Hur bäst sammanfatta de 20 år som Klassiker funnits? Jag väljer att göra det genom 20 högst personliga höjdare under mina år här. Så, i ingen särskild ordning:

1. Popup-kören på Träffpunkt 80. Alla med popup- strålkastare skulle på given signal blinka med helljuset. Nördigt? Näää...

2. Kalix-Stockholm via Finland i en oljerykande, glapp- styrd men ändå märkvärdigt pålitlig Mercedes 200.

3. Att hitta resterna av en Saab husbil på ett kalhygge utanför Säter timmar innan den skulle bli majbrasa.

4. Kartläggningen av alla våra tidigare projektbilar inför den stora artikeln i jubileumsnumret av Klassiker.

5. När Claes Johansson var med och räddade Saabmuseet.

6. Alla garage och lador jag har fått titta in i.

7. En kalifornienvit Volvo PV 544 genom Pennsylvania.

8. När vi en höstnatt fotograferade en närmast unik Mercedes 220 SE Cab på Lidingö och det dök upp en likadan!

9. Köra Range Rover-chassi utan kaross.

10. Att köpa en BMW 1502 av första ägaren Gunvor i Bro.

11. Jakten på 90-talsklassiker på bilhandlarbakgårdar.

12. Stressmek med gänget mot klockan med Jaguar XJ6, Ford Mustang, Morris Minor... och många fler!

13. Alla redaktionsdiskussioner. Fler tänker bättre än en, särskilt när alla är så passionerade. Idéglädje!

14. NSU Ro80 och andra utomjordiska körupplevelser.

15. Första Frukostklubben och alla klubbar sen dess.

16. Spänningen varje gång en ny tidning kommer färsk från tryckeriet. Varje nummer är lika viktigt.

17. Poddinspelningarna tillsammans i Studio Klassiker.

18. Att bygga upp en British Leyland-handlare för en dag.

19. Klassiker på rull – våra dvd-filmer. Snart på Youtube!

20. Alla roliga kontakter med världens bästa läsekrets. Utan er skulle vi inte vara någonting!

Häng med under 2024 – se till att ha din prenumeration i ordning! Teckna dig för fem, tio eller tjugo utgåvor av Klassiker här!

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Inget rum är så stort som när man precis flyttat in eller precis har tömt det för att flytta ut. År 2015 kunde vi ta en 86 kvadrat­meter stor lokal i besittning – vår reportageverkstad! Det är viktigt med benämningen för det är inte bara en verkstad, det här är en plats där vi tar fram material till reportage. Därför var det inte bara viktigt vilka verktyg och maskiner vi hade där. För bildernas skull var det angeläget att väggfärgen inte var för ljus och att all belysning hade samma färgtemperatur som våra fotolampor. Det var också betydelsefullt att placeringen av två­pelarlyften från Verktygsboden blev rätt så att det gick att ta bra bilder på bilen som var på lyften. Det var nog inte en verkstad vi byggde, det var en scen där dramer och komedier med våra projektbilar i huvudrollerna skulle ta plats. Den här dagen när vi precis flyttat in har vi backat in inte mindre än tre projektbilar: Volvo 165, BMW 1502 och så Lotus Elan +2S. Oj, vad mycket plats det fanns!

Egentligen är det vår mekexpert Lars ”Julle” Olofsson som borde hålla till här permanent, men han bor ju 60 mil bort. I stället är det redaktörer med mer eller mindre praktisk förmåga som testar sig fram i verkstaden. Som när undertecknad för första gången fick pröva på att byta kamrem på en Volvo 360. Eller när Carl Legelius och Joakim Bergqvist bytte vindruta på en Mini 1000. Eller när Björn Meyer och Claes Johansson plockade isär en pack­moped. Det viktiga är att vi lär oss  något nytt varje gång och har förmågan att sedan berätta om det i artiklar, på film och i vår podd. Den enda som verkligen vetat var alla verktyg finns eller åtminstone var de borde finnas är nog Jon Remmers – och han har gjort några gästspel här sedan han slutade som reporter.

Det har inte bara varit reportageproduktion i verkstaden, flera gånger har vi också haft dagskurser här, bland annat i maskinpolering. Mest omtyckt blev nog den kurs där deltagarna fick varsin karossdel från en Rover 2000 att öva på. Det var en kurs som hade en tydlig deadline då bilen skulle skruvas ihop igen och köras till besiktningen.

Liknande upplägg har vi också haft på flera tidsbegränsade gruppövningar med våra projektbilar. Det ska helst handla om bilar som stått i många år och där målet med arbetet är att få bilen på rull och sedan i tid till en redan bokad besiktning.

Du har kunnat läsa sådana reportage om en Volvo 343 DL som vi köpte för två kronor, en gratis Ford Mustang  och Lady Jagga, vår Jaguar XJ6. Ibland har vi fått boka om besiktningstiden och ibland har vi inte kommit iväg alls till bilprovningen. Något att berätta om i ett reportage, det har det däremot alltid blivit. Men så ren och så luftig som verkstaden såg ut på bilden från 2015, det har den inte varit sedan dess.

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

En olycka kommer sällan ensam heter det i ett ordstäv medan andra hävdar att olyckor kommer i tre. Men 2007 råkade Klassikerredaktionen ut för en hel busslast med små och stora olyckor – alla centrerade kring en makalöst fin Volkswagen Lyxbuss 1960. Den hade bara haft en ägare som vårdat den minutiöst innan den 1988 såldes tillbaka till importören VAG Södertälje. Tio år senare renoverades den och lackerades om för att kunna visas vid Svenska Volkswagens 50-årsjubileum.

