Leif Matsson såg en annons i Karlshamnstidningen hösten 1990 om att Bilorama hade fem stycken begagnade 240 som såldes för enhetspriset 80 000 kronor styck. Någon Volvo hade Leif inte haft tidigare, men han kände en bilsäljare hos Volvohandlaren. Bredvid de fem bilarna för 80 000 kronor fanns en till 240 som var i bättre skick men som kostade 100 000 kronor. 
– Jag satte över prislappen med det lägre priset på den bilen för att skoja med honom och sa att jag var intresserad av den, säger Leif Matsson. Men han sa att han inte kunde sälja den för det priset. När jag då gick därifrån och precis var på väg ut genom dörren så ropade han att jag fick bilen för 80 000 kronor!
 

Det var 32 år sedan och Leif som nu är 76 år har varit sin Volvo trogen. Miltalet börjar närma sig 18 000 men rost, bucklor och annat slitage kan man inte se på bilen. Leif tyckte det var bra att sätta på en överdragsklädsel då barnen fortfarande var små och den sitter kvar. Fortfarande använder han sin 240 året om men den står i garage. 
– Jag har den som bruksbil, men jag ger mig inte iväg om det är en massa snö. Det får vara torra vägar. 
 

Årsmodell 1988 innebar inte så stora nyheter. B230F-motorn fick ökad effekt med tre hästkrafter till totalt 116 hk. 
Leif har bara fått byta slitdelar som bromsdetaljer och avgassystem. Oljebyten sköter han själv. 
 

På senare år har han märkt hur många lägger märke till bilen när han är ute och kör. En som gjort det var Lasse Johansson som arrangerar 240-dagen, en bilträff enbart för Volvo 240. Lasse hälsade på Leif och bjöd in honom till träffen. Tre gånger har juryn på träffen gett honom pris som en av de fem finaste originalbilarna. 
– Det är roligt att se att man tittar på en när man är ute och kör och att min Volvo uppskattas. 
 

Gör som andra Klassikerläsare – visa vad du har! Det räcker med ett par bilder och några rader text. Vi fixar resten! Mejla till red@klassiker.nu

Gustaf Runhagens pappa körde visserligen en röd 900 Turbo på 1980-talet, men det var långt innan Gustaf föddes. Idag är Gustaf 24 år och hans 900i är den fjärde Saaben han ägt sedan han tog körkort ifjol. Först blev det en Saab 90 men så såg han den här 900:an på annons i Timrå. Priset var rätt även om avståndet var långt så han tog tåget till Medelpad tillsammans med sin bror Wilhelm. 

– Det hade regnat den dagen så den var blank i lacken och däcken var helt svarta, säger Gustaf. 
Lacken var egentligen ganska oxiderad och däcken 19 år gamla och Gustaf hade redan i annonsen sett saker han ville rätta till med bilen. Listerna på stötfångarna som saknades fick han av en Saabkompis och en ny grill gjorde också under för ett mer korrekt utseende. 
– Jag gillar den för den speciella lukten, den kommer jag aldrig att glömma. Min 900 är väldigt välbevarad, det ser ju ut som att ingen suttit i baksätet. 
 

Modellåret 1988 bjöd inte på så stora ändringar, just Saab 900i fick mattsvart rutdekor.
Sedan de här bilderna togs har Gustaf har bland annat hjulen bytts till en omgång Cross Spoke-fälgar med nästan nya däck som han hittade i Örebro. 
– Jag är inte uppvuxen med att meka med bilar så en anledning till att köpa den här var att lära mig mer. Jag kan nu byta olja själv och så har jag bytt luftfilter, kupéfilter, växelspaksdamask och andra smågrejer som växelspaksknoppen och glödlampor i instrumentpanelen. 
 

Tillsammans med sin bror åkte Gustaf till Saabfestivalen i somras. Att se alla bilar och träffa människor som kört från Tyskland och Spanien för att de delar samma intresse var en väldigt speciell upplevelse menar Gustaf. Saabintresset delar han också på Instagram där han har kontot ”Saabsofstockholm” där han visar bilder på sin egen och andras Saabar, han beskriver sig där som en ”en gammal själ i en ung mans kropp”. 
– Det är så kul att få kommentarer av någon som sett en på stan och säger ”herregud vilken fin Saab du har”. Det har högt kulturvärde att äga den!
 

