En Scania Vabis av typen S3 hade införskaffats. Den hade ett  karosseri med längsgående bänkar som medgav att en större patrull kunde medfölja. 

Bilar var fortfarande inte särskilt vanliga i Sverige. 1913 fanns det knappt 5000 bilar i hela landet och en rätt stor del av dessa rullade i Stockholm.
Så det gällde för polisen att hänga med i utveckligen. För bilismen började hu så sakteliga vinna mark i vårt land - både bland hederliga medborgare och tjyvar.

På 1980-talet började den svartvita fjällkomålningen av polisbilarna upplevas som gammaldags. Inspiration till nytänkande fanns i både USA och Storbritannien där en del polismyndigheter i stället använde helt vita polisbilar med stripe.
 

Genom att slippa lackera om polisbilar när de skulle säljas som begagnade så skulle Rikspolisstyrelsen spara pengar. Dessutom ville polisen skapa en mer modern och mjukare image. Den grafiska profilen med ett P som var öppet i bakkant skulle symbolisera en ”öppen polismyndighet”.
 

Färgbandet som senare döptes till hockeyklubban var gult och blått för att visa att polisen var svensk och det svarta strecket i mitten anknöt till den tidigare svartvita lackeringen. Från 1984 fick alla nya polisbilar den nya dekoren.
 

Snart kom den att kritiseras av poliser som menade att patrullbilarna inte syntes i trafiken. Stripen gick dessutom ofta sönder och när bilarna skulle säljas så behövde de ändå lackeras om så besparingen uteblev. Redan 1989 infördes därför en ny målning av polisens patrullbilar.
 

Det hann inte byggas särskilt många Saab 9-5 av den allra sista generationen innan märket försvann – åtminstone inte jämfört med föregående generationen. Men faktum är att 9-5 NG faktiskt skulle rulla som polisbil under sin korta livstid. 

Polisen beställde 50 fyrhjulsdrivna exemplar, men beställningen drogs tillbaka när Saabs problem blev värre. Kvar var polisbilsprototyperna och efter att dekoren ändrats hamnade den ena som brandbefälsbil i Rättvik och den andra hos Räddningstjänsten i Svedala.

En del Porsche 911/912 Targa har fått jobba för brödfödan! I Österrike användes under några år 911 Targa som polisbil och i Nederländerna har modellen funnits som polisbil i decennier.

Det är som trafikpolisbil 911:orna används och att det är just Targa-bilar är för att poliserna ska kunna synas och leda trafik genom det öppna taket. Det var också en logisk fortsättning då Porsche 356 cabriolet tidigare funnits som polisbilar i båda länderna.

I Sverige har öppna polisbilar aldrig varit vanligt. I slutet på 1950-talet hade Statspolisen åtminstone en Volkswagen 1300 Cabriolet för trafikdiregering men de Porsche 912/911 som den svenska polisen haft var alla med tak.

När polisen blev statlig 1965 var Bubblan en del av omdaningen. Nytänkandet lånades från Tyskland. I München hade enmanspatrullering testats med gott resultat, statistik visade att få polisingripanden krävde två man. Nu skulle metoden med en liten polisbil och en ensam polis användas i Sverige. 

Polisbilarna var utrustade med radio och bandspelare, med den skulle polismannen tala in sina iakttagelser och efter passet lämnades bandet in till vakthavande befäl. 

Polisen i Stockholmsområdet, Göteborg, Eskilstuna, Nyköping, Katrineholm, Strängnäs, Norrköping, Linköping, Motala och Karlstad började med enmanspatrullering medelst Volkswagen. 
 

Göteborgspolisen tilldelades fem stycken VW 1300. Där skulle de ersätta motorcyklarna vintertid. Det ansågs att det inte var hälsosamt för motorcykelpoliserna att utsättas för väder och vind under ett helt arbetspass vintertid. 

Sett ur polischefernas perspektiv fanns det många skäl till att använda enmansbetjäning: Polismannen skulle verka utanför bilen och ge allmänheten möjlighet till kontakt med polisen. De var att betrakta som en fotpatrullerande polisman som fått ett fortskaffningsmedel som gav skydd, radiokontakt och snabb transport mellan olika platser. 

Men om någon gripen skulle föras till en polisstation var den trånga tvådörrarsbilen inte särskilt lämplig.
 

Volkswagenbilarna hittade trots allt många användningsområden. Kvarterspolis, rytteriet, trafikpolisen och inte minst hundpatruller använde den. Polishunden placerades då på en brits i baksätet.
 

Av alla bilar i Björn Carlsson lika välkomnande som välkomponerade garage är det nog hans Volvo Amazon 122S -69 polisbil som är den verkliga juvelen. När den kom in i hans medvetande ägdes den av kompisens pappa, som köpt den 1997. Då hade den rustats av en del sedan pensioneringen från Länstrafikgruppen i Köping men var komplett, och fortfarande målad i lika diskret som myndighetsmässiga färgkod 96.