Vi fick låna den för ett resereportage och det första vi gjorde var att fotografera den i studio för omslaget till nr 4/2007. Det var med vördnad som vi närmade oss bilen där den stod i strålkastarljuset. Inte bara för exemplarets historik och värdet som splitbussar redan 2007 hade uppnått, utan också för att den var så otroligt fin – och rak i plåten.

Humöret var fortfarande på topp när gav oss iväg på det som skulle bli en tur runt Vättern under vinjetten Sverigeresan.

Vårsolen lyste och vi bestämde oss för att öppna det stora soltaket. På riksväg 50 söder om Vadstena passerade en lastbil oss tätt och av vinddraget som uppstod smällde den bakre sidodörren upp med ett ljud som bara kunde betyda att plåt ändrat form. Bakskärmen hade fått en smäll av dörrhandtaget och den tidigare så raka och fint inpassade dörren hade nu mer precisionen av en ladugårdsdörr.

På 20 år har vi på Klassiker lånat hundratals bilar och om något gått sönder har vi givetvis försökt lösa problemet och tagit ansvar för det som hänt. Den här gången var inte olyckan slut med plåtskadorna på Folkabussen. Vi tar några av problemen i korta punkter: 1. Några mil senare så gick det inte längre att få ur ettans växel, en vulkning i växelöverföringen hade släppt. 2. Senare när bussen skulle köras till plåtslagarmästaren Bengt Blad så tvärdog den och fick tas med bärgare till verkstad – orsaken var ett hand­havandefel med en bensinkran. 3. När vi skulle hämta den från lackeraren som målat om alla röda partier på bilen så stannade bilen igen, handhavandefel igen då bensinen var slut. 4. Fakturan från lackeraren tappades bort och betalades alldeles för sent.

Det var alltså med en viss nervositet som vi till slut kunde köra tillbaka Lyxbussen till Södertälje men lackeringsarbetet var perfekt utfört och karossidan åter helt slät. På Volkswagen Group Sverige mötte vi informationschefen Marcus Thomasfolk som nu fick tillbaka bussen två månader senare än det var sagt från början. Bilden var självklar att ta, vi kunde bara be ödmjukast om ursäkt. Fotografiet ljuger dock lite, Marcus Thomasfolk var inte så barsk utan tröstade oss med att vi tagit hand om problemen seriöst. Istället för ett reportage blev det totalt tre artiklar där den sista med bilden utanför Volkswagens huvudkontor hade rubriken: ”Förlåt oss Volkswagen!”.

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Det händer att ägaren till bilen som ska fotograferas för ett reportage i Klassiker blir förundrad över att vi vill ha så lång tid på oss för att ”knäppa ett par kort”. Anders Bergman som äger en ­DeLorean DMC-12 1982 var däremot helt införstådd med att vår fotografering en höstkväll 2018 skulle kräva ett antal timmar. För när man får se Simon Hamelius fantastiska bilder så förstår man att det kan ta lite tid. I 13 år har Simon varit en mycket viktig del av Klassikerredaktionen, när han började var han bara drygt 20 år gammal. 

Till fotograferingen av Anders Bergmans ­DeLorean hade Simon med sig handritade skisser och om man jämför med det färdiga reportaget så kan man se att han har följt sina idéer. Vi skulle hålla till på ett par av de vägar som dagtid är Stockholms mest trafikerade men som en vardagkväll nästan är öde. Vi ville vara här eftersom det  rostfria stålet på Waterfront Congress Center och betongen i Slussen passar så väl ihop med en DeLorean. 

För att ta bilden på Riddarfjärdsavfarten från Centralbron så behövdes en hel del teknik. Simon Hamelius har med åren förvandlat sin Honda Element  från 2005 till en rullande fotostudio. I det ombyggda takräcket satte han fast en stor ledlampa kallad Litepanels 1x1 i en kompositmast. I vindrutan satt ett av benen på Gitzostativet fast med hjälp av en sugkopp från Manfrotto. De två andra benen satt fast med superclamps från Manfrotto i bilens front. Stativet GT55 63GS är bland de längsta som finns, endast slaget av det som Kalle Anka använder i sin foto­expedition på julafton. 

För att kunna kommunicera med bilen som skulle fotograferas hade Simon på sig Peltorlurar med inbyggd walkietalkie och i DeLorean kunde Anders svara med en Zodiac Freetalk Pro Walkie Talkie.

Kameran som användes var en Sony A7R2 med en Canon 16-35 mm lins. För att justera kamerainställningar och live-strömma bilder kopplades kameran via en DJI Raven Eye trådlöst till en iPad monterad på instrumentpanelen. Slutartiden var 1/13 och bländare 3.5.

Den här kvällen var det ändå bara en del av Simons all utrustning som kom till användning. Men i andra reportage du sett här i Klassiker har han använt DJI Mavic 3 Pro-drönare, kameraarm från Movmax, DJI Ronin RS3 Pro Gimball som gör att kameran kan fjärrmanövreras, Canon R5 kamera, Canon RF 24-70/2,4 och EF 70-200/2,0 linser, variabelt ND-filter med polarisering. Blixtaggregat Profo Pro B4, B2 Air och A10 Air med fyra blixthuvud Pro-B head, två LED-lampor Ameron 300C och två RGB LED-rör från Gobox. Men all den här tekniken är förstås helt oanvändbar om man inte också har en idé om bilden, gärna nedtecknad med blyertspenna.