Gör som andra Klassikerläsare – visa vad du har! Det räcker med ett par bilder och några rader text. Vi fixar resten! Mejla till red@klassiker.nu

Det finns fynd att göra – även på auktioner. Intresset för vissa bilmodeller är som en skenande buffelhjord. I dammet som uppstår kan det vara svårt att se de där bilarna som finns vid sidan av. Som en Simca 1500, en stramt snygg familjebil med stora glasytor, bakhjulsdrift och rattväxel. I våras auktionerade Bilweb Auctions ut en prydlig svensksåld bil som bar sin ålder med stolthet. Den hade startats upp och besiktigats efter att ha stått undanställd i 20 år hos ägaren i Arvika. Auktionen var utan reservationspris, men trots ett lågt slutpris kom auktionsvinnaren aldrig och hämtade den. När Simcan kom ut igen på auktion i september la Richard Walter i Lund märke till annonsen.

– Jag är svag för Simca, jag har haft flera Simca 1000 men ingen 1500, säger Richard. På hyllan har jag en fördelare som jag köpt på en marknad för en dag skulle jag ha en 1500.

När auktionsavslutningen närmade sig var Richard redo. Den sista timmen var det flera som budade mot varandra. Richard säger att den ”rasade i väg” men det var från beskedliga 10 000 till 17 000 kronor, vilket blev hans vinnande bud.

– Mer fick det inte kosta för att jag skulle tycka att det var kul att chansa. Det kändes rimligt. Mathias Casserlund som sålde bilen lät lite chockad när jag berättade att jag tänkte köra hem den.

Richard Walter tog en liten provsväng innan han skrev på pappren och märkte då att kopplingen tog precis vid golvet och att backväxeln inte gick att få i alls. Mathias Casserlund hade stoppat kofferten full med delar och dessutom bytt till ett nytt startbatteri. Från Arvika till Lund är den närmsta vägen över Göteborg, men Richard ville undvika motorvägar och valde därför att ta rutten över Jönköping för att sedan köra gamla Riksettan. En resa på nästan 60 mil som i teorin skulle ta 10 timmar.

Richards plan var att komma i väg mycket tidigt på morgonen för att undvika morgontrafiken i Jönköping. Kvällen innan hälsade han på kompisar i Glava. Då såg han att kylaren läckte och därför fyllde han en mängd petflaskor med vatten och hällde i en påse ingefära i kylaren.

– När jag startade vid tre på morgonen höll kylaren tätt. Jag hörde hur fläktremmen gnisslade. I Grums började den skrika, jag vattnade remmen lite men det hjälpte inte. I Karlstad tystnade den, fläktremmen var nästan av. Laddlampan började fladdra, amperemätaren gick ner och motorn började koka lite grann.

Skulle resan ta stopp redan efter sju mil? Richard försökte köpa en fläktrem på en mack men blev hänvisad till en bilverkstad en bit bort. Halv fem på morgonen parkerade Richard utanför porten i väntan på att man skulle öppna klockan sju. Otroligt nog kunde Richard få hjälp direkt!

– De beställde en rem som kom efter en stund. Jag såg att kylaren hade börjat läcka igen. Jag kom i väg klockan 8:33, fyra timmar försenad.

På vägen österut på E18 stannade Richard till ett par gånger och kunde se att det inte droppade vatten längre. Nu rullade det på fint, på mätaren gick den i 100 km/h men farten var egentligen 90 km/h.

– Jag är van att köra långt med veteranbilar, jag behöver inte stanna så ofta. Det är fascinerande med gamla småbilar, man sitter bra i dem. Den har lagom fasta men ändå mjuka säten.

Richards bävan för att köra i morgonrusningen i Jönköping hade ju löst sig av sig själv då han kom dit mycket senare än tänkt. Sedan fortsatte färden på lugnt trafikerade småvägar genom Småland.

