan står i maskinrummet när Lennart sätter fyr. Vi andra står utanför men blir varse när maskineriet slår igång med en knall. Hinken som sitter över skorstenen (heter säkert något annat på båtspråk) skjuter iväg som en projektil. Sedan står Säffle stampar takten, med en lugnande inverkan på alla omkring Råsvalen. Efter det blir det båtmotorer. Konstiga, vackra, funktionella. Det knäppaste hänger i taket, en svensktillverkad ”jätteåra” som krigmakten använde sig av. Ser mer lämpad ut för drift av bananbåtarna i Barna Hedenhös. Elsjälar är det. Mycket jobb och lite pengar in. Som all verksamhet av den här sorten. Ta en tur i sommar! Du hittar all information på: http://www.msrasvalen.se

Sverigeresan husbil, nu sparkar vi igång bloggen. Lite försenat. Inget illa menat.

Det är olika grad av hets i olika delar av landet. I Stockholm står husbil nummer två, Klassikers Saab 95. Den har under våren gjort en långresa till Göteborg och därefter mest rört sig mest i lokala cirklar. Av olika anledningar (typ livet) har förberedelsena inför avresan hela tiden skjutits upp. Men för drygt en vecka sedan tog vi oss samman började beta av punkt för punkt. En takventil tog en kvart att installera. Ny väggfärg några timmar. Det ska sägas direkt att det rör sig om rent fuskjobb, åtminstone det senare. Sedan Anders Johannesson bytte ur rötskadade träskivor har Saaben varit något av ett lapptäcke invändigt. I praktiken skulle man behöva rycka ut hela inredningen och på allvar ta sig an ytskikten. Införa en god dos finish.

Kvalitén på målningsjobb gjorda i modern tid påminner närmast om när ungdomar släpps lös på fritidsgården. Men tid (och geist) gives inte just nu. Prioriteringen har legat på "drift", och där har Anders Johannesson gjort ett förstklassigt jobb med nytt elsystem och nytt kylsystem, inklusive ny kylare.

Alltså snabbmålning. Nästra åtgärd: däck. Vårt umgänge med den fantastiska husbilen inleddes på spinkiga 155:or. På tok för vingligt. Saab V4-fälgarna medgav en uppgradering till modiga 165:or. Fortfarande vingligt. När övriga chassingrepp omfattade hårig rallyfjädring samt hembyggd krängningshämmare kändes det naturligt att ta en helnelson på däckfronten. För 1 1/2 vecka sedan kom de - 185:orna! Lägre profil också. Det hela möjliggjordes tack vare ett impulsköp av Sonettfälgar - som fick röd och fin lack av Tommy Krusell. Tack!

Så var det dags för montering. Att hjulhusen sväljer funny-car däck kan man se med blotta ögat. Men skulle något ta i? Ja, det skulle det. Vid backning och fullt rattutslag skrapade det från framhjulen. En snabbanalys gav oss svaret att inte svänga så mycket i fortsättningen. Så var den saken löst (senare på dagen hittade ungarna inte mindre än tre balanseringsvikter, hmmm).

Husbilen känns klart annorlunda att köra med de nya däcken. Stadigare. Mer exakt styrning. Relativt, that is... Men vägljudet är högre, något som spelar mindre roll med tanke på att man kan titta på ena grenröret genom ett hål i golvet med allt vad det innebär av ljudintrång. Aktivitetsnivån i Borlänge är på en helt annan och högre, proffsigare nivå. Där har Anders Johannesson och Niclas Söderberg dissikerat gammelhusbilens styrning och gått loss med kaptrissa och svets. Kolla själv på www.saab92h.se. Saab 92-husbilen kördes till Borlänge för egen maskin från Östersund, mitt i natten, med ett snitt på 58 km/h. Imponerande. Men som sagt. En hel del arbete återstår även där och klockan tickar...

42 grader. Så varmt har vi haft i 95:an större delen av dagen. Det är en temperatur som Anders Johannesson drömmer om i 92:an. Den nymonterade fläkten gör underverk för motortemperaturen – men all varmluft evakueras rakt in i lådan.! Mesta tiden kör Anders i bar överkropp, men helt säkra kan vi inte vara. Vi ser bara halva karln och han verkar liksom inte vilja kliva ut när vi tar paus. Paus blev det i Hammenhög ändå. Något annat är inte att vänta när vi åter stiftar bekantskap med NH Nilssons gamla bilfirma. Idag är det konstnärligt centrum, designbutik och konsertverksamhet. Fortfarande sitter den unika känslan kvar i väggarna, stället lever mer än någonsin. Nästa helg spelar Docenterna. Jag gissar att låten "Vanligt folk" kommer att få innergården med den rostiga Opelskylten att svänga rejält. Missa inte Herr Nilsson! Mitt emot ligger Frk Östergren i före detta Sassarssons livs. Tillsammans med HN utgör dessa inrättningar ett speciellt kraftfält i lilla Hammenhög. Fönsterbord mot den gamla ärorika GM-anläggningen är svårslaget. Att Solveig Sassarsson hade ett sånt sagolikt garage kunde man inte ana. Nu är det bar med kulörta lampor och utgång till baksidans uteservering. Men vi måste vidare. Autoseum i Simrishamn bjuder på Saabträff, vilket passar oss perfekt. Det är Saab Skånia (klart nöjda med det namnet gissar jag) som har klubbträff. Efter lite Saabtugg och pyttipanna-tugg känns tillvaron mer harmonisk och den omtalade Saabandan visar sig omgående. En medlem trollar fram rätt packning till vår läckande V4-motor. Tack! Lär bli lite kvällsmeck på Tingsryds camping. Dit är vi på väg nu. I två pizzaugnar fyllda med en omgång inbakade, svettiga karar. Gosigt!

Det har utkristalliserats två läger i gruppen. Det är 92 mot 95. 92-falangen vill gärna framålla en överlägsen väghållning, ett smått löjeväckande påstående som endast kan kväsas på ett sätt. Det sker i en av de mer sugande backarna i trakten av Huskvarna och kräver inte ens en nedväxling. Den 1700 kubik stora motorn höjer nätt och jämnt på rösten när den med utsökt lätthet ångar förbi 92:an som tycks ha lim under hjulen. Därmed slutsnackat. Tills Anders stannar på Gyllene Uttern och tittar ut ur holken, aningen vit i ansiktet. – Dörrhandtaget föll av! I stekhettan väljer 92-teamet att långa sträckor köra med öppen dörr. I omkörningsögonblicket slog den igen med dunder och brak, varpå 92:ans handag med lås och allt slungades in i kupén. Bristande byggkvalitet kan vi konstatera och vad värre är: handtaget är långt ifrån av rätt årsmodell. Det blev med ens väldigt tydligt. Hoppas loppisen i Vadstena har ett av 1963 års modell.