Björn har inte full koll på historiken på sin bil men vet att skärminfästningarna byttes och att en ny lack kom till i slutet av 90-talet. Sedan dess har den rullat varje sommar och sakta åter fyllts med polisutrustning för att idag sannolikt vara helt komplett, och kanske mer därtill.

Vart man än spanar är det special som belysning i bagagerummet, torkare på bakrutan, fast monterad Fujica Drive-kamera och läderbandad ratt med halvljusautomatik och rutspolning.

Skicket får överlag sägas vara precis lagom inkört, och vad som egentligen ska sitta på en civilbil 1969 är inte hugget i sten. Kartläsarlampan verkar i alla fall vara rätt, fläkten i bakrutan likaså, liksom den enorma reläbryggan under huven. Men hur är det med de röda lamporna innanför grillen? Och kommunikationsradion – är det verkligen den rätta?

I vilket fall är Amazonen hur kul som helst och känns mest som ett mobilt litet polismuseum med både handfängsel och basker inom armlängds avstånd. För att stoppa någon krävs bara en enkel manöver. Ner med rutan, upp med saftblandaren på taket och så lite viftande med spaden.

I bästa fall har man lyckats sikta en smitare så man får nyttja overdriven, den diffade bakaxeln och skivbromsarna.

– Jag vet att den rullat hos polisens länstrafikgrupp i Köping fram till 1974, och att den stod i Kungsör då min kompis pappa köpte den. I pappren står polismyndigheten som första ägare, och jag är den tredje!

Amazon får sägas vara den polisbil som har betytt mest för Volvo. När den dåvarande statspolisen gjorde sin första beställning av Volvo Amazon 1958 så var det med en ny sorts målning lånad från USA: svarta och vita fält och texten polis i tydliga blockbokstäver.

Tack vare polisens krav på polisbilarna knuffade man också på utvecklingen och mycket hamnade sedermera även i bilarna som vanliga kunder köpte. Till exempel fick polisbilarna skivbromsar fram sex år före de vanliga produktionsbilarna.

År 1970 levererades de sista polisamazonerna. Den svenska polisen hade då köpt drygt tusen bilar. Volvo Amazon som polisbil blev också en exportsuccé.

Amazon blev bland annat den första utländska polisbilen i Storbritannien och såldes också till polismyndigheter i Grekland, Nigeria, Oman, Peru och Tyskland.

I Tullinge i södra Stockholm finns ett 60-tal bilar och motorcyklar som varit i den svenska polisens tjänst från 1930-talet till tidigt 2000-tal. Det är vanliga patrullfordon men också mer udda fordon som en Magirus Deutz W3-S1 med vattenkanon eller en bepansrad Volvo 760 limousine.  
 

Det går att boka en gruppvisning av samlingen – mot en kostnad. Men om man kommer när det är Öppet hus är det fritt inträde!
 

– Hur ser en vattenkanonbil ut? Hur tjocka rutor är det i en statsministerbil? Hur mycket polisprylar finns det i en Polis-Porsche? I sommar ökar vi antalet Öppet hus-dagar till fem tillfällen, säger Bengt Svensson som arbetar med fordonssamlingen.
 

Fordonssamlingen finns på Hamringevägen 1 i Tullinge. Mer information finns på Polismuseets hemsida.

För sju år sedan öppnade det nya Polismuseet på Djurgården i Stockholm. Samlingen av bland annat bilar vid det som var Polistekniska Museet i Solna stängdes då helt för besökare. De senaste åren har besök åter varit möjligt för  förbokade grupper. Men nu är epoken i Solna definitivt över. Polisutbildningen vid Polishögskolan i Sörentorp i ska flyttas och därmed måste också de historiska bilarna och motorcyklarna lämna området i Solna. 

I Klassiker nr 9/2014 skriver vi om flytten av Polismuseets Volvo PV56 och den förlängda Packard som brukar kallas Svarta Maja till Polismuseet på Djurgården i Stockholm. Resten av samlingen förvaras nu i nya lokaler i Tullinge. Så här såg det ut när flytten av bilarna pågick i oktober. 

Bilen och polisradion ändrade i ett slag polisens arbetssätt. Tidigare hade poliser gått bestämda rutter, ett slitigt och säkert också tråkigt arbete. Men med start på 1930-talet ändrades allt. Nu kunde polisen dirigeras dit den behövdes – och det snabbt.

Det nya polismuseet på Djurgården i Stockholm öppnade 2007. Sedan starten har man fått många förfrågningar om utställningar som visar polisens arbetssätt och många har också frågat efter fler klassiska polisbilar. Med utställningen ”Utryckning! Radiopolisen från fot till fart” uppfyller man båda de önskningarna.

Bland annat visas den Packard 1701 A 1939 som förlängdes av Nordbergs karosserifabrik upp. Från samma år kommer också en Volvo PV56. Båda bilarna har polisradio.

Utställningen öppnar lördagen den 22 november och den dagen är det fri entré. Läs mer på Polismuseets hemsida. 

I Klassiker nr 9/2014 berättar vi mer om Packarden och Volvon och om hur det gick till när bilarna flyttades till museet.