– Det jag oroade mig för var om kokningen gjort att toppackningen gått. När jag väl kom ner till Mörarp började den gå sämre. Simcan hade tappat vatten. Tändningen var ännu sämre, det fanns vatten i fördelarlocket. Och så hade den tryckt ur sig en oljefilm vid oljestickan, kanske på grund av en tät vevhusventilation.

Trots täta stopp för att kolla motorn och kylaren så kom Richard hem till Lund vid sextiden på kvällen efter en 14 timmar lång resa.

– Dagen efter startade jag upp den och det kom ingen vit rök, så förhoppningsvis har topplockspackningen klarat sig. Det känns som ett bra köp, mycket bil för pengarna. Jag har beställt alla dokument som finns om bilen från Riksarkivet. Redan veckan innan jag hämtade den fick jag en psykos och köpte grejer som tidningsklipp och verkstadshandbok. På franska Ebay hittade jag en nyckelring!

Gör Som Richard Walter – var med i Läsarnas Klassiker! Skicka in några bilder till oss på red@klassiker.nu. Du får gärna skriva själv om din bil men annars så ringer vi upp och ställer några frågor!

– Ante var mormors bror och han köpte PV:n ny 1955 hos Volvohandlaren i Ljusdal, men den här färgen ville han inte ha. Men bilen stod klar och ville han ha en annan kulör fick han vänta. Det var väl ingen i släkten heller som gillade den men nu är det kul, säger Per Jansson i Arbrå som delar på bilen med brorsorna Bo och Hans.

Kulören heter Kejsargrön; många tror att den är eget hittepå, men det är äkta Volvo.

– Jag har fått veta från PV-klubben att den är väldigt ovanlig och var provkulör när man gick från cellulosa till syntetlack. De gick inte att beställa utan spreds bland Volvohandlarna att ha till direkt försäljning.

Tyvärr gick vägmästaren bort tidigt så bilen gick i arv till Pers mormor och morfar, Julia och Per.

– Morfar hade moped och behövde väl egentligen inget annat, och hade inte körkort, men det fick han ta. Då var han i 60-årsåldern ungefär, säger Per.

Åren som bilägare och körkortsinnehavare blev inte så många utan historien upprepade sig: när morfar gick bort fick Pers föräldrar, Allan och Gunvor, ta över. Folkan såldes och den gröna PV:n blev bruksbil.

– De hade den till 1968, sen hade pappa den som gårdsbil och traktor ett tag, drog lite ved med den, innan den blev uppställd 1970. 1967 föddes brorsan Hans och det var bråttom till BB i ösregn när vakuumtorkarna på PV:n inte hängde med, då bestämde de sig för att byta bil!

År 2020 tog Per fram Volvon och gjorde i ordning den; bromsarna som satt fast, motorn likaså och alla bussningar i hjulupphängningarna.

– Jag gjorde så lite som möjligt men nu går den jättefint, motorn går nästan ljudlöst. Den har ju lite märken och bucklor men de får vara kvar. En del av dem är jag skyldig till, den var ju min lekstuga när jag var liten!

Generationsskifte. Det är inte ett ord som låter speciellt roligt. Att lära sig nya saker om det man gillar – det är ju däremot kul. T-Forden var en viktig bil för den första vågen av veteranbilsentusiaster. Därmed blir det av naturen nu hög tid för nya ägare att upptäcka T-Forden – och inte minst lära sig att köra den! Jörgen Ottosson har ett brett bilintresse och flera klassiska bilar men det här är den äldsta bil han ägt.

– Jag ville ha något som var kul att köra för att det är annorlunda, säger Jörgen. Inget ont om en Volvo Amazon eller andra bilar från 1960-talet men de är ju fortfarande ungefär som att köra en modern bil – reglagen är ju desamma.

Jörgen köpte sin bil 30 mil bort och fick hjälp att köra upp den på sin biltrailer. Väl hemma i Nordmaling var det bara att läsa instruktionsboken noggrant. Det finns tre pedaler, men funktionerna är helt annorlunda. Till vänster har man halv- och helfart, till höger broms och med mittenpedalen backar man.

– Det luriga är ens reflexer. Om man i panik trycker ner pedalen längst till vänster helt för att frikoppla så lägger man ju i ettans växel.

Jörgen har återställt tändsystemet till originalutförande och så har han tillverkat en förvärmningsplåt, men att han gjorde den själv var mest för att han inte ville vänta på leverans från USA.

– Att det finns delar att köpa var ju en anledning att köpa en T-Ford. För till den finns ju nästan allt, så hade det inte varit med en Nash från 1929 till exempel.

Det har gått drygt två år sedan Jörgen köpte T-Forden. Inlärningsfasen är avklarad, nu är den bara riktigt rolig att köra.

– Det blir ju inga långturer, men jag kör den för att köpa lite fika eller hälsa på kompisar. En kul grej är frågorna man får. Den första är hur fort den går och den andra hur mycket bränsle den drar. Jag vet inte svaret på någon av frågorna för jag har ingen hastighetsmätare, ingen trippmätare och ingen bränslemätare förutom trästickan som finns i tanken.

Bilden på Hemnet gick som en stötvåg bland Citroënentusiaster. I en annons för en villa i Nacka som såldes av ett dödsbo syntes en Ami Break på en bild från garaget. Men de som då försökte köpa bilen var redan för sent ute. Roger Waage hade redan då tagit över den.

– Kvinnan som ärvde huset är en gammal skolkamrat till mig och hon ville att jag skulle komma och hjälpa henne med att sälja bilen och ta bilder på den, men i stället köpte jag den.

Generöst nog så fick bilen stå kvar i garaget medan Roger satte den på rull igen. Förra besiktningen var 2003 så den behövde en rejäl motorservice och byte av det mesta i bromssystemet. Med det gjort så tog sig Roger till en närliggande bilprovning bara för att upptäcka att växellådan var tom på olja och hade varit det länge. Trots att rätt växellåda bara fanns just 1969 så hade Roger osannolik tur och fick tag på en låda i perfekt skick.

Citroën Ami var vännen som skulle bli länken mellan den enklare 2CV och den större ID/DS. Mycket av mekaniken lånades från 2CV även om motorn var starkare.

– Ami är en helt annan körupplevelse. Det märks att den har en riktig helsvetsad kaross. Det är lite mer bil, säger Roger Waage.

Tre år efter att modellen lanserats så kom kombin Break 1964. Rogers bil är den mer välutrustade Club Break med sidofickor i dörrarna, blanklister och dubbla strålkastare. I sommar har Roger kört sin Ami så mycket han hunnit, men trots Rogers kärlek till Citroën så är den nu ändå till salu.

– Jag bor i en lägenhet i Sundbyberg och har fyra bilar, två mopeder och ett barn. Jag får inse mina begränsningar.

Det började med pappas Hillman Minx. I fullvuxen ålder återkom Lars-Inge Karlsson till modellen och det har blivit flera renoveringar. Men ingen cabriolet, det krävde hårt arbete bara att få tag på ett objekt. Cabrioletversion tillverkades 1962-64 och idag finns ytterst få överlevare. Lars-Inge såg bilen hos en samlare i Danmark.

– Jag fick tjata i 2-3 år innan jag fick köpa den, säger Lars-Inge Karlsson. Jag påbörjade renoveringen direkt men det tog tid i och med mitt jobb som busschaufför. Hade det inte varit för pandemin så hade nog den nog legat kvar i karossvaggan för när turism-näringen stod still har jag i stället haft tid för den här renoveringen!

Svetsjobbet var det allra drygaste menar Lars-Inge. Skärmkanter och en kryssbalk hörde till det som fick rostlagas. Motorn satt fast, men Lars-Inge hade en renoverad motor att ta till i stället. Ännu lättare var det med inredningen som behövde lite nytt skumgummi i stolarna och en liten lagning av ett brännmärke.

Suffletten har sannolikts bytts på 1970-talet så den behövde Lars-Inge inte göra något åt.

– Det finns en del nytillverkat till Minx, men vindrutelisten gick inte att få tag på. Det visade sig att sedanmodellen har samma list men ett annat artikelnummer!

Lars-Inge har både hunnit köra och laga sin cabriolet. Urtrampningslagret och överväxeln hör till det som jäklats och så la bromsarna plötsligt av.

– De fungerade bra först men det visade sig att när jag torkat ur huvudcylindern vid renoveringen så blev en liten papperstuss kvar. Jag är ändå väldigt nöjd med bilen. Det är kul att ha något som ingen annan har!

Jag har en Saab 96 som jag fått gratis av en person som jag inte kände eller tidigare träffat. Jag hade min arbetsbil på verkstaden och satt vid kaffebordet, väntade på att servicen skulle bli klar. En annan kund satte sig vid samma bord och undrade om jag var intresserad av gamla bilar då jag hade Klassiker- och Klassikot-tidningarna med mig. Vi började diskutera gamla bilar. Plötsligt sa han att han hade en Saab 96 som han kunde ge bort om jag lovade att få den under tak och att den helst skulle den renoveras till körbart skick.

Då hans bil blev klar for vi och tittade på Saaben, jag sa att jag nog var intresserad men inte hade rum för den just då. Det gick nästan ett år då jag då och åkte förbi tomten för att kolla om den fortfarande stod kvar.

Det var ju det där med att en person jag inte kände ville skänka sin bil till mig som gjorde att jag till slut frågade om erbjudandet fortfarande gällde – det gjorde det! 

Golvet visade sig vara i stort behov av ny plåt. Eftersom jag inte ens ägde någon svets så fick jag börja med att inhandla Mig-svets och arbetsredskap för plåt. Det tog en vinter att göra svetsjobbet eftersom jag gjorde om de första plåtreparationerna. Hela tiden skärpte jag kravet på hur bra det skulle bli. Till slut insåg jag att det fick bli så bra som jag klarade.

Jag har hållit kontakt med tidigare ägaren under renoveringen och han har också varit och tittat på bilen. Nu har nästan allt varit bortmonterat, åtgärdats och återmonterats. Eftersom jag inte gjort något sådant här tidigare blev det att ofta fråga råd och ibland få låna verktyg jag inte hade. Bilentusiaster är hjälpsamma människor!

Det jag inte gjort själv är att lackera bilen, jag är på det klara med att det inte skulle blivit tillräckligt bra. Nu är den godkänd som museifordon. I Finland motsvarar det ungefär de fördelar som automatiskt kommer för bilar äldre än 30 år i Sverige. Renoveringen tog två år och det var en lärorik process.

Fjorton hästkrafter kan räcka långt. Från Västerås till Nordkap till exempel. Gunnar ”Gubas” Sjölin har gjort många resor med sin Vespa 400 som den till veteranbilsrallyt i Jyväskylä när det var 36 minusgrader på morgonen och år 1999 blev det en tur till Nordkap när finska Dvärgbilsförbundet hade en träff där.

– Små udda bilar har alltid varit min stora fordonskärlek och min underbara Vespa 400 är en av de allra käraste, säger Gunnar Sjölin.

Med sufflett och en tvåcylindrig luftkyld motor var den italienska Piaggios första och sista bilmodell. Den tillverkades i Frankrike mellan 1957 och 1961 i cirka 30 000 exemplar.

Det var en mikrobilskompis till Gunnar som hittade Vespan i Frankrike 1996. Tillsammans tog de den hem på en släpkärra. Den var redan då omlackerad i den röda kulören.

– Jag skulle lyfta bilen, då visade det sig att man limmat fast säckväv på undersidan av golvet. Jag fick byta all golvplåt.

Några år senare började motorn gå dåligt. Gunnar fick hjälp med att renovera den av en specialist utanför Paris.

– Han säljer reservdelar på internet också, men det är inte billigt. Vespan räknas ju som en mc-bil men det är mycket mer bil än konkurrenter som Heinkel, Isetta och Messerschmitt.

Gör som Gunnar Sjölin – var med i Läsarnas Klassiker! Skicka in några bilder till oss på red@klassiker.nu. Du får gärna skriva själv om din bil men annars så ringer vi upp och ställer några frågor!